Jag har lidit av en svår depression som liten pga massor olika saker jag inte vill gå in på.
Just nu känns allting bara konstigt liksom jag mår bra men samtidigt skit? Som att jag har mått dåligt så länge att det är normalt och jag har mått sämre så jämfört med det så skulle man kunna säga att det är "bra" nu. Det känns nästan som en trygg känsla för det är "såhär det ska vara" och såhär det alltid har varit, jag vet liksom vad jag känner, varför och vad jag ska förvänta mig för en gång skull. Förut så förstod jag inte heller varför jag mådde som jag gjorde och försökte desperat fixa det men nu när jag förstår och har gett upp på att fixa det mår jag nästan bättre för att jag inte bryr mig?
Jag hänger med mycket folk som jag kan "ha kul" med men vet inte var jag står liksom jag vet inte vilka som faktiskt är mina kompisar och vad dom tycker om mig för ingen lägger ner tiden på att verkligen lära känna mig. Jag sover inte ett skit, känner mig ensam, alla kärleksintressen jag haft har förstörts på ett eller annat sätt och alla gånger det faktiskt händer något med den jag gillar är när vi båda är fulla och dagen efter är allt det över. Jag ser ingen mening med någonting alls, jag blir arg och slår sönder saker. Jag uppskattar inte sakerna jag borde uppskatta liksom allting känns bara skitsamma. Dagarna bara går och går och jag vet inte vad jag väntar på längre, att må bra antar jag? att något ska ändras? Men den dagen kommer ju aldrig. Har försökt prata med en kurator flera gånger, har försökt medicin, ändra mitt liv, ändra min stil, ändra musiken jag lyssnar på, ändra min attityd, ingenting funkar. Jag känner bara att jag bryr mig inte ett skit om någonting längre vill typ bara göra vafan jag vill och det som händer händer liksom och dör jag?, jaha okej lika bra?
Är ju inte skit depp hela tiden däremot, Ibland hittar jag några saker som motiverar mig som tex att jag ska få en moppebil eller att jag ska börja på en ny skola (hatar min gamla) eller att jag hittar ny bra musik och sånna småsaker men det negativa väger alltid över förr eller senare.
Det ända som funkar nu är att supa ner mig och festa med dom jag kallar mina vänner iallafall.
Vet inte hur mycket mer jag pallar?
Vet inte heller varför jag skriver det här, vill väl bara känna att en person läser det här.
Finns det någon som känner likadant?
Begränsa dina dåliga vanor som du är medveten om existerar. Supa är ett exempel. Du kommer inte hitta lycka eller glädje på botten av flaskan så vänd dig inte till det när du vill dig själv bättre. Vill du må bättre så sträva efter att bli en bättre person med en bättre grund. Har du problem med att ta hand om något så uppenbart som hygien (vanligt vid psykisk ohälsa) så ska du börja smått och sätt små mål eller krav som du ska uppfylla efter en vecka eller annat, och belöna dig själv med någonting du gillar när du har fixat att göra det varje gång (i rimliga mängder).
Jag själv existerar i limbo med livet och har gjort det ett tag nu. Tänker nästan bara på mig själv nuförtiden och även om det inte har pågått så länge så mår jag väldigt mycket bättre än vad jag gjorde innan. Jag har sett resultat snabbare än vad jag hade förväntat mig och då blir det svårt för mig att tappa hoppet varje gång jag har en jobbig period.
Har börjat förstå att jag måste ta ansvar för vad jag gör. Käkar jag massa godis och dricker läsk varje dag så får jag skylla mig och ta Ansvar när jag sen ska fixa hålen i tänderna (första gången jag fixade hål i tänderna var för någon månad sen, fick fixa 3 tänder därav en visdomstand, var inte så trevligt. Enda sen dess har jag blivit otroligt mycket bättre med att sköta tänderna, vill aldrig återkomma på det sättet. Ibland behöver man ta vara på rädslan som kommer när man tror att man är körd för att kunna inse vad som är fel. Det fungerar effektivt för mig och kan hjälpa många andra också.
Lägg inte mer ansvar på dig själv än vad du behöver, lyssna på vad alla har att säga och avstå från att följa deras vägar som många väljer att berätta om du känner att det inte passar med vad du tror på. Dröm på bara men glöm inte av att vara realistisk. Mixa ihop det och gör allting till något du kan jobba med varje dag i resten av ditt liv.
Analysera dig själv och förbättra dina svagheter om du vill bli en bättre person. Det är inte lätt men vill du se resultat med dig själv så är oftast rätt väg hård arbete och självkontroll (återigen, i rimliga mängder känner jag). Gör något annorlunda än vad du gör nu, för om du känner dig missnöjd med dig och/eller livet som du lever i så måste något ändras! Gå framåt istället för bakåt. Förbättra än att förstöra.
Kort svar? Ja, det finns andra som känner samma sak.
/Gad och depression sen tidig barndom
Försök att se positivt på det hela. 🙂 Du är aldrig ensam och de flesta bryr sig om dig mer än vad du kan tro.
QwertySalm:
Försök att se positivt på det hela. 🙂 Du är aldrig ensam och de flesta bryr sig om dig mer än vad du kan tro.
En sak till, ta de mediciner som finns åt dig. Det är för ditt eget bästa! 🙂
Jag är inte så påläst om depression, men vi alla vill hjälpa dig.
