Hej! Jag är en 16 årig tjej, och jag ska försöka förklara min situation med mina föräldrar här nedan. Jag skulle verkligen uppskatta jättemycket om ni tog er tid att läsa, då jag verkligen behöver er hjälp. Det är svårt att beskriva deras beteende, men det är nu jag insett att dom förmodligen sysslar med psykisk misshandel mot mig. Det är sjukt att det tog såhär lång tid för mig att inse att deras beteenden inte är normala. Hoppas att ni kan ge mig tips och råd, eller att det är någon som känner igen sig. Namnen i texten är påhittade.
Jag har alltid tyckt att mina föräldrar är snälla och generösa. När jag säger "snälla" menar jag att dom alltid skämt bort mig och mina 3 stycken äldre systrar. Skjutsat oss när vi behöver, köpt saker till oss och alltid varit väldigt noga med att påminna oss att dom älskar oss. När jag var mindre hade mina föräldrar väldigt mycket problem med min näst äldsta syster, som idag är 24 år. Hon provade med allt. Hon rymde hemifrån och det var alltid väldigt mycket bråk här hemma (mer än vad ni tror). Jag tyckte då att min syster var konstig och behövde växa upp. Jag kan hålla med mina föräldrar att hon kanske inte alltid gjorde dom smartaste valen, men idag förstår jag hennes beteende. Jag förstår varför hon var som hon var, och jag förstår varför hon rymde hemifrån. Mina föräldrar säger hela tiden till mig att "du håller på att bli som Karin nu, och det kommer inte sluta bra!!". Men det får mig att fundera över varför mina föräldrar aldrig reflekterat över VARFÖR jag håller på att bli som Karin. Varför mår alla mina syskon dåligt idag? Alla mina syskon äter antidepressiva tabletter, och det får mig att bli rädd. Ser mina föräldrar inget samband? Det är ju dom det är fel på, inte oss.
Mina föräldrar är väldigt kontrollerande och lever i princip på hot mot oss. Hela min uppväxt har min mamma hotat med att "ger du dig inte nu kommer pappa, och då blir det inte kul". Det får ett barn såklart att tappa förtroende för föräldrarna. Hoten fortsätter hela tiden och det gör mig helt galen. Mina föräldrar har aldrig slagit mig eller liknande, absolut inte, men jag oroar mig alltid för att något ska hända när min mamma kommer med alla hot. När man sitter inne på sitt rum och väntar på att pappa ska komma hem, för att mamma har hotat med det. När man sitter nervös en hel dag, i väntan på att pappa ska komma hem. Han vet vilka knappar han ska trycka på. Ibland kan han ringa och skälla ut en och säga "vi tar det när jag kommer hem". Han säger så för att han vet att man kommer gå runt och vara orolig. "Vi tar det när jag kommer hem" måste ju vara det värsta man kan säga? Han är så sjukt manipulativ.
Min mamma är otroligt pedantisk, och då menar jag OTROLIGT. Det är ett sådant tjat om att man ska plocka ihop efter sig. Har man glömt ett vattenglas på bordet kan man förbereda sig på en rejäl utskällning. Mamma och pappa håller alltid med varandra och berättar allt för varandra. Jag tror det är en stor anledning till att jag inte snackar med dom om privata saker. Ibland kan man behöva prata med sin mamma som vissa saker, och med sin pappa om andra. Men dom är liksom exakt samma person. Dom gaddar alltid ihop sig och får en att känna sig oerhört ensam. Det är dom mot jag, inte "vi". Som en familj som löser saker tillsammans.
Min pappa har sagt väldigt elaka saker till mig. Jag är intresserad av hästar och för tre år sedan hade jag tre stycken egna ponnier, och mina föräldrar vet att dom betydde allt för mig. Dagligen var det hot som "plockar du inte undan detdär nu, så säljer jag dina hästar. Och jag skiter fullständigt i vad du tycker, dom åker på en gång". Vid ett flertal gånger sa min pappa även "jag kommer slakta din häst. Jag kör honom till slakteriet på en gång". Jag började såklart gråta och blev ledsen, och tillslut kom det ut ett "förlåt" och en lång förklaring på det hela, för att försöka vända mig och tro att hans beteende är okej. Han manipulerar mig så sjukt mycket, att jag tillslut börjar tro att hans beteende är okej och normalt. Mycket av dessa hot är pga av att dom tycker jag är otrevlig och inte svarar på tilltal. Alla mina syskon har varit så under sin uppväxt. Men det är för att jag inte mår bra och för att dom är som dom är mot oss.
