Jag vill helst inte berätta om min familj och mitt liv. Folk här vet ju trots allt vem jag är.
Men, det är så att jag mått psykiskt dåligt enda sedan barnsben, då var det mest tvångstankar och nedvärderande tankar. Nu är det lite annat.. Har haft någon typ av psykiskt sjukdom i 5år nu, de har inte fastställt vilken eller vad de ska göra åt det. Panikattacker/panikångest har de dock konstaterat och jag har fått ickefungernade medicin. Efter flera kaotiska händelser i våras så hade jag svårt att leva men efter en annan händelse i mitten/slutet av sommaren var jag glad och kände att det var dags att leva igen. Senaste tiden har jag gått tillbaka till mitt "vanliga" tillstånd.
Nu är det såhär att min familjesituation gör det omöjligt för mig att må bra, då min pappa hatar mig och min mor är okapabel till att älska (hon är sjuk). Det förekommer inte direkt fysiskt våld mellan oss. Min pappa och jag bråkar dagligen och oftast resulterar det i att jag får panikångest och låser in mig. Vi har pratat om det här på dagvården(där vi går allihopa) men jag klarar inte av de mötena eftersom min pappa närvarar och då mår jag dåligt och rusar därifrån, brukar inte komma hem på några timmar och de undrar aldrig vart jag varit eller hur jag mår efter det.
Som sagt, min sitation hemma gör det omöjligt för mig att bli frisk. Efter ett samtal med min kurator idag så frågade hon om jag funderat på att ta kontakt med soc, isåfall hjälper de mig med det. Nu vill jag ha reda på så mycket som möjligt om hur soc jobbar. Allt bara allt ni kan komma på! möjligheter, personer, boende, samtal, alternativ allt!
Jag förstår mycket väl att bara för att jag skulle få bo själv/hos någon annan skulle inte min problem försvinna, men för att kunna må bra måste jag helt enkelt bort härifrån. Liksom, ta bort spärren ni vet.
lilasmet:
Jag vill helst inte berätta om min familj och mitt liv. Folk här vet ju trots allt vem jag är.
Sluta gör det då.
![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Stronghold:
Sluta gör det då.
jag har inte gjort det. lite bakgrundsinformation kan ju vara bra att ha så någon kan hjälpa mig.
DeathOrGlory:
var inte ledsen, hjälp mig istället tack.
lilasmet:
jag har inte gjort det. lite bakgrundsinformation kan ju vara bra att ha så någon kan hjälpa mig.
Okej, såg mamma och pappa texten, och tyckte inledningen var rolig med tanke på det.
lilasmet:
var inte ledsen, hjälp mig istället tack.
Socialförvaltningen -> Ansvarsområde -> Individ- och familjeomsorg med bland annat ansvar för försörjningsstöd, missbruksvård, stöd till familjer, familjehem och adoption
Stronghold:
Okej, såg mamma och pappa texten, och tyckte inledningen var rolig med tanke på det.
Någonstans måste man börja. först tänkte jag inte skriva något alls, men sen kom jag på att liiite kan vara bra.
DeathOrGlory:
Socialförvaltningen -> Ansvarsområde -> Individ- och familjeomsorg med bland annat ansvar för försörjningsstöd, missbruksvård, stöd till familjer, familjehem och adoption
eh![[rolleyes]](/img/smilies/rolleyes.gif)
lilasmet:
eh
Vad?
bump
googla .. ehe..
Nejmen, jag tror det är så att, eftersom du inte verkar må riktigt 100 därhemma- så kanske du får bo hos en sk. fosterfamilj, som oftast är helt underbara, (om dom inte har barn som är 3 respektive 16 år gammla - men skit i det ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
)
Vilken hjälp du ev. kommer få är helt olika beroende på vilken kommun du bor i, socialtjänsten är inget statligt.
Det första som kommer hända om du går till soc (typ ungdom och familj eller vad det heter) är att de kommer öppna en utredning. Utredningen tar väl normalt en 3-4 månader. Förvänta dig att utredningen kan vara ganska obehaglig, de kommer fråga om _allt_ och även kritisera dig en hel del.
