Möjligen undrar man, hur konstruktionen av den värld vis ser rör och lever i ser ut om man tittar på den från en absolut objektivitet, likt en gud eller en simpel fyrkant höjd från sin existens till ett plan av djup. Kanske börjar man då fundera på huruvida det man ser verkligen är måsten och hur allt som finns kan missuppfattas, att se världen efter sina egna termer är vad som skapar identiteten som art och efter vad man har möjlighet att se, känns och uppleva. Denna schism är en cirkel där subjektivitet sluter det hela samman likt en snara, deducerat till en sorts kollektivt sinne där man i sin tur bygger nya cirklar och deducerar det ytterligare tills dess att några få sinnen blir alla sinnen och deras tankar blir den enskildes vardag.

Du ser färgen blå där någon annan ser vad du ser som röd, men vi har kommit fram till att vad som uppfattas som en färg bär den etikett vi kollektivt väljer att sätta på den, därav gör vi namnet viktigare än vad som ögat faktiskt ser. Och vad vi ser är olika former och färger, möjliga att interagera med på olika plan likt det av de andra sinnena. Vi tar allt vi kan uppfatta och gör det till den yttre av tidigare beskrivna snaror, det vi alla delar och kan bekräfta utan att kräva någon större inblandning av individen.

Resten av de metaforiska snarorna är uppbyggda av möjligheter vi ser och exploaterar, och för var cirkel vi passerar blir det mer och mer forcerat för att berättiga sin egen existens tills dess vi når den kontrollerade singulariteten, likt vi stannat processen universum och inverterar den på samma premisser som bygger den första. Det är den ultimata deduktionen av vår uppfattning och existens.

Möjligheten att vi har fel påpekas ofta, särskilt inom de inre cirklarna där exempelvis möjligheten att döda en annan person slås emot möjligheten att låta den leva och den mest namnkunnige möjligheten att helt enkelt inte bry sig. Att inte bry sig är ett drag som får snaran att dras åt, när du tittar upp på himmelen en natt då molnen lyser med sin sin frånvaro så ser du några stjärnor, likt varje natt tittar dess prickar ner mot dig och du tänker inte vidare på det, du bryr dig inte. Kanske känner du igen någon formation som bär en vag förnimmelse av något annat vardagligt ting i din uppfattning och relaterar till en yttre cirkel genom en inre snävare sådan och snaran stryper din lusta och tanke. För vissa kan man hävda att samma scenario skulle bringa tankfullhet och undran, likt vår uppfattning av havet som en stor ändlös existens med djup vi inte kan förnimma ser de stjärnorna och tänker på vad som kan finnas där ute, kanske någon lever på en annan planet, kanske tomheten mellan stjärnorna sträcker sig i all oändlighet.

Jag, Monty Cantsin, är tomheten mellan stjärnorna, jag är de enorma avstånd mellan tanke och existens, de tre första dimensionerna och en fjärde, möjligen flera som vi inte kan lägga märke till. Jag tänker på den inverterade sfären och hur den speglas i dekonstruktionen av allt vi fattar som är.
Men låt oss se det ur perspektiv som inte finns, ju längre ut i vårt universum vi tittar ju längre ”tillbaks” i tiden ser vi, det längst bort är gammalt och finns inte längre är alla övertygade om och vi har absolut rätt.
Det vi inte tänker på är att allt som inte finns långt borta är samma sak som vi har nu men i andra konfigurationer och konstruerade av andra möjligheter. Tänk dig en film, mängder av bilder tagna i rapid, på filmrullen ser man delar av var sekund i en ändlös spalt som representerar var händelse som skett när den spelades in. Tänk dig sedan att du tar alla dessa bilder och lägger dem på en hög, åtskilda av evigheten och en tomhet vi inte riktigt kan förnimma utan att blanda in koncept som tid och avstånd. Om vi nu leker med tanken att var stjärna vi ser är vår sol och allt kring dem är vad vi kunde ha varit så blir analogin funktionell, men enbart på det plan vi kan relatera till genom vår uppfattning och den yttersta cirkelns gränser.

Det ginnungagap som skiljer oss från alla andra händelser är i det här fallet inte relevant, och vi ser bara vad vi kan se inom den yttersta cirkeln, men låt oss tänka tillbaks till vad vi uppfattar som början, enligt en tidsmässig uppfattning. I ”början” var där en singularitet, allting som kunde finnas fanns på en och samma plats vid en och samma tid, allting var konstant och ingenting annat kunde existera då allt som kunde existera var. Sedan skedde en expansion, allt som kunde var var inte samtidigt enligt vår idé om tid, allt som kunde vara, allt som ryms bortom våra vildaste föreställningar och uppfattningar separerades, och en i taget låg de där, prövande sina vingar enligt sina egna premisser.

