För ungefär 4 år sedan började jag utveckla en ätstörning
som antagligen kan klassas som mild (Har som lägst haft ett bmi på 17) men som känns lika helvetiskt för det.
Jag har aldrig sökt professionell själv eftersom jag har
trott att jag kan klara mig ur det på egen hand och jag
har faktiskt lyckats hålla sjukdomen i schack ganska bra
själv. Genom strategier (som att till exempel tillåta
mig själv att hoppa över, eller träna bort, måltider då
och då för att inte få alldeles för mycket ångest) har
jag lyckats kunna äta nästan normalt. Ångesten kommer jag
dock aldrig ifrån och vissa perioder går det sämre
och jag går ner några kilon, som jag sedan under en längre tid kämpar upp igen. Det är när jag har lyckats kämpa upp de förlorade kilona som ångesten tar över och jag hamnar i dessa mörka perioder.
Jag har precis lyckats gå upp det jag gick ner under min
senaste mörka period och igår fann jag mig själv, för
första gången, framför toaletten med fingrarna i halsen
efter en normal portion mat. Det här är droppen för mig!
Jag trodde att jag höll på att bli bättre, men i själva
verket hamnar jag ju bara längre ner i skiten!
Nu är jag så fruktansvärt trött på den ständiga, jävla
ångesten och att alltid behöva förtjäna mat, genom att
skippa en måltid eller genom att träna. Jag och också
så förbannat trött på att faktiskt veta hur verkligheten
ser ut, dvs att jag inte är tjock, men att inte kunna
se det i spegeln. Ibland är det nästan så att jag
längtar tillbaka till tiden då jag inte ännu hade erkänt
att jag har en ätstörning och fortfarande trodde att
jag verkligen var tjock. På den tiden stämde i alla fall
spegelbilden överrens med, det jag trodde var,
verkligheten.
Snälla, hjälp mig.. Jag är så trött på detta nu.
Vad skall jag göra?
Sök professionell hjälp. Det är dags nu. Du har mått dåligt alldeles för länge. Ta steget!
timeisrunningout:
Sök professionell hjälp. Det är dags nu. Du har mått dåligt alldeles för länge. Ta steget!
Kommer de ta mig på allvar? Jag kommer gå under om de nekar mig hjälp för att "jag är för tjock"..
Känns som att det är så många som är sjukare än vad jag
är. För tillfället är mitt bmi 18,6, så jag är inte ens
underviktig.
fjeak:
Kommer de ta mig på allvar? Jag kommer gå under om de nekar mig hjälp för att "jag är för tjock"..
De kan, och ska, behandla dig seriöst om du förklarar det du skrev häruppe. Du har rätt till vård, och du kan få enormt mycket hjälp med ångestproblematiken om du hittar rätt psykolog eller terapeut, så ge det ett försök!
fjeak:
Kommer de ta mig på allvar? Jag kommer gå under om de nekar mig hjälp för att "jag är för tjock"..
Känns som att det är så många som är sjukare än vad jag
är. För tillfället är mitt bmi 18,6, så jag är inte ens
underviktig.
Det är sant att din vikt kommer att påverka hur allvarligt dom tar dig. Gör ett försök och gå till äs, hjälper dom dig inte tillräckligt har jag bara ett förslag: släpp kontrollen. Sjunk till botten. Och börja från där om med hjälp att klättra upp.
timeisrunningout:
så ge det ett försök!
Tack för alla peppande ord!
Jag känner mig inte riktigt redo för att söka hjälp
i form av psykolog/terapeut, men jag skall kolla upp
hur det ser ut med självhjälpsgrupper i min stad och
får sedan se hur jag går där ifrån.
szfgjdf:
ett förslag: släpp kontrollen. Sjunk till botten. Och börja från där om med hjälp att klättra upp
Jag hade nog aldrig kunnat göra det. Jag hade aldrig
kunnat göra min sambo så illa. Han fanns där när jag först
tappade kontrollen helt och när jag insåg vad jag hade
gjort lovade jag mig själv att aldrig utsätta honom för
något sådant igen.
