Sedan ungefär 1 år tillbaka så har mitt liv svajat, jo det började iallafall med skolan. Började skolka, inte mycket men kanske 1 dag varannan vecka eller något sådant, det blev allt oftare och oftare. Var helt enkelt skoltrött, visste inte vad jag skulle göra åt det och jag tyckte då att det var skönt att få någon dag ledigt någon gång sådär. Skoltröttheten började dock bli värre & värre, missat mer och mer, missat sjukt mycket nu sedan september 2012, då jag började 9an. Har varit med om en del skit, saker som har hänt mig på internet delvis, vill inte gå in på detaljer, men det har också påverkat mig (delvis). Missade ungefär 2 månader i skolan, stannade hemma hela januari detta år och hela februari.
Mina föräldrar är självklart extremt oroliga, socialtjänsten har blivit inblandade, även BUP, och nu ungefär 1 gång i månaden så går jag & min mamma på möte med rektorn och skolpsykologen. Har sagt till min mamma att möten inte kommer hjälpa mig någon vart, kommer bara få mig att må sämre än vad jag redan gör. Är pressad, stressad och orolig. Pressad över allt arbete jag har att ta igen tills slutet av maj. Orolig för att jag har F i matte, stressad för allting som pågår just nu. Känner bara att jag inte orkar med någonting. Mina föräldrar försöker peppa mig med att plugga nu, och om jag går varje dag tills skolavslutningen och gör mitt bästa så klarar jag av att gå ut 9an. Men är det så jävla enkelt att gå till skolan ändå?
Kan ju bara tillägga att jag inte har några "riktiga" vänner, hade väldigt många vänner upp till 6an, då alla började i nya skolor, och sedan min nya skola så har jag bara haft 2 "vänner" som jag har umgåtts med, men endast under skoltid. Jag vet att någon av er kommer kommentera något som "Skit i dom, gör vad du vill". Önskar att jag verkligen kunde skita i vad dom tycker och tänker, men det påverkar mig ganska mycket. Är väldigt påverkad av vad andra tycker om mig, och när jag kom tillbaka till skolan efter de 2 månaderna som jag stannade hemma så sa en av mina 2 vänner saker till mig medans klassen var runtom, vilket hon istället kunde ha sagt medans hon och jag var ensamma.
Tillexempel: "Alla lärarna är bara så trevliga mot dig och försöker hjälpa dig för att du har varit borta så mycket från skolan, det är bara därför dom är så trevliga mot dig men inte mot oss".
Nu lär väl ni tänka att det inte är något stort alls, men min klass är VÄLDIGT indelad, då det är ett flertal grupper med 3-6 personer i varje. Jag och mina två kompisar är "en grupp" osv. Och när min vän sa det där när hela klassen var runtom oss, så kände jag mig bara extremt generad och utstirrad som att alla tyckte att jag var en stor skolkare och konstig.
Mina 2 vänner stöttar mig inte alls med vad jag har gått igenom, istället får jag höra av andra att dom har snackat skit om mig medans jag har varit borta, och det är ju extremt roligt att höra av personer man knappt känner, om ens EGNA två kompisar man umgås med 24/7 i skolan liksom. Så ja, kan ju inte påstå att det finns någon vän till mig som stöttar mig precis, känner mig bara väldigt ensam och jag är nu hemma idag med och deppar. (Nej, jag tycker inte synd om mig själv, och jag söker inte efter uppmärksamhet). Varit hemma i ungefär 1 vecka nu, sedan början av maj, vilket får mig att må skit men jag kan inte få mig själv att vilja gå till skolan. Och skolan får mig att må mer skit än av att stanna hemma, för att vara ärlig.
Jag har gått och pratat med en psykolog, ungefär 1 gång i veckan men det varade bara i ungefär 1 månad, och nu har jag inte pratat med henne sedan 2 månader tillbaka. Jag vet inte om jag lider av någonting, som t.ex social fobi eller bipolär sjukdom. Vet dock att social fobi är mycket värre än vad jag går igenom, så jag tvivlar på det.
Glömde även att tillägga att jag inte är värst social, känner mig obekväm i skolan, känns som att alla bara tittar på hur illa jag ser ut. Gått upp massor i vikt sedan ungefär 3 år tillbaka, har inte varit social alls sedan dess, och då har man väl fastnat inne och inte gått ut och rört på sig, och när jag gick upp i vikt så kände jag mig bara ännu fulare än vad jag gjorde innan. Kan dock inte påstå att jag är tjock, för det är jag inte, men jag är mullig.
Mitt liv är väldigt trist, har inga planer inför vad jag ska arbeta som när jag är vuxen, känner ingen lust alls för att gå gymnasiet, är orolig för att inte få godkänt i matte & andra ämnen, för då kommer jag antingen få gå om 9an eller gå IV. Och nej, spelar ingen roll hur mycket min familj försöker peppa mig att gå till skolan genom att säga "Det är bara 1 månad kvar, du kan göra det!" ja, men en jävligt deprimerande och jobbig månad. Jag är inte självmordsbenägen och har aldrig tänkt på att göra något sådant, så ni vet om det.