Det är nu nuet och allt som finns är grundade i en möjlighet, en något inre snara som definierar för oss begreppet existens, vi skulle kunna gå in på att alla de bilder av andra möjligheter vi kan se enbart är synliga enligt premisserna av denna cirkel och att precis alla andra möjligheter står utanför likt hur vi anar att större delen av allt som finns i vår idé universum är saker vi inte kan se, känna eller uppleva. Det är för oss irrelevant eftersom det inte ryms inom vår möjlighet eller de andra möjligheter med likadana premisser i annorlunda konfigurationer, det vill säga vår stjärnhimmel.

Hur mycket ryms då inom detta universum? Det enkla svaret är precis allt, men vår uppfattning av ”allt” sträcker sig inte tillräckligt långt, likt vi inte kan peka på något som inte finns, då en demonstration eller namngivning av vad nu som inte finns förstör hela premissen och det plötsligt existerar, även om så blott som en tanke grundad i vår fantasi så är det en existens inom ramarna för vad vår fantasi kan rymma. Om man då tänker på det så ser man snabbt att den mänskliga fantasin rymmer en vad vi måste se som oändlig mängd ting och idéer allt du kan föreställa dig är alla de möjligheter vi kan se i vår existens. Man bör genast märka att ”allt” även inom vår definition är alltför mycket för att hålla reda på och om allt som ”verkligen finns” är ett större begrepp så innefattar det en oändlig mängd ting och premisser vi saknar föreställning för att återskapa även i vårt sinne (och gör återigen begreppet ”finns inte” redundant), och allt detta oändliga existerar likt i en singularitet men på ett annorlunda vis.

Singulariteten är i sin mest basala form enkel att förstå, vi kan förklara den med de minsta av vår världs byggstenar samtliga förenade i en punkt, för enkelhetens och varseblivningen om universums skull kan vi kalla det en sfär, tänk dig nu att du inverterar den sfären. Det är svårt, faktiskt omöjligt att grafiskt representera då det förmodligen skulle kräva fler dimensioner än vad vi har i vår värld och uppfattning. Likaså är förhållandet mellan singulariteten innan big bang och allt som finns efter det.

Så vad är då allt detta andra som finns i vår ”inverterade sfär” allt som vi inte kan se, känna eller uppleva? Det kan jag naturligtvis inte gissa mig till, men för mitt inre ser jag möjligheter som att hålla ”bilden från filmen” konstant en absoluthet där händelse, tid och rum fusioneras samman och blir oändligt utsträckt i sig själv, för att ta ett exempel. Det är möjligheter som rimligen kan finnas men utanför vår yttre cirkel av uppfattning, likt vi förmodligen inte ryms i de cirklas som möjligen kan finnas där. Men så är det självklart inte eftersom jag precis namngett och föreställt mig det.

Om du nu vore en entitet som kunde uppfatta precis allt inom ”inverterade sfären” så skulle du vara lite mer än vår idé om allvetande och allseende det vill säga grunddefinitionen av en gud. Men än viktigare än att vara en gud så skulle du även ha den oändliga möjligheten att välja och inom valet bör det finnas val som pressar samman möjligheternas existens till nya möjligheter osv. I all oändlighet (utan att använda begreppet det minsta lättvindigt). Men då skulle du även stå utanför allt detta och det enda som skulle vara skulle vara din ”tanke” som då vore stillastående eftersom du vet allt och ser allt, det finns inget mer som kan rymmas utanför den utom möjligen den omöjlighet du själv skulle vara (som skulle vara möjlig därför att du skulle kunna tänka på den osv.).

Nej, ett sådant varande vore inte att föredra för någon med en mänsklig varselbildning, istället vore det mycket bekvämare och en själens utopi om du helt enkelt kunde välja inom dina egna premisser för vad som är och kan finnas, du skulle kunna kontrollera din existens och låta allt som du är, vill och känner vara allt som för dig själv är. Naturligtvis måste man här beakta att om ett sådant system skulle finnas inom vår egen existens och möjlighet så skulle det radera individualismen som ett gällande perspektiv att se och uppleva saker då det skulle ge alla andra möjligheten att göra samma sak och förmodligen ”skapa” sina egna nära och kära i ”sitt eget” val av existens och så vidare. Dina föräldrar, dina syskon och barn skulle för dig upphöra att existera som egna fenomen och enbart vara produkter av hur du ser dem, det skulle vara för dig perfekt men de som enligt denna möjlighet är skulle för dig inte ”vara” inom samma premisser, vilket återigen skapar en oändlighet av möjligheter enbart inom möjligheten att kunna välja mellan möjliga existenser och återigen kan vi konstatera att universum, det vill säga allt som finns, rymmer otänkbart mycket variation för att ses och uppfattas ur vår cirkel.

Slutsumman av det hela bör därför vara att allt som finns är allt som finns, någonting är någonting eller möjligen något annat och hela konstruktionen ligger bortom oss, men möjligen inte möjligheten att kunna välja när vi står fria från bundenheten av allt vi kan uppfatta inom vår ”cirkel”. Och allt som är har varit på ett annat vis, vilket lämnar möjligheten öppen att det kan förändras på ytterligare andra vis och förmodligen redan har det om vi drar slöjan av begrepp som tid och rum, livet universum och allting.