Det är jättebra att du kunnat normalisera ditt ätande en del och nu ligger nära normalvikt - det ger dig mycket bättre förutsättningar för att komma över de psykiska symptomen på din ätstörning.
Jag tycker att du borde söka professionell hjälp. Om du är över 18 innebär det att du får vända dig till öppenpsykiatrin där du bor, om du är under 18 så är det istället BUP som du ska kontakta. Du kan också vända dig direkt till vårdcentralen och be dem skriva en remiss.
Många ätstörningsenheter har för lite resurser för att kunna ta emot alla patienter med ätstörningar. Eftersom du verkar vara vid ganska god fysisk hälsa och äta regelbundet just nu så är det möjligt att en sådan kommer prioritera andra patienter framför dig. Om det skulle hända så kan du fortfarande få hjälp från psykiatrin och få en samtalskontakt där. Om det skulle bli aktuellt så är det bra att be om en psykolog med erfarenhet av ätstörningar.
Vill du inte ta hjälp från sjukvården just nu så kan du pröva att ta kontakt med Anorexi-Bulimikontakt. De har ganska många lokala avdelningar och brukar bland annat ha stödgrupper och mentorer för personer med ätstörningar. Du kan också kontakta öppenpsykiatrin och fråga om de känner till några stödgrupper för personer med ätstörningar där du bor, och vet hur du kan gå med i en sådan.
fjeak:
Jag hade nog aldrig kunnat göra det. Jag hade aldrig
kunnat göra min sambo så illa. Han fanns där när jag först
tappade kontrollen helt och när jag insåg vad jag hade
gjort lovade jag mig själv att aldrig utsätta honom för
något sådant igen.
Han kommer inte vara vid din sida då.Utan utbildade psykologer/mentalskötare.Förstår dig till fullo, men det var det enda som hjälpte mig att bli bättre.
Men du kan säkert klara det på andra sätt. Kämpa![[love]](/img/smilies/love.gif)
szfgjdf:
Men du kan säkert klara det på andra sätt. Kämpa
Jag hoppas verkligen det!
Kan du inte dela med dig av dina erfarenheter av ätstörningar och att få hjälp? Skulle vilja höra
lite från andra som "har varit där".
Om jag skall vara helt ärlig har nog en del av mig redan bestämt sig för att gå ner lite i vikt nu. Ändrar mig var tredje minut och bestämmer mig för att inte gå ner, men jag vet att det kommer sluta med att jag bestämmer mig för att gå ner i alla fall. Hatar mig själv lite för det men det är bättre att gå ner liite nu istället för att gå ner i skiten helt lite senare och gå ner väldigt mycket.
mediakatt:
Jag tycker att du borde söka professionell hjälp.
Tack för all information!
Jag skall verkligen tänka över vilka möjligheter
som finns.
fjeak:
Tack för all information!Jag skall verkligen tänka över vilka möjlighetersom finns.
Det tycker jag absolut att du ska. Hoppas att du hittar något som passar dig.
Sök hjälp.
Jag trodde jag kommit ur mitt problem på egen hand, men nu står jag här igen. Sök hjälp, ensam är inte alltid stark.
Som alla kloka i tråden redan skrivit; sök hjälp!
Det är det värt och det finns ingen skam i det.
fjeak:
Kan du inte dela med dig av dina erfarenheter av ätstörningar och att få hjälp?
pmar ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
fjeak:
men jag skall kolla upp
hur det ser ut med självhjälpsgrupper i min stad och
får sedan se hur jag går där ifrån.
fjeak:
men jag skall kolla upp
hur det ser ut med självhjälpsgrupper i min stad och
får sedan se hur jag går där ifrån.
Det finns en bra klubb som heter Anorexi-Bulemi-Kontakt och där finns även självhjälps-grupper. Jag råder dig till att kolla på deras hemsida www.abkontakt.se. Lycka till. Det går alltid att bli frisk ifrån en ätstörning.