Jag mår psykisk dåligt av att bo här. Jag trippar på tårna här hemma. Jag vågar inte alltid gå in i duschen för att jag vet att jag kan få en utskällning om jag går in dit när det inte passar för dom. Jag kan aldrig slappna av här hemma då det alltid kommer klagomål. Min mamma skriker ibland på mig om jag tar flingor två gånger per dag. Hur jäkla sjukt är inte det? Hon är inte normal. Min mamma brukar ha en otroligt otrevlig ton mot mig. Igår ropade hon på mig nedifrån "Kan du komma ner med dina kläder?" och så svarade jag "men jag har redan kommit ner med tvätten" och så skriker hon "men dom du hade när du åkte i bilen fattar du väl?????!!!!!". Så kommer hon upp till mitt rum och säger att jag ska sluta vara så jävla otrevlig. Jag försöker förklara hennes beteende för pappa, men det går inte. Min mamma trycker ner mig så otroligt mycket att hon får mig att tro att det är mig det är fel på. Att det är jag som är otrevlig och sur. När man hamnar i en diskussion med henne kan hon säga elaka saker, och när diskussionen är slut påstår hon att hon aldrig sagt domdär elaka sakerna. Jag vet vad jag hör, men tillslut börjar jag tvivla. Tänk om det är jag som är störd i huvudet? Självklart får jag då en utskällning av pappa för att jag "hittar på saker", så nu efter 15 år har jag lärt mig att det är lika bra att hålla käften om saker och ting. Le och nicka och bara knipa igen.
Att sätta sig ner med dom och prata är helt totalt omöjligt, och det var därför min syster rymde för att försöka få dem att förstå. Jag provade att säga till dom att jag aldrig får säga min åsikt, men det slutade upp med att pappa sa att han skulle slakta min häst och att han ska sätta stopp för allt roligt som jag har i mitt liv. Sen kommer han, ber om ursäkt och säger att jag måste sluta vara sur och kommer då med ett nytt hot om jag inte slutar vara sur.
Jag orkar inte detta mer. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag orkar inte få klagomål hela tiden och att jag aldrig får säga min egna åsikt. Dom är sjukt mycket värre än vad ni tror. Är inte detär psykisk misshandel? Min pappa har också varit deprimerad från och tillbaks och mycket av hans mående tar han ut på oss barn. Min mamma kan heller knappast må bra när hon hela tiden skriker och håller på. Min pappa är också oerhört stressad och gör att jag aldrig kan slappna av. Är jag och shoppar kan jag ibland behöva springa i affärerna för att min pappa stressar mig så mycket. Mina syskon säger att det inte finns något att göra åt dethär. Men jag vet inte hur jag ska orka stå ut i ca tre år till. Mina föräldrar säger också att dom tycker jag är otrevlig och inte pratar så mycket, men det är för att jag helt enkelt inte mår bra. Dom frågar mig aldrig hur jag mår, och jag får inte vara nedstämd. Min pappa däremot kan sitta vid köksbordet och säga att allt är tråkigt och att han inte mår bra, men så fort jag inte har ett leende på läpparna så blir det ett jäkla liv här hemma. Dom är så himla psykisk elaka mot mig och min syster, och dom trycker ner mitt självförtroende mycket. Dom mutar med saker och för stunden kan jag tänka att dom är världens snällaste, men det är inte snällhet att ge oss saker. Jag blir helt knäpp snart. Är det mig det är fel på?
Mina föräldrar har också bråkat under i princip hela min uppväxt. Slagit sönder saker, suttit sig ner och sagt till alla mina syskon att dom ska skilja sig. Jag har legat vaken hela nätter, ringt min syster i panik. Dethär pågick varje dag i 2 1/2 år, och då och då ändan sedan jag var fyra år. Så mina föräldrar mår inte bra psykiskt heller tror jag, och det är nog egentligen grunden till väldigt mycket. Är rädd för att skaffa egna barn, för jag vill inte att dom ska behöva gå runt och trippa på tårna i sitt egna hem.
Har ni några tips på hur jag ska tänka eller göra? Är det någon som lever med samma föräldrar? Ska ja gå och prata med någon? Är det mig det är fel på?
