Varning för rejäl textvägg. Ladda upp med kaffe innan du sätter igång.

Jag och min flickvän gjorde slut för 3 veckor sedan. Vi hade varit tillsammans sedan november 2007. Det var inte alltid guld och gröna skogar, vårt förhållande gick både upp, ner och åt sidorna, men på det stora hela var det ett bra förhållande. Det hade gått lite knackigt sedan i somras, men jag tyckte att vi precis fått förhållandet på rätt köl igen och att det började gå bra. Det tyckte inte hon. Jag förstår ju givetvis att det krävs två personer för ett förhållande, så jag lät henne gå utan att försöka vinna tillbaka henne. Vi lovade att vi skulle återuppta kontakten som vänner, efter det att känslorna svalnat lite. Jag frågade om hon hade någon annan, men det sade hon att hon inte hade, och att det skulle ta lång tid innan hon skulle kunna gå vidare (kom ihåg den meningen!) Men tja, känns inte ett förhållande rätt så gör det inte, helt enkelt. Jag ville inte göra slut, men jag förstod henne. Vi tog en cigg tillsammans, kramade varandra, och sen tog hon bussen hem.

De första två dagarna var riktigt tunga. Ingenting kändes särskilt roligt längre, och jag hade inte riktigt lust att ta mig i kragen heller. Jag kom snart på benen igen dock, och stundtals kom jag på mig själv med att tänka att det var rätt skönt att vara singel ändå. Detta gav mig nästan lite dåligt samvete. Dåligt samvete över att jag inte tog det hårdare. Över att jag kunde tycka att det kändes skönt att vara utan henne. Vi hörde t.o.m. av oss till varandra i vänskaplig ton.

En vecka senare loggade jag in på facebook (jag fick inte igång min dator förrän i lördags, så mitt datoranvändande under den här perioden var ytterst begränsat). Då ser jag hur hon håller på och flörtar med en kille. Givetvis gjorde det ont i mig, men jag tänkte att jag inte skulle nappa på det betet. Jag visste att hon försökte göra mig svartsjuk, men det kunde jag faktiskt unna henne. Det var väl hennes sätt att uttrycka sin ångest.

Hon fortsatte flörtandet och trappade upp det, något som till sist fick mig att ta alltför illa upp (nej, att ta bort henne som vän på facebook var inget alternativ, vi skulle ju förbli vänner). Jag pratade med henne och det verkade faktiskt som om hon lyssnade och förstod, för hon tog bort kommentarerna hennes nya charmör postat och verkade lite mer laid back, helt enkelt. Det tog inte lång tid innan hon bytte växel igen och körde på för fullt, dock. Det gick från "puss" och "<3" till hur de pratade om hur mycket de längtade efter varandra och att de tyckte om varandra etc.

Det hela blev lite för mycket för mig, jag blev arg och tog väldigt illa vid mig. Jag valde dock att köra på en mer sårbar och ödmjuk approach, så jag sade till henne att det fungerade - jag blev svartsjuk, det gjorde ont. Först låtsades hon vara ovetande, men när jag konfronterade henne ytterligare så sade hon helt enkelt att hon inte tänkte sluta. Jag fick helt enkelt ignorera det om jag inte stod ut. Då blev valet självklart, jag plockade bort henne som vän för att slippa se det. Nu var jag arg och förtvivlad. Hon tyckte att det var viktigare att verka intressant för en ny kille, än att respektera mina känslor. Jag hade ju redan erkänt mig svartsjuk, så varför måste hon fortsätta? Det fanns tusen andra sätt de kunde ha fortsatt flörta på - egentligen var facebook det enda jag skulle se. SMS, MSN, vad som helst, hade varit helt privat. Jag tog det här som att hon enbart försökte provocera mig, och var inte helt okej med det.