Känner bara för att skita i skolan och sova i några månader, sedan försöka ta tag i mitt liv. Känner ingen stor lust att ta tag i mitt liv just nu, allting är för stressigt. Förlåt för att jag skrev så mycket, jag tvivlar på att någon kommer orka läsa allt det här, men jag ville bara skriva av mig =/
ta tag i det nu, sen kan du vila under sommaren.
amsi:
ta tag i det nu, sen kan du vila under sommaren.
vet dock inte om du har gått igenom samma sak, då det är extremt jobbigt att komma till skolan, det är inte så enkelt som du tror :l
STARBARS:
vet dock inte om du har gått igenom samma sak, då det är extremt jobbigt att komma till skolan, det är inte så enkelt som du tror :l
jag har inte sagt att det är lätt. har varit i ungefär samma situation.
Anledningen till att du mår dåligt är ju mer eller mindre som du skriver.. att du inte tar tag i skolan. Jag förstår att du inte vill gå till skolan om du inte har riktiga vänner osv men lärarna kommer säkert uppskatta du kommer och hjälpa dej få E eller högre i alla ämnen. Och får du E i Matte, Svenska och Engelska så kommer du lätt in på en riktig linje, kanske inte Natur och Teknik men Samhäll och dom yrkesförberedande programmen ska väl inte ha höga krav (?). Om du inte kan bestämma dej för ett yrke är det bästa att kolla vad man gillar att göra på fritiden, gillar du tex att laga mat kan du ju alltid gå en kock linje.
Jag var väldigt deppig i 8an främst men allt sånt blev bättre av att gå på Gymnasiet!
Anledningen till att du mår dåligt är ju mer eller mindre som du skriver.. att du inte tar tag i skolan. Jag förstår att du inte vill gå till skolan om du inte har riktiga vänner osv men lärarna kommer säkert uppskatta du kommer och hjälpa dej få E eller högre i alla ämnen. Och får du E i Matte, Svenska och Engelska så kommer du lätt in på en riktig linje, kanske inte Natur och Teknik men Samhäll och dom yrkesförberedande programmen ska väl inte ha höga krav (?). Om du inte kan bestämma dej för ett yrke är det bästa att kolla vad man gillar att göra på fritiden, gillar du tex att laga mat kan du ju alltid gå en kock linje.
Jag var väldigt deppig i 8an främst men allt sånt blev bättre av att gå på Gymnasiet!
simon253: Samhäll och dom yrkesförberedande programmen ska väl inte ha höga krav (?).
Samhälle är ett högskoleförberedande.
Det är förresten inte så farligt att gå på IV. Var nästan i samma situation som dig (med undantag för att jag inte hade någon vän överhuvudtaget). Jag såg IV som en ny chans att börja om, och det ångrar jag verkligen inte. Dom andra är ju i samma ålder som dig osv, och du skulle bli förvånad över hur många det finns som är i samma situation.
Som simon253 sa, så är gymnasiet mycket bättre än högstadiet. IV som vilket annat gymnasieprogram.
Är i ungefär exakt samma sits, avskyr skolan är otroligt berörd om vad andra tycker om mig, och har F i matte. Vet dock att mitt har att göra med torgskräck, så istället för att skolka sitter jag inne på skoltoaletterna hela dagarna då jag får vara ifred där, men det är ju i princip som skolk då jag inte går till lektioner.
Ett annat vanligt problem är att man HAR kapaciteten, men blir frustrerad när man inte orkar, och i samband med det ger man upp helt. Om du känner igen dig i det; försök hitta inspiration som kan ge dig motivation. Gå ut och gå nu när det börjar bli vår och fint, måla eller något!
Vet att det är svårt som fan, men om du inte jobbar och biter ihop nu den sista månaden kommer du i värsta fall få gå om, vilket bara kommer göra allting värre och mer plågsamt. Tror att gymnasiet kan vara en start på något nytt, med extra tanke på att dina "kompisar" inte verkar vara några direkta solstrålar blir det nog bra att komma ifrån dem.
Kom igen nu kompis! Du kan klara det här.
Hej. Sedan ca 3 månader sedan så har jag varti depriemrad. Dock försökt verka glad inför mina föräldrar(vet inte varför)
För tre måander sedan så gjorde jag slut med min pojkvän som jag var med i över 1 år. Innan dess var jag depp oxå, det blev bara mycket mer och kändes mycket ensammare efter.