Jättetacksam för svar!!
psyket har hamnat på minus på en skala från 1-10 på dom. att köps massa till ens barn för att trösta är heelt fel, dom behöver hjälp
handendärnissen:
psyket har hamnat på minus på en skala från 1-10 på dom. att köps massa till ens barn för att trösta är heelt fel, dom behöver hjälp
Dom har heller ingen aning om hur dom beter sig. Skulle jag visa dom min text skulle dom förmodligen bara skratta. Dom tycker det är jag som är galen, och jag har försökt att få dem att förstå att dom måste ändra sina beteenden. Men det går inte. Mår också dåligt över att dom bråkar hela tiden. Nu bråkar dom visserligen mindre, men dom småtjaffsar hela tiden. Vi syskon har sagt att dom bör gå på parterapi och att pappa borde gå till en psykolog eftersom han uppenbarligen inte mår bra. Men han kan inte svälja sin stolthet.
Ibland är dom otroligt snälla, men jag tror nog att jag är en aning hjärntvättad redan nu.
ta kontakt på egen hand med kurator, psykolog, skolsjuksköterska eller liknande. nästa steg blir troligtvis soc eller någon som gör en utredning gällande din familj. knip inte igen denna gången.
019linnea:
ta kontakt på egen hand med kurator, psykolog, skolsjuksköterska eller liknande. nästa steg blir troligtvis soc eller någon som gör en utredning gällande din familj. knip inte igen denna gången.
Grejen är den att vi är en familj som har väldigt roligt. Vi hittar på många saker osv. Jag har också bra kontakt med mina systrar och varje helg så träffas vi och äter mat och umgås allihop. Men sen är det allt detta psykiska som också sker. Mina föräldrar är inte som mina kompisar tror att dom är. Alla mina syskons kompisar har alltid tyckt gott om mina föräldrar eftersom det är väldigt lätt att tycka om dom.
Om jag går till tex en kurator, måste man blanda in soc då? Jag vill inte blanda in dom. Jag tror att jag mest måste prata med någon själv.
Minns en gång när jag var mindre, att min syster sa till mina föräldrar att dom psykisk misshandlar henne. Men dom typ bara skrattade och tyckte hon var hur konstig som helst. Det tyckte jag också då, men nu förstår jag ju.
Skutt :
Grejen är den att vi är en familj som har väldigt roligt. Vi hittar på många saker osv. Jag har också bra kontakt med mina systrar och varje helg så träffas vi och äter mat och umgås allihop. Men sen är det allt detta psykiska som också sker. Mina föräldrar är inte som mina kompisar tror att dom är. Alla mina syskons kompisar har alltid tyckt gott om mina föräldrar eftersom det är väldigt lätt att tycka om dom.Om jag går till tex en kurator, måste man blanda in soc då? Jag vill inte blanda in dom. Jag tror att jag mest måste prata med någon själv.
det är helt upp till dig hur du vill lösa din situation. soc är inte kallblodiga människor som endast vill separera familjer, utan de kommer först och främst utgå från ditt egna läge. gå och prata med någon asap tycker jag
^ Linnea har mycket rätt.
Det jag ville säga var att det är inte ditt fel. Jag vet hur du gärna vill skylla allt på dig (det är mycket vanligt i sådana här fall), men det är inte ditt fel. Kom ihåg det.
Du får gärna PM:a mig om du känner för det! Jag är mer än villig att hjälpa dig.
En massa styrkekramar från mig 
Bra att du är så pass medveten om vad som pågår. Lättare att hantera sånt här när man identifierat vad som faktiskt sker.
Kuratorn kan vara bra att prata med men du kommer aldrig få hjälp av soc eller myndigheter. Det är du själv som måste ta ansvar och hitta ett sätt att hantera det.
KattenKatarina:
^ Linnea har mycket rätt.
Det jag ville säga var att det är inte ditt fel. Jag vet hur du gärna vill skylla allt på dig (det är mycket vanligt i sådana här fall), men det är inte ditt fel. Kom ihåg det.
Du får gärna PM:a mig om du känner för det! Jag är mer än villig att hjälpa dig.
En massa styrkekramar från mig
Tack så jättemycket! 
Ja det är lätt att skylla på sig själv. Känns lite konstigt att man hela tiden trott att ens syster har varit konstig och omöjligt, och det inte är för än nu man insett att det fanns en anledning till allt.
Nahual:
Bra att du är så pass medveten om vad som pågår. Lättare att hantera sånt här när man identifierat vad som faktiskt sker.
