Ber om ursäkt för lång text men vet inte hur jag ska korta ner det.

Jag är en tjej på 18 år som aldrig har haft ett riktigt långt eller seriöst förhållande, och ingen form av förhållande alls sedan en grej som hände för några år sedan.

Jag var 15, och han var 19, min brorsas ganska osäkra kompis som hade en crush på mig (fick reda på det från en vän). Så vi sågs alltid hemma hos oss när han hälsade på min bror, och efter att jag fått hints om att han var intresserad så började jag snacka mer och mer med honom.

Vilket fall som helst, det kom till det att vi gick några promenader och han höll min hand. Han började försöka att sluta röka för att jag nämnt att jag inte gillade det, och liknande. Tyckte det hela var ganska spännande för jag hade aldrig haft något förhållande, och bestämde mig för att ge det ett försök, tror inte att jag hade några vidare känslor för honom annat än att jag var lite intresserad. Grejen var att han var så mycket mer än lite intresserad, hörde från hans kompisar hur glad han var för att han varit kär i mig så länge osv. Efter cirka 1 vecka skickade han något sms där han sa att "jaa, vi behöver inte stressa med sex om inte du vill", jag hade inte ens tänkt på saken något närmare. Han skickade sms jämt, kallade mig sötnos, gullet, ja allt det där. Verkade som om att han var mycket mer kär i mig än jag ens skulle kunna börja vara i honom. Så vi sågs inte varje dag direkt, och jag måste erkänna att jag började undvika honom mer och mer. Han märkte väl det och tre veckor in i "förhållandet" slängde han in ett sista försök, via sms, där han sa att han älskade mig (!?!). Tror verkligen inte att det var något han sa för att få mig i säng, alla hans vänner sa hela tiden hur jävla kär han varit i mig i nästan 1 år osv. Så jag gjorde slut i vilket fall, fick lite panik och vi hade ett jättelångt samtal om saken och jag sa att det inte fungerade osv osv ni vet snacket. Det var inget för mig helt enkelt.

Sen började han röka igen, dagen efter i princip. Började dricka, drack whisky, absinth hela tiden och blev svinfull på fester, tog bort min facebook, msn, och mitt nummer. Jag tyckte efter en månad, när jag fick höra att han sagt att han hade velat strula med min kompis för att hämnas och såra mig som jag sårat honom ~, att han får väl ge sig? Vi var ju knappt tillsammans, det höll inte länge, vi hade aldrig sex, träffades inte ofta osv, tyckte han överdrev det hela lite. Han började dricka mer och mer och fick reda på efter ett halvår en del saker han hade sagt om hela grejen. Att jag hade krossat hans hjärta och att han inte skulle kunna älska någon som mig igen, att jag hade varit okänslig som fan och att jag var anledningen till att han drack.

Jag har inte haft något förhållande sen det "förhållandet", och på sista tiden har jag tänkt mer och mer på saken. kan denna första negativa upplevelsen vara anledningen till att jag inte vågar ge mig in i något igen? Får en känsla av att man inte bara kan testa, satsa på något som verkar bra utan måste känna mig säker, och jag känner mig aldrig säker. Så fort en kille som man kanske flirtar lite med börjar bli mer seriös och för på öht så drar jag mig undan direkt. Det har hänt flera gånger. Det är inte så att jag medvetet väljer bort ett förhållande, utan jag tappar verkligen intresset helt när det börjar bli seriöst, bara känner paniken när det går över den osynliga gränsen liksom.

Fattar uppenbarligen att killen som jag var tillsammans med när jag var 15 inte var mer mogen än jag när det gäller förhållande (han snackar fortfarande om hur jag krossade hans hjärta, när jag pussade en kille på kinden när jag var på samma studentfest som X (1½ år senare kanske) så hade han fått damp - hans kompisar hade hållit tillbaka honom för han ville slåss (?!) och han hade sagt hur okänsligt och taskigt det var av mig att göra något sånt framför honom).

Det känns inte riktigt som om den här grejen borde pajja så mycket för mig, för jag har analyserat det om och om igen och tycker inte att jag gjorde något fel då. Jag ville testa, det funkade inte, jag avslutade det. Grejen är att jag vill verkligen ha ett förhållande, tycker det verkar hur mysigt som helst och blir arg på mig själv när jag drar mig undan från något som kan bli mer. Men vad ska jag göra? Ska jag bara kasta mig in i något som verkar okej, trots att jag egentligen har kalla fötter, och hoppas att det går bättre än sist? Vill inte behöva såra någon som honom, tror han överdriver lite men ifall det suttit kvar tills nu så blev ju något uppenbarligen fel.