Aviseringar
Rensa alla

Om jag var du så skulle jag hålla mig undan och ligga lågt.


Ämnesstartare

Den här novellen är skriven av mig och den ska faktiskt in som uppsats på skolan, så jag tänkte prova den här först [bigsmile]
Den är inte färdigskriven, så jag kommer lägga upp den i delar.
Kommentera gärna om det är något ni tycker är bra/behöver ändras eller om den kanske är skit helt enkelt?

___

”Adriana Sharpe, om du inte kommer inom tre sekunder så slår jag in dörren och bär ner dig till skolan!”
Min broders hot skrämde mig inte, inte med den här lekfulla undertonen som han så ofta använde mot mig.
Skolan skulle börja om trettio minuter, och efter som att vi skulle bli tvungna att gå hela vägen så betydde det att om vi inte skyndade oss nu skulle vi komma försent.
Och det var inte precis det bästa man kunde göra såhär första dagen efter sommarlovet.
”Ett!”
Jag skrattade och slängde en sista blick på mig själv i helfigursspegeln som satt upphängd på väggen mitt emot garderoben i det lilla fyrkantiga rummet med de vita väggarna.
Flickan som stirrade tillbaka på mig hade vanliga gröna ögon som var lite för stora för det där spetsiga ansiktet med den där lika spetsiga och väldigt raka näsan. Munnen var på tok för smal och kinderna för insjunkna.
Det mörkblonda håret hängde som gammal spindelväv ner för ryggen, matt och tunn utan något liv alls. Långt var det, ända ner till midjan, men vad spelade det för roll när spindlarna hade börjat spana in det som sin nästa bostad.
Med en suck la jag prövande händerna på varsitt höftben och tittade lite snett på flickan i spegelbilden.
Varför hade jag inte tagit en annan tröja?
Den svarta T-shirten fick mig bara att se ut som en flodhäst. Saken vart inte precis bättre för att jag hade slängt på mig ett par jeans som var så pösiga att det lätt kunde passa in två av mig i dessa.
”Tre!” ropade Mac och slängde hela sin tyngd mot min olåsta dörr.
”Du glömde två!” ropade jag tillbaka och slet blicken från min egen spegelbild, lättad över att få tänka på något annat än min mulliga kroppsform och allt för raka och synliga käkben.
”Gjorde jag visst inte! Kom nu!” ropade Mac igen.
Med en suck drog jag åt mig den lilla röda ryggsäcken och öppnade dörren.
Till skillnad från mig så såg Mac bra ut, vad han än tog på sig.
Med de där höga kindbenen, gråa ögonen och vitblonda håret kunde han charma vilket butiksbiträde som helst att ge honom en gratis tröja eller två.
Detta var ett faktum som Mac var väl medveten om, och han använde det mer än gärna för att få sin vilja igenom.
Mac var smal som en sticka, inga muskler alls, men vad gjorde det? Han spelade ändå fotboll, mekade med bilen och lyfte tyngder på gymmet som om han hade varit en bodybuilder.
De svarta jeansen var pösiga (fast inte lika stora som mina) och den gråa tröjan med alltid lika förvirrande tryck hängde slappt över hans överkropp.
”Ska jag måsta bära dig ändå dit?” hotade han och pekade ner för trappen i riktning mot skolbyggnaden.
Jag skakade på huvudet och log stort mot honom.
”Det skulle du aldrig orka!”
Mac skrattade högt.
”Fresta mig inte!”
Jag skrattade också medans jag följde efter honom ner för trappen och ut genom ytterdörren. Mamma Stella, Pappa Lew och min äldre syster Corinne hade gått för tjugo minuter sedan, så huset var tomt.
”Hur känns det nu att börja sjunde klass?” undrade Mac och slog mig lite lätt på den jackförklädda axeln då vi vandrade sida vid sida längst den regnvåta gatan på väg mot skolan.
”Hur tror du att det känns?” grymtade jag och sneglade upp på honom.
”Skit” svarade han och log mot mig.
Jag nickade sakta.
”Du har tur du, som inte längre behöver gå i skolan!” sa jag och menade verkligen vartenda ord. Mac hade hoppat av universitetet förra vintern och var därför fem år äldre än mig.
Mac skrattade igen.
”Jag önskar inte dig samma öde som mig”
Orden var varma, men det som fanns bakom var kallt som is. Ända sen två år tillbaka hade Mac haft svårt att passa in i samhället, han hade åkt fast åtskiljiga gånger och suttit inne en gång. Jag och alla andra trodde att han bättrat sig, men efter bara någon vecka gick han in beväpnad i en vanlig mataffär.
Många är rädda för min bror och många dras till honom bara för det. Men han är inte den där ledartypen.
Mac är typen man mobbar, typen man kallar för en wannabe.
Jag är inte rädd för min bror.
Han är min största förebild.
Plötsligt stannar Mac och griper tag i min beigefärgade jacka så att jag tvingas stanna.
”Vad är det?”
Jag tittar mig omkring medans jag väntar på svar.
Mac har stannat mig just i framför Gränden – den läskigaste platsen på hela vägen till skolan. Den ligger i utkanten av centrum, mellan två bostadsområden. Så här är det alltid helt öde, och det är här alla äldre killar och tjejer håller till, de där som säljer droger och älskar att puckla på alla oskyldiga som går förbi.
Att Mac stannade mig här var inget bra tecken.
”Mac, kan vi inte gå?” nästan bönfaller jag och tittar upp på honom.
Men Mac vägrade röra sig, han stod bara och stirrade med hård blick mot mörkret i gränden. Jag kunde inte låta bli att undra vad som fanns där inne egentligen.
Någonting rörde sig.
”Stanna här” sa Mac med en stämma i rösten som jag aldrig hört förr. Några på min förra skola brukade ha den tonen när de retade någon, men Mac använde den aldrig.
”Nej, Mac! Kan vi inte bara fortsätta?”
Såklart så hörde han mig inte, han hade redan lämnat mig ensam där mitt på trottoaren, bara några meter från Gränden.
Tre om jag ska vara exakt, jag räknade en gång.
Jag hade aldrig gått närmare Gränden än dessa tre meter, men nu insåg jag att det var dags att ta tag i mig själv och inte lämna min bror i sticket.
Mac hade gått in i Gränden för att möta skuggorna därinne själv.
Lätt på tå smög jag de återstående två metrarna och ställde mig tryckt mot väggen så att ingen av gängmedlemmarna skulle få syn på mig.
För jag fattade att Mac gått för att möta dem.
Mac berättade för mig att när han suttit i fängelse så hade allt handlat om rang. Om man var hög i rang så fick man respekt, ingen gav sig på en och försökte slåss. Alla höll sig undan och lät en göra som man ville.
Däremot de som var låga i rang, de fick alltid ta all skit.
Redan andra dagen på ungdomsfängelset så råkade Mac i slagsmål med en kille vid namn Joe Porrello.
Och jag visste att killen som nu tornade upp sig framför Mac var just Joe.
Jag fick anstränga mig hårt för att höra vad de sa, och även då kunde jag bara utskilja enstaka ord.

