nu undrar jag inte vilken bok jag ska läsa utan vad fan jag ska skriva om, det är inte så att jag inte har några tankar i huvudet utan jag behöver lite inspiration bara så att säga, så om någon ville leka med mig vore det bussigt.
lek med mig att det finns en boll där vi går på insidan och kan se varandra från botten och toppen, mitt emellan oss finns en mitt, den mitten är en stjärna, osv
ok
en bebis som mördar
beskriv hur olika saker ser ut och luktar när de sprängs
- Hej
- Hej
- Det lyser om dig, är du solen?
- Nej, det är bara att jag älskar dig
- Låt mig anfalla dig med mina solstrålar
*mystisk*
- 😀 😀 😀 <3 <3 <3 😀 🙂 😀 😀
- ............Ok 🙂
- Vem är du?
- Vad menar du?
- Varför går det inte prata med dig?
- Vet inte.
- Lär mig dina hemligheter.
- ()&&/%%&/()O=)(#¤%
- 🙂
- Jag vill kramas
*tyst*
- Det kliar när jag är nära dig.
- Det är knark. Jag har alltid knark i mig. Det är för att andra maskar är robotar. Jag vill ha det såhär för att knark är levande. Vi har ett förhållande villkorslöst av allt annat. Det behandlar mig som skit ibland men det finns alltid där. Det sviker mig aldrig. Det är kärlek. Jag är inte utbytbar. Mitt värde är alltid här och jag behöver inte låtsas vara något jag inte är. Det är skönt. Jag får det jag vill ha.
- Jag vill veta om du älskar mig.
- Detsamma.
- Ska vi gifta oss?
- Är vi inte redan gifta?
- Dina bröst är så fylliga.
- Tack. Jag har gjort en sjönsoperation och satt in gummi. Det är en blixtlås på ovansidan så att jag kan ändra och välja storlek varje dag. Det passar min personlighet.
- Det är bra. Jag gillade aldrig hur du såg ut förut.
- Jag ändrar utseende för att du ska vilja ha mig, för att funktionsfelen i rymdsamhället ska bygga vår relation starkare.
- Nu är du exakt den jag vill ha. Min högsta dröm.
- Nu måste jag byta ut dig.
går man in i stjärnan (vilket är svårt då den har en litenliten dörr och vi är rätt stora) så finns där ett kosmos helt i grönt
man skulle kunna tro att det är där Oa ligger men så är inte fallet
nej detta är en helt annan värld, en helt annan dimension långt borta från superhjälteserierna
jag vet inte mycket om den gröna dimensionen, men den har ett underligt namn och det växer slemmiga planeter här och där
naturkrafterna är annorlunda så planeterna är inte runda utan snarare oktagoner och tar man bort allt slem så uppenbarar sig gnistrande ädelsten
en sägnen avslöjar att om man lyckas avlägsna allt slem samtidigt kommer ädelstensplaneterna agera prismor som tillsammans skjuter runt grönt ljus i hela dimensionen och målar om den till en plats vackrare än Guds iris(fast hen finns så klart inte där)
det var en gång en alkoholiserad oliv som bodde i ett martiniglas...
(varsågod fortsätt nu ska jag åka till danskland)
Jag har gjort Schism arg. Jag tycker inte att jag bråkar med honom. Jag gör bara det jag måste. Det är det enda som inte är fel så det måste vara rätt. Jag hoppas att han lugnar sig. Jag har tröttnat på att göra fel för nu vet jag hur det fungerar. Jag vill inte prata om uppenbara saker, jag vill inte äta glass, jag vill inte gå i skolan.
Gömmer mig under sängen. Det är så trångt att dom vuxna inte kan fånga mig. Jag kan ligga här ända tills dom har åkt till jobbet. Slipper skolan. Sen kommer mormor nog hit och ska vara snäll mot mig, men jag hoppas att jag får vara själv. Jag vill inte göra som dom vuxna vill. Mormor är en av dom även fast hon är snäll. Hon pratar med dom andra vuxna. Jag vet inte vad hon säger. Dom hittar alltid på sätt att lura mig. En gång sa dom att vi skulle åka till badhuset, så jag tog på mig baddräkt. Jag hatar sprutor. Hur skulle dom annars få mig att ta av mig byxorna? Jag gillar inte att bli lurad men jag måste, jag måste anpassa mig, sluta tänka och göra som dom vill.
När vi var hos tandläkaren sa pappa att ibland måste man göra sånt man inte vill och så är det för alla. Ingen gillar att gå till tandläkaren. Men det inte att jag inte gillar det. Jag hatar det. Jag dör hellre än att gå dit. Dom är elaka. Dom försöker ge mig beröm men jag hatar dom. Jag vägrar prata. Kan bara se arg ut och skrika elaka saker. Och gråta. Men inte när någon ser.
Jag gick i sexan och hade engelska när tårarna bara rann ur mig. Kunde inte stoppa det. Jag skulle vara med i en fånig lek som gick ut på ingenting. Man fick varsin lapp att sätta i pannan och skulle gissa vad det stod genom att ställa frågor till de andra. Det var den hemskaste leken jag varit med i. Alla pratade frivilligt och tyckte det var roligt. Hur kan det vara roligt? Det är bara onödigt. Jag kan prata trots att jag aldrig övar på det. Jag är bättre på det än alla. Inte bättre än Nastasja, men hon kommer ju från England. Men dom andra barnen är jävligt tröga. Jag hatar dom. Jag förstår inte hur dom kan gå med på att vara med? Jag har alltid varit tjurig och arg. Jag hatar människor som bara går runt och fjantar sig. Det är störande. Dom märker inte mycket dom förstör. Jag blir arg och stänger in mig. Det finns ingen väg ut ur detta.
krasch:
det var en gång en alkoholiserad oliv som bodde i ett martiniglas...
Oliver hette den. Den var död för en robot hade ryckt bort den från olivträdet och lagt den i en stor säck fylld med kobajs.
Nu försöker dom gå med mig till det där stället igen. Jag vet att dom ska lura mig. Vi åker bil långt bort och går in i ett hus. Jag måste följa med in för att inte göra som jag brukar och inte låta dem tycka att jag är något speciellt. Som en sjukdom. Jag skulle kunna vara en sjukdom om jag bara vägrade. Dom gör så att jag börjar gråta. Mamma säger att det är lite som ett sjukhus. Det finns två tanter där som vill prata med mig. Mamma säger att jag inte vågar öppna dörren om någon ringer på. Men vadå? Det är väl klart jag vågar det? (Säger inget) Tanterna pratar och dom håller med om att det är något fel på mig. Dom ber mig rita en teckning så slipper jag prata men jag får inte för pappa. Han säger att man inte ska låta en 4-åring göra sånt. Det är ju fel. Jag börjar gråta. Dom fortsätter prata. Dom försöker göra något med mig, dom vill inte låta mig vara som jag är. Jag tycker inte att det är något fel på mig. Jag antar att dom också ser alla andra fel som jag ser, men det gör dom kanske inte. Dom är ju själva med geggar runt bland dom och låter dom växa.
Det är något konstigt med mig. Alla är olika men mina kompisar är inte som jag. Men dom är lika olika varandra som mig. Jag hatar alla men jag vill inte hata alla. Jag kan hata deras handlingar men låta bli att hata människorna. Men jag kan inte försöka ändra på dom. Jag är för liten. Kan bara kolla på och låtsas vara med.