Kuratorn kan vara bra att prata med men du kommer aldrig få hjälp av soc eller myndigheter. Det är du själv som måste ta ansvar och hitta ett sätt att hantera det.
Jag tror nog att allt blir bättre när jag flyttar hemifrån och får vara utan dom ett tag. Min pappa kommer nog alltid vara sådan att han ger en dåligt samvete för saker och min mamma kommer jag förmodligen aldrig förstå mig på helt och hållet. Men mycket blir nog som sagt bättre när jag får ett eget hem där jag kan göra och tycka som jag vill.
Skutt :
Jag tror nog att allt blir bättre när jag flyttar hemifrån och får vara utan dom ett tag. Min pappa kommer nog alltid vara sådan att han ger en dåligt samvete för saker och min mamma kommer jag förmodligen aldrig förstå mig på helt och hållet. Men mycket blir nog som sagt bättre när jag får ett eget hem där jag kan göra och tycka som jag vill.
ja vill inte vara negativ eller så men sen när du flyttat borde du ignorera dom ett tag och inte hälsa på, och när dom undrar varför så kan du berätta hur din uppväxt varit, förstår dom inte ändå så är de inte värst mkt att göra. lycka till med allt o hoppas de kommer funka 
handendärnissen:
ja vill inte vara negativ eller så men sen när du flyttat borde du ignorera dom ett tag och inte hälsa på, och när dom undrar varför så kan du berätta hur din uppväxt varit, förstår dom inte ändå så är de inte värst mkt att göra. lycka till med allt o hoppas de kommer funka
När min syster flyttade hemifrån så snackade dom inte på några månader eftersom dom inte alls kom överens. Men idag har dom alla jättebra kontakt. Ja jag ska nog hålla mig undan ett tag när jag flyttar.
Skutt :
Jag tror nog att allt blir bättre när jag flyttar hemifrån och får vara utan dom ett tag. Min pappa kommer nog alltid vara sådan att han ger en dåligt samvete för saker och min mamma kommer jag förmodligen aldrig förstå mig på helt och hållet. Men mycket blir nog som sagt bättre när jag får ett eget hem där jag kan göra och tycka som jag vill.
ja absolut. Bodde också ihop med en förälder som led av psykisk ohälsa, som ofta gick ut över mig. Det tvingade mig att bli mer självständig för att göra mig av med de hållhakar som fanns. I gymnasiet så var det mer som om jag var inneboende. Styrde och tog hand om mitt, medan jag höll kontakten oss emellan på minimal nivå.
Idag är vår relation väldigt bra. Träffas sällan, så all kontakt sker under väl valda, trevliga omständigheter.
Nahual:
ja absolut. Bodde också ihop med en förälder som led av psykisk ohälsa, som ofta gick ut över mig. Det tvingade mig att bli mer självständig för att göra mig av med de hållhakar som fanns. I gymnasiet så var det mer som om jag var inneboende. Styrde och tog hand om mitt, medan jag höll kontakten oss emellan på minimal nivå.
Idag är vår relation väldigt bra. Träffas sällan, så all kontakt sker under väl valda, trevliga omständigheter.
Skönt att höra att det är bra idag! Är det normalt att ens mamma tex hotar med att "passa dig för snart kommer pappa"?. Är det normalt att föräldrar gör så? Jag vet ju inte ens vad som är normalt..
Min pappa var en riktig idiot mot mignär jag var liten men nu är det inte lika illa men han blir lätt arg på mig.
Jag fick gå hos kurator i 2an och min pappa oxå men vi gick aldrig tillsammans. Han bättrade sig ett tag men sen så fortsatte han att bete sig som en idiot.
Och så har mamma sagt till honom otaligt många gånger att han ska vara snällare mot mig och det varade i max en vecka varje gång. Och så har det hållit på sen dess.
Nu för tiden när min pappa beter sig dumt brukar jag be honom att hålla käften och att han är en j*vla gubbe och han har aldrig slått mig men han brukar vara väldigt närgången med ett argt utttyck.
Han klagar ofta på mig och jag brukar inte säga nåt fastän jag är förbannad på honom. Ibland dock så kan jag inte hejda mig själv och så blir det ett riktigt liv.
Hade jag velat hade jag kunnat rymma då jag har tillgång till ett fordon och jag har körkort. Men jag vill inte göra min mamma eller lillasyster ledsna och oroliga.
