Både ja och nej. 

Är nog mest rädd över hanterandet av min döda kropp. Tanken på förruttnelse eller brända ben är inte trevlig. 
Förlikade mig tidigt vid att döden inträffar för allt levande. Med en arkeolog till mor som gärna tog hem jobbet till den grad att vi sorterade brända ben på köksbordet så är det svårt att se det mystiska i döden. En död människa är död och det finns inget att vara rädd för egentligen.

Har alltid tänkt "live fast, die young" men är inte så säker längre. vill ådstakomma något i mitt liv, lämna efter mig något av värde om det så bara är värdefullt för en enda person.

Pendlar mellan en otrolig lust att dö och panik över att min kropp slutar fungera.
Är mer rädd för sjukdom än död, tror jag.

Både ja och nej.

Jag är "rädd" för att jag kanske missar saker som jag vill uppleva i livet. Jag är rädd att jag hittar något jag älskar och hinner inte uppleva det. Men samtidigt så gör det inte så mycket om jag dör. Svårt att förklara varför jag inte är rädd för att dö egentligen. Kanske har med hur lite jag uppskattar livet (i allmänhet) att göra. Dock skulle jag inte vilja dö ung... men men I'm too old to die young now.

Jag är inte rädd för döden. Kommer den så kommer den bara att hoppas att den är snabb och icke plågsam.

Jag kommer att tänka på döden rätt ofta. Att allt inte är för evigt och att vi alla snart kommer att vara utbytta mot nyare generationer och sedan länge glömda.

jag tänker typ; när jag är död vet jag inte om det. döden är för mig samma som hände före min födsel. Ingenting. Det hade väl varit tråkigt att dö, men jag är ju inte medvetande om att jag är död.

FruLiten:
jag tänker typ; när jag är död vet jag inte om det. döden är för mig samma som hände före min födsel. Ingenting. Det hade väl varit tråkigt att dö, men jag är ju inte medvetande om att jag är död.

Vem bryr sig om hur dagarna går?
De vandrar som dem vill
Medborgare om etthundra år
Finns du ej längre till

Då har nån annan tagit din stol
Det vet du inte av
Du känner varken regn eller sol
Ner i din mörka grav

han skriver så bra den där cornelis

Har hållt på o dö flera gånger så jag är inte så rädd för det, men när man ligger på akuten och knappt kan andas är det lite läskigt. Och när jag inte hade någon puls en gång såg jag mig själv när dom återupplivade mig, det är nog det läskigaste som hänt mig.

harfaningenjävlaaning: Och när jag inte hade någon puls en gång såg jag mig själv när dom återupplivade mig, det är nog det läskigaste som hänt mig.

Har en liknande upplevelse, cyklade och ramlade för något år sen och flög med huvudet först ner i huvudet. Jag har bara små minnen, men vet inte ens om minnena är äkta, men minns hjärtmassagen på akuten, minns hur folk skrek hej vilt och maskiner pep och jag var nog egentligen inte i medvetande. Jag minns inte när de häftade ihop min skalle men jag minns att jag ville dö. Jag har aldrig någonsin haft sån dödslängtan som jag hade den gången. 

FruLiten:

Har en liknande upplevelse, cyklade och ramlade för något år sen och flög med huvudet först ner i huvudet. Jag har bara små minnen, men vet inte ens om minnena är äkta, men minns hjärtmassagen på akuten, minns hur folk skrek hej vilt och maskiner pep och jag var nog egentligen inte i medvetande. Jag minns inte när de häftade ihop min skalle men jag minns att jag ville dö. Jag har aldrig någonsin haft sån dödslängtan som jag hade den gången. 

Tror det är ganska vanligt att man ser sig själv om man håller på o dö, vet många som har sett sig själva... För mig var det som om jag stog i ett hörn och bara kollade på allt

harfaningenjävlaaning:

Tror det är ganska vanligt att man ser sig själv om man håller på o dö, vet många som har sett sig själva... För mig var det som om jag stog i ett hörn och bara kollade på allt

Sådan soultravel, typ utomkroppslig upplevelse? Spännande egentligen. Människans psyke är häftigt. 

jag brukar inte tänka på min egna död. 
jag har det ganska bra just nu, vill leva en stund till. däremot är jag rädd för att folk runt omkring mig ska dö. usch. blir nervös bara av att skriva sånt. 

FruLiten: Är du rädd för att dö?

Nej, det är jag inte. Tvärtom. Det är skönt att slippa vara rädd. Dödsrädsla verkar ligga bakom så mycket destruktivitet. 

FruLiten: Varför inte?

Jag tycker inte att livet är så mycket att hänga i påskriset. Det är inte hela skälet, men det kanske räcker: en stor del av rädslan för döden tror jag ofta kan hänga samman med att man värdesätter livet högt och är rädd för att gå miste om det. 

FruLiten:

Sådan soultravel, typ utomkroppslig upplevelse? Spännande egentligen. Människans psyke är häftigt. 

Jag frågade doktorn om det sen, han sa att det berodde på att hjärnan anstränger sig så mycket den kan innan man dör. Vet inte om det är sant men låter ganska troligt.

Tycker Koalan är rätt spot on, jag är inte rädd för att jag förr eller senare inte kommer leva längre, däremot är det en aning obehagligt att tänka på vad man vill ska hända med kroppen sen. Tror nog att jag vill kremeras trots allt.

Håller väldigt mycket med om detta också:

koalan: . vill ådstakomma något i mitt liv, lämna efter mig något av värde om det så bara är värdefullt för en enda person.

Att glömmas bort allför fort är väl det som kanske är en aning skrämmande.