Det känns som om de få vänner jag har nu har slutat bry sig om mig för att dem tycker att jag är irtierande och depp. Jag har varit "sjuk" och inte varit i skolan alls mycket pga att jag inte orkar. Nu så har jag börjat skolka för jag har inget ork att fokusera på lektionerna alls. Min mamma säger "Det är bara 19 skoldagar kvar! håll ut!" Men jag villl inte läsa fucking matte eller NO mer! MEN det ända som håller mig kvar lite inför gymansiet är att det kommer vara HELT NYTT. Inga arbeten som jag inte lämnat in etc SÅ jag tycker du borde tänka på att om du bara orkar liiiite till så kommmer du att komma bort från allt det här!
Think about the future ^^ (det är så jävla svårt och jag klarar det knappt dock.)
har varit i samma situation som dig när jag också gick i 7-9 jag hade inte så många vänner och de vänner jag hade var idioter.men det ända jag inte gjorde var att skolka. jag gick till min skola i tre år med att ha en klump i min mage, hatade det men jag gick i genom de. sen så sökte jag efter ett gymnasium som låg väldigt långt ifrån min stad. ca 9 mil så jag flyttade och det är det bästa jag har gjort. älskar min skola och min klass och mina vänner. folk brukar säga att man hittar sina vänner på gymnasiet. Det jag kan tipsa dig om är att inte tänka negativt utan att tänka på positiva saker och att du ska ställa dig framför en spegel (hemma) och säga saker högt t.ex att du är bäst, snyggast alltså bra saker. och om du känner dig ledsen så ska du bara le för då blir du glad ( man lurar sin hjärna om man ler ett vist tag ca 10 minuter ) .
jag hoppas att du kommer mår bättre för livet är inte över. och högstadiet är ett vad det värsta åren som folk kan gå i genom i sina live =)
men du får ha det så bra Kram
Hej! Riktigt duktig skrivet må jag då säga! Jag går i 9:an jag med och jag antar att jag har varit i lite av samma situation. Det var några månader då jag skolkade riktigt mycket och bara inte orkade med skolan helt enkelt. Jag vet hur det är, när man börjar 9:an. Man borde ju tänka: Yes! Bara ett år kvar!
... Men Jag tänkte väl: Fitta!! Ett år kvar
Jag var riktigt skoltrött i hela början av 9:an, skolkade några enstaka dagar då o då, och skolkade sedan mycket mer än vad jag gick till skolan..... 🙁
Jag vart av med väldigt många vänner(förutom mina 4 bästa vänner) som jag haft länge, då jag gått i samma klass sedan förskolan. Alla såg på mig som en skolkare som inte brydde sig om skolan. Men det gör jag verkligen, det är inte det. Bara det att jag verkligen inte orkade, herregud vad jobbigt det är ibland.
Sedan, efter att jag sagt till mig själv på skarpen tog jag fan tag i mig själv, drog mig själv till skolan, var i skolan, tog hem en massa jävla arbete jag inte hade gjort. Pluggade stenhårt och ligger väl nu på runt 220-230 poäng vilket är ''okej'' i alla fall!
Som jag ser det är det bara att försöka att klara de sista veckorna nu, inte många dagar kvar ju. Sen i sommar kan du slappna av, sjukt lätt att skaffa vänner på sommaren ju! Gå på lite fester och umgås med folk, drick, slappna av!
Sedan när du börjar på gymnasiet är det ju massor med nytt folk, du kan ju se det som ett sätt att skaffa nya vänner! Jag har för tillfället många bra vänner som jag verkligen litar på, är med dom nästan varje dag.
Att gå om 9:an/gå IV blir ju bara ännu jobbigare än att bara jobba hårt nu dom sista dagarna!
Jag vet inte riktigt vad för respons du förväntade dig med denna tråd men du får gärna höra av dig i PM om du vill prata, för jag pratar gärna om detta med dig, hjälper gärna, du kanske kan hjälpa mig också, skulle vara trevligt att prata med någon!
hej!
jag tycker såhär. du mår dåligt, riktigt dåligt. vad är det viktigaste i livet? att du mår bra! det löser sig ALLTID med skolan. det är lätt för andra att säga "ryck upp dig!", men du själv vet väll bäst om hur svårt det är i nuläget. kanske det är värt att tänka över alternativet att gå om nian. kanske du får tillräckligt med betyg för att ta dig in på gymnasiet ändå? snacka med din syokonsulent! men det viktigaste är att göra någonting åt din situation, allt annat kan vänta. varför slutade du gå hos psykologen? jag tror att psykologen kan hjälpa dig jättemycket. du verkar inte ha några vänner att hänga i julgranen men du verkar ha en underbar familj som stöttar dig. allting avgörs inte här och nu, satsa på att må bättre och lägg sedan upp en hanterbar plan över skolan sedan! hoppas allting blir bra för dig till sist.
skolkade hela nian. satt inne på toaletten och grät eller åt ben and jerrys. mina lärare bokade ett möte med mig och frågade varför jAg mådde så dåligt, vi löste det genom att göra upp en plan för hur jag skulle arbeta.
