En novell om Robespeirre i väntan på sin dödsdag.
Läs och kom gärna med kommentarer.

Jag gungar rytmiskt med foten i marken för att få stolen av ek med sammetssits att gunga fram och tillbaka. Klockans visare tickar. När jag drar in luft i mina lungor kan jag känna lukten av skuld. Min späda bröstkorg rör sig upp och ner när jag andas och drar in skuldens härlighet i kroppen. Jag drar med handen över min mage och fortsätter upp mot innerfickan i min gröna sammetsrock. Bara att få röra vid föremålet får blodet i mina ådror att rusa fram. Att få hålla i något som har en sådan kontroll och sådan makt. Med denna kan jag få vem som helst att be på sin bara knän om nåd. Om jag så bara vill kan jag manipulera den mest envisa person. Medan jag sitter i min egen fantasi som för inte längesen var min verklighet fladdrar mina tankar iväg på vilda vägar och jag låter dem susa vart de vill, hur de vill. De landar långt bak i mitt liv, några år sedan nu – Danton.

Jag satt inne på franska akademin med Danton framför mig. Jag vet att han fruktade mig, jag såg det i hans grågröna ögon. Jag spände mina gröna, nästan gula, ögon i honom och försökte tyda vad denne förr så maktfulle man tänkte. Jag reste mig upp från min högt uppsatte plats som advokat och började gå mot hans plats. Jag drog med mina fingrar längsmed den vitmålade väggen som börjat gulna och flagna av. Jag lutade mig över Danton när jag kom fram till honom och viskade i hans öra ”du vet väl att jag aldrig förlorar?” Jag såg hur små svettdroppar hade börjat spränga sig igenom hans porer och prydde hans ansikte som små kristaller. Han trodde att han skulle ha en chans att komma undan, hah! Jag låg och lurade som katten på musen på att han skulle återvända från London för att delta i valen till den nya lagstiftande församlingen. Men jag hade ännu inte fått höra vad han hade att säga, men det spelade ingen roll. För vad han än sa kunde jag att övervinna hans psyke och tränga in i hans tankar. Jag kunde se vad han tänkte, jag vet att han var livrädd över det som skulle komma till att hända. Att ens tänka tanken fick honom att vilja kräkas. ”Danton, Danton, Danton” klingade min röst. Ljudvågorna studsade mellan väggarna och kvar blev tystnad. Danton spände sina käkar och kramade armstödet så att hans kraftiga knogar började vitna. Men varför sa han ingenting? Varför satt han bara där och teg? Tänkte han ge upp helt utan strid? Mitt förstånd blev hetsat till att förlora kontrollen av denna tystnad. Alla andra skrek och grät men inte Danton. Men detta skulle inte låta mig förlora mitt övertag. Men aldrig trodde jag att något som inte hördes kunde märkas så väl. Att något som dolde sig inne i en annan persons själ kunde växa sig så stort att det sprakade utanpå. Förtvivlan, ilskan och framförallt fruktan. Jag skulle fälla Danton idag. Jag skulle få denna maktfulle man att vika sig under mig och överlåta sin styrka till mig för att stå kvar ensam och naken inför döden. Jag lyssnade aldrig på vad de andra i salen hade att säga, det spelade ingen roll, för det behövdes aldrig. Jag tittade bara. För jag kunde se på Danton, jag kunde se att han var rädd, vilsen och ensam. Han hade ingen på sin sida som skulle stötta honom. Han skulle aldrig vinna detta, han var lika förlorad som alla andra. Han var kastad i lejongropen och dömd att förvisas. Att aldrig mer få se ljuset, aldrig mer känna doften att blommar och att aldrig mer vara tillsammans med de han höll kär. ”Vad är det som ger dig rätt att behandla människor så omänskligt?” frågade jag Danton samtidigt som jag nonchalant rättade till peruken. ”Varför har du denna rätt att bara ta och ta men aldrig ge något tillbaka?” fortsatte jag. Danton började skruva på sig och som om jag kunde öppna upp hela hans kropp framför mig såg jag vad han tänkte. Han kliade sig i nacken och harklade sig. ”Jag kan inte hålla med om det du påstår, Robespierre” sa han och undgick min blick. ”Jag har aldrig behandlat folk orättvist eller omänskligt” fortsatte han. Jag studerade hans ansikte noggrant och små ryckningar i mungipan upprepades när han talade. Jag hade redan genomskådat denne individ och det var lättare än jag trott – han ljög. Han formade långa ord med sin tunga som snart skulle svartna av alla dessa lögner som flöt ut ur munnen. Han försökte försvara sig men han hade inte en chans. Jag var inte rättvis i mina spel. Det handlade inte om vilka regler man spelade efter, bara man vann och jag vann alltid. När rättegången var över kunde jag inte låta bli att dra på munnen. Jag visste var jag hade folk, jag visste hur jag skulle få fram deras bästa sidor och sedan utnyttja dem. Jag kunde allting om folket runtomkring mig. Det krävdes en blick. En granskning i en minut och jag kunde tränga igenom deras fasad av falskhet och komma in djupt, djupt i deras själar och gräva i deras förflutna för att hitta det de dolde så väl att aldrig någon hade kunnat ana det under deras mask av perfektion. Men jag kunde se det, jag kunde se när de ljög och när de var rädda, arga och förtvivlade. När de ville be om nåd men vägrade att fällas inför rätta och bli ett med sina synder. Jag visste inte för vad jag skulle döma Danton. Jag visste bara att jag ville bli av med honom. Han var som en parasit som kröp in under huden på mig och jag ville bara sprätta upp huden med en kniv och få slut på det ständiga krypandet över mina axlar. Han var som smutsen under mina höga skor med guldspänne på och jag gjorde vad jag skulle för att få bort det. Det var enkelt. Den femte april 1794 mötte han döden som stod med öppna armar och väntade på honom. Då besegrade jag honom. Då var han ännu en. Ännu en i min kollektion av besegrade själar.

Mina tankar avbryts när kyrkklockan ringer. Jag slutar gunga med stolen. Jag håller fortfarande min hand kramad runt föremålet. Jag kan inte låta bli att skratta för mig själv i mitt oändliga bibliotek. Det är nästan så jag hör hur det ekar mellan bokryggarna. Jag hittade en pamflett häromdagen. ”Nu är han besegrad” står det med vackert textade bokstäver. Tror de att de har vunnit över mig? De kommer aldrig få mig att vika av för att be om nåd. Jag är inte som de andra. Jag kommer aldrig öppna upp mig och erkänna. Jag har aldrig syndat, jag har aldrig dömt en oskyldig själ. Precis som Danton var de alla andra bara små parasiter som jag inte stod ut med. Jag kastar pamfletten i elden och sakta försvinner det in i elden. Varför skulle jag inte härska över folks vilja och varför skulle jag inte utnyttja deras svagheter? Men trots denna oövervinnliga kunskap är det är snart dags för mig också. Men de tror de har vunnit över mig, de tror de har vunnit över mig! Men det är jag som vinner, för jag vinner alltid. Jag drar fram revolvern ur fickan och laddar den med två kulor. Mina ådriga händer är säkra med vapnet och jag har inte en bråkdelssekund av tvekan i mina tankar. Mitt kontrollföremål är helt klart nu. Jag har makten över mig själv. Den kan ingen någonsin ta ifrån mig för jag äger mig själv och kommer aldrig överlämna mig åt någon annan. Jag har redan segrat, för längesen.

Tror de att jag är så ointelligent att jag låter dem få nöjet att ta livet av mig?