Jag bor i en ganska liten stad och då har man koll på allt och alla. Men det finns en kille som jag alltid har vetat om...jag känner honom inte, men jag har vetat vad han heter och jag har alltid tyckt att han har sett bra ut. Har sett honom i olika sammanhang genom skolan (han är 5 år äldre typ).

Nu i våras så var vi på en tävling med skolan i en större stad och då var han också där i andra sammanhang. Så jag såg honom flera gånger under den tillställningen och jag fick ögonkontakt med honom flera gånger. Har småpratat med honom lite, men inga längre konversationer. Efter detta började jag se honom allt mera och jag kände att jag ville göra något åt det så jag tog tjuren vid hornen och la till honom på facebook. Jag såg det som min enda utväg.

Men jag la till honom och skrev... och vi började snacka. Han frågade inte ens vem jag var så jag antog att han kände igen mig. Efter en månads snackande bestämde vi oss för att träffas, för han verkade helt klart intresserad. Och det gjorde vi. Detta var snart två veckor sedan.

Vi gick på en promenad och sedan gick vi hem till honom och han lagade mat till oss. Visst var det nervöst, men det släppte efter ett tag. Jag har alltid svårt att spänna av i killars sällskap för jag är så ovan, men jag tycker ändå jag skötte det bra för att vara första gången jag träffade honom ensam. Det kändes liksom varken bra eller dåligt. Det kändes kul och det pirrade lite ibalnd när jag kollade på honom. Vi kramades, jag tackade för maten och han sa ”vi hörs”. Sedan gick jag hemåt. Redan då visste jag att jag ville se honom igen. Jag skulle vid det här laget åka utomlands och ville då bara (innan resan) berätta för honom att jag tyckte om träffen. Så jag skrev att jag tyckte att det var kul att träffa honom och att jag gärna gör om det. Han svarade att det var trevligt och att ”ja, det får vi se till att det blir.”

När jag var på väg hemåt smsade jag honom om något, han frågade hur jag hade haft det. När jag sedan gick av tåget i min hemstad så serjag någon som liknar honom på perrongen. Jag tänkte mest att det var min hjärna som spelade ett spratt för att jag VILLE att det skulle vara han. Solen bländade även mig så var inte helt säker. När jag passerar killen som tror sig vara han ropar han mitt namn och jag sliter av mig hörlurarna och utbrister något i form av ”heeej, är du här?!”.. eller något sånt.. vi snackade bara 3 minuter innan jag kände mig stressad då min skjuts väntade (det spöregnade). Så det kändes som att jag bara slet mig ur samtalet... jag hade ju liksom bara kunnat stå kvar några minuter till men av ren automatik sa jag att jag måste gå och han sa ”vi ses” med ett leende på läpparna. Det visade sig att vi hade åkt samma tåg..... sjukt!

När jag jobbade för någon dag sedan så kom han och handlade av mig (jobbar i matbutik) och frågade om jag hade fixat skjuts till den festival som vi båda skulle på. Jag blev så nervös när jag såg honom i kön, men ändå var en härlig känsla som slog till i magen. Sedan snackade vi lite allmänt och innan han drog sa han ”vi ses säkert imorgon”.

Smsade igår och pratade lite om kvällens spelningar och sedan skrev jag ”vi ses kanske sen”, men det dissade han helt och hållet. Visserligen kan det vara så att det aldrig kom fram, han glömde men det kan även vara så att han bara sket i att svara. Det senaste tror jag mest på efter gårdagens samtal med min killkompis. Jag berättade läget och sådär. Direkt när jag hade berättat allt så konstaterade han i princip att den här killen inte verkar vara så intresserad och att jag kanske borde fråga honom hur han ser på oss, ser på vår dejt.. om det var en dejt eller bara en ”lära känna varandra som kompisar”. Men vi har ju bara varit på en dejt sa jag?? Det är alldeles för tidigt. Min killkompis har tidigare varit intresserad av mig, vet inte hur det är nu men jag börjar fundera på att han sa så för att han möjligen vill ha mig. Men idag känner jag mig helt manipulerad. Ser situationen från en helt annan sida och det känns helt kört. Han är verkligen inte intresserad känns det nu..

Den här killen som jag var på ”dejt” med är väldigt snäll, social och verkar mer kristen än bad guy. Så därför förvånar detta beteende mig. Jag har haft otur med killar... har alltid fallit för bad guys och blivit dissad innan jag ens har fått känna mig bekväm (det är inte förrän då jag riktigt kan vara mig själv, för jag är ganska blyg).Vill verkligen inte döma ut honom efter samtalet med killkompisen, men jag kan liksom inte låta bli. Vill VERKLIGEN träffa honom igen men är alldeles för på. Hör jag inte av mig känns det inte som att han kommer göra det heller.

Mitt stora problem är att jag överanalysrerar och det gör även att det blir större än vad det egentligen är. Och att jag kanske tolkar saker fel.. och det gör att jag blir ledsen för minsta lilla grej, exempelvis ett simpelt sms... sjukt irriterande!

Så ungdomar.. ni som har lyckats tagit er igenom texten (creeds till er!) vad tror ni? Var detta en dejt? Är det bara en kompisgrej (jag har ingenting emot det, men isåfall får han säga det)? Hur borde jag agera? Ska jag strunta i honom? Jag vet ingenting... sitte rhär och är jävligt ledsen. Trodde att jag hade hittat världens sötaste, finaste och goaste kille....