säger som rymdpirat. har flera kompisar som har eller har haft psykiska problem. fan, jag har själv haft det. ibland kan det vara väldigt frustrerande och krävande, vilket gör att relationen tryter lite. drygast blir det när man känner sig som mer av en vårdare än en kompis och även kompisen märker denna tendens; det gör ens position lite tvivelaktig då ingen av parterna får ut något direkt nöje, men är medvetna om behovet.

ifall man inte hanterar situationen rätt kan det bryta ut destruktiva meningsskiljaktigheter, som när kompisen behöver psykiatrisk hjälp men inte är villig att söka någon sådan. sedan är ätstörningar en sak som jag personligen har svårt för och som kan sarga förhållandet då åtminstone jag har svårt för att se åt ett annat håll, även om jag inte är särdeles strikt i min bedömning.

med exempelvis depressioner finns det dessutom ett väldigt konkret problem: det är svårt att umgås med en person som isolerar sig själv, både fysiskt och mentalt. personen kan även ha skuldkänslor, vilket gör att den ser sig själv som ett sänke och för vad den upplever som andras skull vill älta sig i sin ensamhet. så var det åtminstone för mig då det var som värst.

har en kompis och mamma som är psykiskt sjuka. mamma oroar jag mig inte så mycket för men jag oroar mig för att min kompis ska skada sig själv eller liknande. min syster skar sig själv när hon var yngre så jag vet hur det är också. jag finns alltid där om dom vill prata och försöker göra det bättre även fast jag vet att det är svårt.