Socialtjänsten jobbar alltid för att alla barn ska bo hos sina föräldrar, så om dina föräldrar inte slår dig eller knarkar och inte heller slängt ut dig så känns det mest troligt att de kommer sätta er i familjeterapi. Eventuellt att de kan slänga in dig på HVB-boende i någon månad.
Jag avråder dig för övrigt att ha kontakt med soc, men det är ju upp till dig.
Slagsmålsklubben:
googla .. ehe..
hehe visst inte vad jag skulle googla:D
Slagsmålsklubben:
eftersom du inte verkar må riktigt 100 därhemma- så kanske du får bo hos en sk. fosterfamilj, som oftast är helt underbara
okej.. hm
Slaktmästaren:
Vilken hjälp du ev. kommer få är helt olika beroende på vilken kommun du bor i, socialtjänsten är inget statligt.
Okej![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
ska jag googla och se vad de säger om min?
Slaktmästaren:
Förvänta dig att utredningen kan vara ganska obehaglig, de kommer fråga om _allt_ och även kritisera dig en hel del.
_allt_ lät fan inte bra
Slaktmästaren:
familjeterapi.
Det går vi ju redan i, och det funkar inte alls. för min pappa vägrar acceptera mina känslor och säger bara att allt är mitt fel.
Slaktmästaren:
Jag avråder dig för övrigt att ha kontakt med soc, men det är ju upp till dig
ja, från dig lät det ju inte särskilt bra.
jag har ingen aning om vad jag ska göra, känner mig helt låst
lilasmet:
Okej
Tvivlar på att de kan få reda på något vettigt om det via google, enda sättet är nog att testa, tyvärr.
lilasmet:
Det går vi ju redan i, och det funkar inte alls. för min pappa vägrar acceptera mina känslor och säger bara att allt är mitt fel.
Se det positivt, han pratar iaf med dig! Nej jag vet inte, det hela är rätt knepigt, man väljer ju inte sina föräldrar precis och människor blir inte bättre människor bara för att de råkar skaffa barn.
lilasmet:
ja, från dig lät det ju inte särskilt bra.
Jag tror att alla har rätt olika uppfattning om socialen. Innan jag ens kom i kontakt med skiten hade jag uppfattningen om att de är där för att hjälpa människor och för att ingen skulle behöva "trilla ur" samhället. Så är det inte. Oavsett vad så har man bara sig själv att vända sig till, ingen annan kommer någonsin hjälpa dig.
.. såvida du inte är väldigt ung eller dina föräldrar knarkar.
lilasmet:
jag har ingen aning om vad jag ska göra, känner mig helt låst
Mitt bästa råd är nog att kolla över vilka möjligheter du har själv för att göra det hela bättre. Tror du att det hela kommer bli bättre av att du inte bor hemma så kolla runt om du kan flytta in hos en polare eller så.
Slaktmästaren:
Se det positivt, han pratar iaf med dig!
vi pratar inte med varandra. Vi talar alltid genomen annan person. iofs ahde vi en konversation imorse, han sa att farfar låg på sjukhuset![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
och det var väl första gången på länge jag inte kände mig rädd/hotad av honom....
Slaktmästaren:
Mitt bästa råd är nog att kolla över vilka möjligheter du har själv för att göra det hela bättre. Tror du att det hela kommer bli bättre av att du inte bor hemma så kolla runt om du kan flytta in hos en polare eller så.
Mja, alltså jag skulle ju kunna tänka mig att t.ex bo hos min mormor eller så, iaf för en tid för att se om det blir bättre. Men saken är den att hon bor i en liten 2a och ja.. liksom, på det sättet blir det väldigt krångligt då jag måste ha min privata del.
Helst vill jag ju flytta hemifrån nästa höst för att börja skolan(om jag nu skulle klara det) men då måste min sitation hemma bli bra först. Och som det är nu så kör vi in i samma vägg hela tiden.
lilasmet:
.
Det är en rätt knepig situation när det kör sig hemma, men ha i baktanke att socialen inte alltid gör så mycket och du kommer istället ev. bli väldigt nedtryckt. Sen känns det oftast bättre om man lyckas lösa det själv, men om du anser att det är totalt kaos så kanske det är värt att gå till soc.
