I år har jag gått ut grundskolan, vilket jag tycker är helt underbart eftersom min klass var allmänt dötrist. Det ska bli jätte skönt att börja på en ny större skola med mer människor och större krets liksom.
Jag är en person som är ganska blyg, jag är inte super, duper, jätte blyg men jag tycker det är jobbigt att snacka i stora gäng där all uppmärksamhet dras till mig. Jag har även svårt att ta emot komplimanger och tycker o tänker oftast dåligt om mig själv. Jag har dålig självkänsla helt enkelt, det har jag alltid haft. Jag ser det som en stort handikapp, jag hatar att alltid ses som den tysta och blyga tjejen. Jag vill ses som en mer framåtriktad och oblyg person. I grundskolan har personer alltid sett mig som den blyga och tysta tjejen. Men nu när jag börjar gymnasiet vill jag ändra på de, jag ser de som att börja om på nytt och få en ny start. Jag vill inte längre ses som den blyga, tvärtom.
Men när jag tänker på gymnasiet och att jag ska börja i en ny klass blir jag jätte nervös. Jag är jätte rädd för att jag inte ska våga säga så mycket eller inte vara den tjejen som jag egentligen vill vara. Jag har heller aldrig haft en pojkvän, jag är inte okysst men jag har aldrig upplevt kärlek på de sättet. Vilket jag tror beror på min blyga personlighet.
Hur ska jag egentligen göra för att inte hamna i samma sits som i grundskolan? Hur ska jag göra för att ta för mig mer och vara mer social bland människor, jag vill VERKLIGEN starta om på nytt, men hur ska jag göra? tanken på gymnasiet får mig att vilja spy, tänk så får jag inga kompisar, tänk så får jag aldrig en pojkvän, tänk så får jag leva ensam och tyst i hela mitt liv... hjälp!
Det är ni alla, det löser sig!
hallonmajs: Jag vill ses som en mer framåtriktad och oblyg person.
då får du bli en mer framåtriktad person.
det kan säkert vara väldigt svårt men det enda man kan göra är att öva på att ta plats. försök att initiera samtal och kontakt med andra människor, och tänk inte så mycket på hur det uppfattar dig. men det är något man måste öva på och ju mer du försöker desto lättare kommer det att bli.
tänk också på att alla är nervösa inför gymnasiet, du är långt ifrån ensam om det.
hallonmajs:
I år har jag gått ut grundskolan, vilket jag tycker är helt underbart eftersom min klass var allmänt dötrist. Det ska bli jätte skönt att börja på en ny större skola med mer människor och större krets liksom.Jag är en person som är ganska blyg, jag är inte super, duper, jätte blyg men jag tycker det är jobbigt att snacka i stora gäng där all uppmärksamhet dras till mig. Jag har även svårt att ta emot komplimanger och tycker o tänker oftast dåligt om mig själv. Jag har dålig självkänsla helt enkelt, det har jag alltid haft. Jag ser det som en stort handikapp, jag hatar att alltid ses som den tysta och blyga tjejen. Jag vill ses som en mer framåtriktad och oblyg person. I grundskolan har personer alltid sett mig som den blyga och tysta tjejen. Men nu när jag börjar gymnasiet vill jag ändra på de, jag ser de som att börja om på nytt och få en ny start. Jag vill inte längre ses som den blyga, tvärtom.
Men när jag tänker på gymnasiet och att jag ska börja i en ny klass blir jag jätte nervös. Jag är jätte rädd för att jag inte ska våga säga så mycket eller inte vara den tjejen som jag egentligen vill vara. Jag har heller aldrig haft en pojkvän, jag är inte okysst men jag har aldrig upplevt kärlek på de sättet. Vilket jag tror beror på min blyga personlighet.
Hur ska jag egentligen göra för att inte hamna i samma sits som i grundskolan? Hur ska jag göra för att ta för mig mer och vara mer social bland människor, jag vill VERKLIGEN starta om på nytt, men hur ska jag göra? tanken på gymnasiet får mig att vilja spy, tänk så får jag inga kompisar, tänk så får jag aldrig en pojkvän, tänk så får jag leva ensam och tyst i hela mitt liv... hjälp!
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. HAR DU GÅTT UT GRUNDSKOLAN????? JÄTTESKÖNT HETER DET. FÖR JAG TROR INTE DET VAR EN JÄVLA JÄTTE SOM BLEV SKÖNT.
Kids nowadays. Fick du mer än D i svenska så ska jag personligen ta mig tid och ringa din skola och få ditt betyg sänkt.
Börja med att stava rätt så kan du se att självkänslan direkt kommer till dig.Sen så behöver du inte försäkra oss om att du inte är okysst, jag menar nobody cares. Känns krystat.
djupaste: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. HAR DU GÅTT UT GRUNDSKOLAN????? JÄTTESKÖNT HETER DET. FÖR JAG TROR INTE DET VAR EN JÄVLA JÄTTE SOM BLEV SKÖNT.
fan vad dålig du är.
"kids nowadays" är ju inte ens svenska. skärp dig föfan. du kan ju inte ha fått mer än d i svenska!!
fan vad dålig du är.
"kids nowadays" är ju inte ens svenska. skärp dig föfan. du kan ju inte ha fått mer än d i svenska!!