Sen gick det några dagar innan det var dags att utbyta saker. Efter lite velande och ett samtal med en god vän hade jag beslutat mig för att behålla allt det hon gett mig. Jag ville det inte, men jag kunde heller inte förmå att slänga det - och att ge tillbaks det till henne var uteslutet. Jag tänkte att jag själv hade blivit jätteledsen om jag själv fått tillbaka gåvor jag gett henne, haha (ni som är smarta har säkert redan listat ut varför jag skrattar åt det där), så trots att det gjorde ont, packade jag ner alla presenter och foton och lade det i garderoben.

Sedan bar det av till henne. Jag var fortfarande arg över hur respektlös hon varit mot mig, men jag valde att inte säga någonting. Jag kunde inte förmå att såra henne, och jag ville avsluta förhållandet på så god fot som möjligt. Vi pratade inte mycket med varandra. Jag kom, jag lämnade hennes saker, kramade om henne, tog mina grejer och vände på klacken. På väg ut genom dörren log hon och sade "vi ses väl någon gång", och jag svarade tamt med ett "ja... det gör vi väl".

Väl hemma började jag packa upp mina kläder, när jag fick se mig själv i botten av väskan jag kom med. Flera stycken mig låg där i botten, bredvid klockan jag gav henne i julklapp 2008, som hon aldrig använde (ja, hon gav alltså tillbaka varenda foto hon hade på mig). Det gjorde nästan obeskrivligt ont i mig (och nu kanske ni förstår varför jag klämde in ett "haha" i en tidigare paragraf). Jag stod där och tittade på bilderna utav mig. Alla utom ett var taget av henne eller i hennes närhet, och det märktes, för jag såg inte särskilt glad ut på det kortet. Jag blev förtvivlad, varför gjorde hon så här? Jag hade aldrig förväntat mig det ifrån henne, speciellt inte med tanke på att hon fortfarande har kvar foton och lite allt möjligt från pojkvänner innan mig, som hon inte ville göra sig av med. Men när det gäller mig, då ska allt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont, och jag kände mig förödmjukad. Jag sade till henne att jag aldrig blivit så sårad och att jag inte ville veta av henne mer. Hon hade behandlat mig illa ända sedan vi gjorde slut, och jag tänkte inte tåla mer.

Efter det här började jag må skit på riktigt. Jag förstod inte varför hon gjort så. Man gör inte så utan anledning, inte mot en person man varit tillsammans med i över två år. Jag var rädd att jag bränt mina chanser att prata med henne igen, men jag var tvungen att försöka. Jag ville veta varför. Jag tog kontakt med henne igen. Då bad hon mig dra åt helvete. Efter det fick jag reda på att den där oskyldiga flörten inte bara var för att göra mig svartsjuk. De var kära i varandra, och de hade varit det innan vi gjorde slut. Senare den natten märkte jag att hon också hade blockerat mitt nummer. Hon ville inte alls ha med mig att göra längre.

När det här väl sjunkit in kom ångesten på riktigt. Jag började föraktar mig själv. Jag klandrar mig själv. Jag förstod inte vad jag hade gjort fel, men det måste ha varit något riktigt jävla elakt jag gjort. Annars hade hon aldrig behandlat mig så här. Dessutom har hon redan en ny... Och allt jag har är ont i magen. Jag har ingen ork längre. Jag klarar inte av att studera. Jag orkar inte träffa vänner. Jag kan inte ens sova längre. Jag har sovit 8-9 timmar de senaste tre dygnen. Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, trött som få, men kan inte somna. Kan inte sluta tänka. Kan inte sluta undra varför.

Det första jag ska göra imorgon innan skolan är att ringa vårdcentralen för att boka tid med en kurator. Jag mår inte bra av att hålla det här inom mig, och jag behöver kunna spilla ut allt över någon som inte dömer mig för det. Men vad gör jag nu, UM? Hur ska jag finna orken igen? Hur ska jag kunna sluta älska och inse att de senaste två åren av mitt liv inte har varit värt någonting? För det är så jag känner mig just nu. Jag är inte värd någonting. Och jag har aldrig mått så här dåligt.

EDIT: Typiskt att man lägger skiten i fel forum också... Moderator får gärna flytta på tråden.