___

Så långt har jag hunnit hittils, vad tycker ni? [love]


   
Citera
Ämnesetiketter
Ämnesstartare

emelilie:

vad tycker ni? [love]

Sorry, orkade inte läsa. [sad]


   
SvaraCitera

emelilie:

”Adriana Sharpe, om du inte kommer inom tre sekunder så slår jag in dörren och bär ner dig till skolan!”
Min broders hot skrämde mig inte, inte med den här lekfulla undertonen som han så ofta använde mot mig.

Låter som början till en sexnovell. Du har ingen styckesindelning och det gjorde illa mina ögon, så

S3ON:

orkade inte läsa


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

jag tycker att Adriana borde kallas Adri, min kusin heter Adriana och hon kallas Adri.

Tycker också att Mac borde ha ett djur som heter Cheese, blir roligt.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag vet inte, känns som att jag har läst det förr [sad]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Byt ut namnen! En berättelse på svenska bör ha svenska namn, annars blir det mest töntigt.
Karaktären Mac är också ett mysterium. Vid enbart 18 års ålder (han är fem år äldre än sin lillasyster som börjar sjuan och således är 13) har han hunnit sitta inne, gått klart gymnasiet och inlett samt hoppat av universitetet. [tard]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Styckindelning, nu. Lättare att läsa. Mer korrekt.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag tycker att det låter lovande. Men ur min aspekt så skulle jag råda dig till att använda dig av styckindelning och att inte försöka använda samma ord allt för ofta.

Men det positiva var att du får med detaljer och använder dig av annorlunda namn som är svåra att föreställa sig att uttala.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tack, jag håller med, styckesindelningen suger... Förstår om ni inte orkar läsa! Namnen... Jag vet inte, men det är något med de där namnen som jag gillar och tänker nog behålla dem 🙂

Leopold Bloom:

Karaktären Mac är också ett mysterium. Vid enbart 18 års ålder (han är fem år äldre än sin lillasyster som börjar sjuan och således är 13) har han hunnit sitta inne, gått klart gymnasiet och inlett samt hoppat av universitetet.

Hum... jo... 18 är nog lite för ungt för honom kanske... hahah! vilken ålder tycker ni passar? 😀


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

jag kom[blush]


   
SvaraCitera