Haha avundsjuk ungdom detected. Ta inte grammatiken så seriöst, du kan ju inte ens använda dig av stor bokstav korrekt.
djupaste: Haha avundsjuk ungdom detected. Ta inte grammatiken så seriöst, du kan ju inte ens använda dig av stor bokstav korrekt.
vad spelar det för roll ? sluta vara dryg i en tråd där någon ber om hjälp. vad fan spelar det för roll hur någon skriver på ett internetforum ?? och ja, det är en retorisk fråga. svara helst inte, får vara nog med off-topic nu.
ta det i PM om du vill något.
Inlägg raderade. Håll er till ämnet framöver.
Jag var fan livrädd när jag började gymnasiet, även fast en kompis från en annan skola började i min klass. Jag hade alltid haft lätt att prata och ta plats, oavsett omgivning, men när vi satt där i klassrummet och skulle presentera oss så fegade jag ur totalt. Jag fick visserligen kompisar och vågade ta mer plats efter en tid, men då var redan "rollerna" i klassen satta, men i tvåan var jag nog bekväm att säga ifrån, ta plats och vara den jag egentligen är.
I dagsläget brukar jag försöka spela lugn i nya sociala sammanhang, försöka prata i början och framstå som mindre osäker än vad jag egentligen är. Oftast fungerar det och jag blir mindre nervös. Jag försöker liksom spela mig själv tills jag är så pass bekväm att jag är den jag är automatiskt. Förlåt för en konstig förklaring 
Det är ganska självklart att du är nervös men ändå lite nyfiken på hur det kommer bli att börja på gymnasium eftersom det är en stor del av livet..
Du är verkligen inte ensam om att känna dig nervös, jag kan lova dig att de andra som ska börja i din klass kommer vara Ännu mer nervös än vad du kommer vara.. även om de inte visar det!
Att vara den där ''blyga och tystlåtna'' tjejen är verkligen jobbigt, det kan jag förstå.. och det bästa sättet att komma över det är att jobba upp självkänslan helt enkelt..
Vilket är lättare sagt än gjort..
Men försök att prata mer än vad du vågar, är du med kompisar så prata, prata, prata!
Eller om du går där du bor, börja säga hej till människor som du inte ens känner, varje du ser säg hej till dem. Det kanske låter lite knasigt, men det hjälper verkligen.. det är inte bara trevligt utan det hjälper dig och för varje hej så ska du känna dig jätte stolt..
Om det finns någon ungdoms ställe där du bor, så gå dit och bara va.. du behöver inte prata med någon till en början.. Va bara där, känns det helt okej så kan du börja prata med en vuxen och när du väl börjat så kommer det gå bra och andra ungdomar kommer lägga sig i eran diskussion.
Det bästa är om du har någon kompis som står dig nära som kan hjälpa och stötta dig om det känns jobbigt att vara själv!
Ur min synvinkel så verkar du inte bekväm med dig själv.. det är också ett problem.. se inte dig själv som en värdelös tystlåten tjej som aldrig haft en kille, utan se dig som världens prat-gladaste tjej som haft kille och som älskar sig själv.. ju mer du låtsas att du gillar dig själv, dessutom mer kommer du övertala din hjärna att du har rätt!
Pm:a mig om du vill ha nå mer tips eller råd 🙂
Kramar till dig <3
Abrielle96: Att vara den där ''blyga och tystlåtna'' tjejen är verkligen jobbigt
Egentligen, är det något fel med detta? Är det inte bara dagens normer och populäritetskrav som säger att vara blyg och tystlåten är något dåligt?
djupaste: Egentligen, är det något fel med detta? Är det inte bara dagens normer och populäritetskrav som säger att vara blyg och tystlåten är något dåligt?
det är inget fel med det. men det kanske är lite jobbigt själv, svårt att prata med folk, svårt att skaffa vänner osv. och vänner kan ju vara roligt att ha.
djupaste:
Egentligen, är det något fel med detta? Är det inte bara dagens normer och populäritetskrav som säger att vara blyg och tystlåten är något dåligt?
Jag förstår vad du menar, att vara blyg behöver inte vara någonting dåligt. Man brukar ju säga att det finns någonting positivt med allt, men personer som själva är blyga ser det som ett "handikapp". Det är jobbigt att få stämpeln blyg och tyst.
Om man själv hade fått välja skulle jag vilja vara den personen som inte är blyg för någonting och är sociala till alla och inte rädd för att säga någonting fel, en oblyg person helt enkelt.
Jag förstår vad du menar, att vara blyg behöver inte vara någonting dåligt. Man brukar ju säga att det finns någonting positivt med allt, men personer som själva är blyga ser det som ett "handikapp". Det är jobbigt att få stämpeln blyg och tyst.
Om man själv hade fått välja skulle jag vilja vara den personen som inte är blyg för någonting och är sociala till alla och inte rädd för att säga någonting fel, en oblyg person helt enkelt.
Problemet, tycker jag iallafall, ligger inte på dig utan på andra människor som direkt antar att du är blyg och tystlåten enbart p.g.a de första intrycken. Det är deras förlust. Kör din egna stil. Vill du nu själv vara den "oblyga" och "populära" så varsågod. Men kom också ihåg vem som vill det, du eller några obetydliga osäkra människor i din klass? Att vara populär och oblyg har även det sin baksida...
djupaste:
Egentligen, är det något fel med detta? Är det inte bara dagens normer och populäritetskrav som säger att vara blyg och tystlåten är något dåligt?
Det är väl klart att det inte är något fel med det, men eftersom hon själv säger att det är jobbigt så förstår jag ju att det verkligen är jobbigt, nu när hon egentligen inte vill vara det?
