Det här är en novell som jag skrev i skolan, en skräcknovell skulle det vara. Går i 8:an om ni undrar. Fick B på novellen.
FÅ MIG INTE ATT ÅNGRA ATT JAG LA UPP DEN
Trevlig lästur, om ni orkar läsa den
KOMMENTERA GÄRNA!

Oväntat

”Alice, vänta!”
Rösten fick mig att rycka till. Jag vände mig om. ”Ja?”
Min bror Jeremy drog upp dörren på glänt och drog på sig sina utslitna gympadojor. Han gjorde en grimas när han upptäckte att de var för trånga. Jag höjde ögonbrynen. ”Vad?”
Han vinkade åt sin bästa vän Eric, som stod bakom honom och väntade på att vi skulle gå hem.

Jeremy hoppade ner de tre trappstegen och dök upp vid min högra sida. ”Jag följer nog med dig hem”, konstaterade han. ”Eh… det är ju rätt så mörkt ute.”
Jag ställde mig på tå för att kika över Jeremys huvud, för att se Eric vinka åt mig vid dörröppningen. Jag smålog för mig själv när dörren smällde igen.
När jag vände mig om och började gå så hörde jag Jeremy brista ut i skratt.
”Vad är skämtet?”, undrade jag nyfiket och sneglade på honom i mörkret.
Han verkade väldigt upprymd, det syntes på hans ansikte. Han skrockade. ”Så du förstår verkligen inte?” Den tanken verkade roa honom.
Jag väntade på att han skulle förklara. Det enda ljud som hördes i den tysta natten var den vita kramsnön som knarrade under våra skor. Snön var som självlysande, det gjorde att den lyste upp den mörka kvällen.

”Eric gillar dig”, insköt han, road av tanken.
Jag förstod vad han menade och himlade med ögonen. ”Ja, och?” En kall vind grep tag i mitt mörka hår och förde bort det från mina axlar.
”Han gillar dig”, förtydligade han. ”Det är inte direkt diskret”, flinade han åt mig.
Jag suckade. ”Varför kunde inte du stanna kvar hos honom?”, muttrade jag.

Det vibrerade till i min jeansficka. Jag lirkade upp mobilen ur fickan och tryckte den mot örat. ”Mamma?”
”Nej, det är Eric.”
Jag var lättad och glad över att det inte var mamma. Det var som om en tung granitsten plötsligt flöt upp mot ytan igen. Jag ville inte få en ordentlig utskällning för att jag var sen.
”Du glömde din gepardmönstrade mössa hos mig”, påpekade han.
Min frusna hand flög upp mot mitt huvud. ”Åh, kan du vara snäll och ta med den till skolan imorgon?”, undrade jag.
Det blev tyst. ”Eh… jag kommer om en stund”, sa han snabbt.
Vad menade han med det? Skulle han gå ut i den här eländiga kylan bara för att lämna tillbaka en obetydlig mössa? Det var inte likt honom. ”Nej, Eric…?” vädjade jag till den döda linjen. Sedan så suckade jag och stoppade ner mobilen i fickan.
Jeremy stod och väntade vid en lyktstolpe med blinkade sken, sedan blixtrade den till och slocknade.
Jag drog häftigt efter andan då en snabb kall vind svepte om mig.
”Här är din mössa”, sa han vänligt och kastade den till mig. Jag fångade den och rynkade bekymrat på pannan.
”Hur kan du vara här, om du nyss var…?”, frågade jag tveksamt. Han tog tag i min tjocka jacka och drog med mig bakom en stor snötäckt buske och spände blicken i mig.
”Du får inte säga något till honom, okej?”
Vad menade han med det? Han var som en ny person. Tidigare så var han den där retfulla och nyfikna killen, men vad hade hänt? Det var läskigt.
Eric skakade om mig. ”Lova! Lova att du inte berättar för Jeremy att jag är här.”
Jag gapade och såg förvirrat på honom.
”Alice? Eric?”, ropade Jeremy som hade upptäckt oss. Han kom fram till oss med snabba steg.
”Jag vill inte skada dig”, varnade Eric bestämt och spände blicken i honom.
Jeremy verkade förvirrad. ”Va? Varför skulle du skada mig, Eric?”, fnös han och skakade på huvudet.
Eric sänkte huvudet och hans ögon var blodsprängda när han mötte min blick. ”Spring”, mumlade han.
”Va?”, frågade jag och såg oförstående på honom.
”Spring!”, väste han mellan sina tänder.
Jeremy ryckte tag i min arm och drog mig med sig när han sprang. Jag halkade fram efter honom på den hala och snötäckta marken.
Plötsligt så gick det väldigt snabbt. Jag drog häftigt efter andan.
Eric grep tag i mig baklänges och höll fast mig med ett hårt grepp runt mitt bröst. Han pressade sina kalla fingrar under min haka, så att mitt ansikte riktades uppåt. Det gjorde det svårare för mig att andas. Det gjorde ont.
”Eric…”, stönade jag och försökte komma på ett sätt att komma loss.
Han pressade sitt ansikte mot mitt hår och andades in min doft. Jag sparkade med benen bak på hans smalben. Men det var som om inget hade hänt, han rörde sig inte. Inget kunde stoppa honom.
”Jeremy!”, skrek jag panikslaget när hans vassa tänder trängde sig igenom min sköra hud. Ett öronbedövande skrik överröstade allt annat. Det ekade genom den tomma gatan. Smärtan var ihärdig, den var på väg att ta död på mig, långsamt och plågsamt. Jag bet mig hårt i läppen och kände den illaluktande blodlukten i munnen.

Jeremy stirrade på mig med vilt uppspärrande ögon, som om de höll på att ramla ut och landa i snön. ”SLÄPP MIN SYSTER!”, skrek han fem meter ifrån mig. Inget hände. ”NU!”
Eric vände upp sitt blodiga ansikte från min svidande nacke. Jag kände mig yr när den metalliknande lukten spred sig omkring mig. Min hand for försiktigt upp mot min svidande nacke, och nuddade vid den, vilket gjorde så ont att jag ville skrika och gråta. Mina frusna kinder var som is och jag kunde knappt göra en grimas, som om jag var en vaxdocka. Mina tårkanaler hade nästan frusit till is.

Jag granskade min hand som var täckt av en mörkröd flytande vätska. Det gjorde mig så illamående att jag ville spy. Eric släppte taget om mig och jag vinglade ostadigt fram till min bror som såg skräckslagen ut. Han sprang fram till mig och fångade mig när mina ben inte orkade bära mig och vacklade till. Jag föll i hans famn när han fångade mig.
”Alice! Nej! Alice, nej! Hör du mig? Alice!”, grät han högljutt. Jag kände att mina ögonlock började bli tunga. Snön bredvid mig var täckt av blod. Jag lyckades hålla mina ögon halvt öppna och sneglade på den tomma platsen där Eric hade stått. Han var borta.
Mina tunga ögonlock stängdes och jag flöt på det svalkande vattnet som omfamnande välkomnade mig in till en ny värld. Allt blev svart.

Allt var så enkelt. Livet var svårt. Döden var enkel. Det var som att flyta på en lång flod utan att komma någon vart. All smärta var som bortblåst. Inget var ett hot mot mig längre. Jag var fri. Jag öppnade mina nya friska vampyrögon med en helt ny syn på livet…