Blev tipsad om denna sida så hoppas på att jag kan få några vettiga svar ur någon här. Ska försöka göra mig hysat tydlig så att ni förstår mig.
Jag är nu sexton år, fyller sjutton i augusti. När jag var tretton blev jag våldtagen och det och allt annat därefter (rättegång osv.) tog på mig ordentligt. Har ingen som helst bra kontakt med mina föräldrar, absolut inte med pappa. Hade inte ens berättat om händelsen för min mamma (kuratorn tog kontakt med henne) innan det var dags för polisförhör.
När rättegång och allt sånt var slut så började min panikångest, i början var det mest att jag fick svårt att andas och helt enkelt fick panik (just nu ser jag det som en liten grej, för det har blivit så pass värre nu). Jag fick prata med en kurator på ungdomsmottagningen men det hjälpte mig inte särkilt. Efter en/två månader försvann ångesten och jag slutade träffa kuratorn men efter nån månad var dom tillbaka. Jag visste knappt själv vad det var och än mindre vad jag skulle göra. Ända sen dess har de kommit i perioder från och till.
Men de senaste månaderna har de blivit så pass fruktansvärda att jag kan inte tänka på annat än att dö när det händer. Jag får svårt att andas och får "kramper" i hela kroppen, ligger bara och skakar och försöker få luft. Vid ett flertal tillfällen har jag ramlat ihop och kan ligga i tre-fyra minuter utan att andas alls och/eller försöka andas men att det inte går. Ibland kan jag sitta stirrandes utan att höra eller märka någonting runt omkring mig, som att jag befinner mig nån helt annanstans. Vid vissa tillfällen kan jag se en person framför mig, jag är nästan säker på att det är han (som utsatte mig för våldtäkten) jag ser men vet inte säkert. Även fast jag egentligen vet att jag bara inbillar mig så blir jag livrädd och kan bli hysterisk.
Detta är så fruktansvärt jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra! Har inte berättat nåt för min mamma eller någon i min familj. Den enda som vet om allting är min pojkvän. Det här tar på mig så otroligt hårt! Går omkring hela dagarna och undrar när det ska hända igen, är rädd konstant. Klarar knappt av att vara själv heller, när jag har varit själv hemma en lite längre tid (några timmar) kan jag bli hysteriskt ledsen och bara skrika och gråta. Vet inte vart jag ska ta vägen!
Är det någon därute som känner igen sig, som är/har varit med om samma sak eller liknande? Vad kan man göra för att få det här att försvinna?? Finns det någon som har tips på en lösning? Orkar verkligen inte ha det såhär, har blivit så otroligt instängd också för jag inte vågar vara bland folk i rädsla för att det ska hända då. Vad kan jag göra??
Hoppas jag gjorde mig hyfsat förstådd i texten. Otroligt tacksam för svar!
Kontakta BUP så du får en psykiatriker/psykolog osv.
Det finns ingen enkel lösning, eller något man lätt kan göra, för att bli av med problem av den karaktär du beskriver. Det låter som om du har panikångest eller posttraumatiskt stresssyndrom av något slag, och sådant är det bäst att man låter fackmän ta hand om. Eftersom du är 16 så får du endera ta kontakt med BUP direkt, eller gå till din husläkare (på vårdcentralen) som kan remittera dig dit. Jag tycker inte du skall vänta utan ringa i morgon det första du gör så du går.
Problemet om man väntar för länge med sådana där problem är att de kan utvecklas till agorafobi, torgskräck, d.v.s. att man knappt klarar av att ta sig hemmifrån alls! De du beskriver låter som om du haft panikattacker; det är inte farligt men väldigt, väldigt obehagligt och väldigt invalidiserande och det finns både medicin och terapi tillgänglig inom den Svenska sjukvården som kan hjälpa vid sådana problem.
Beroende på vilket försäkringsbolag som dina föräldrar har, om du är försäkrad, så kan det ingå i olycksfallsförsäkringen att få krisbehandling av en av försäkringsbolaget betalad psykolog, dock finns det en tidsbegränsning hur lång tid man har på sig att kontakta dem om det. Jag skulle försöka med BUP.
Det där låter ganska mycket som om det skulle kunna vara en del av posttraumatiskt stressyndrom. Om du har sömsvårigheter, mardrömmar och flashbacks så är det också symptom på det.
Oavsett vilket så borde du precis som Hampie säger kontakta BUP. Och du borde förmodligen prata med dina föräldrar om det och berätta hur det ligger till.
Hampie:
Problemet om man väntar för länge med sådana där problem är att de kan utvecklas till agorafobi, torgskräck, d.v.s. att man knappt klarar av att ta sig hemmifrån alls!
Har tänkt på det att det kan bli ännu värre med tanke på att det redan har blivit värre mot hur de var i början. Får gå till BUP och hoppas på en förbättring.
mediakatt:
Det där låter ganska mycket som om det skulle kunna vara en del av posttraumatiskt stressyndrom. Om du har sömsvårigheter, mardrömmar och flashbacks så är det också symptom på det.
Har ofta mardrömmar och flashbacks så det låter verkligen inte omöjligt. Känns verkligen jättejobbigt att prata med mina föräldrar, vi har NOLL kontakt med varandra, har aldrig kunnat prata med dom om nånting. Det känns jättesvårt, vet inte hur jag ska gå tillväga men jag är väl tvungen.
Tack för svar!
jenkannn:
Har ofta mardrömmar och flashbacks så det låter verkligen inte omöjligt.
I så fall borde du definitivt berätta det för personer på BUP om du tar kontakt med dem. Om det nu är det som är problemet så finns det i vart fall rätt väl utarbetade metoder för att behandla det, som jag förstått det. Och panikångestattacker är också någonting som man kan lära sig hantera. Även om det kan ta lång tid att bli av med problemen helt så går det fortfarande att lindra det en hel del ganska snabbt.
Jag känner någon som låg inne akut för PTSD med tillhörande panikångest i vintras, och som mår jättemycket bättre nu.
jenkannn:
Känns verkligen jättejobbigt att prata med mina föräldrar, vi har NOLL kontakt med varandra, har aldrig kunnat prata med dom om nånting. Det känns jättesvårt, vet inte hur jag ska gå tillväga men jag är väl tvungen.
Förmodligen så behöver de ändå få veta. Om du får en panikattack i deras närhet så vet de i så fall vad det är som pågår, och om du skulle behöva mediciner så behöver de nog helst veta om det också.
mediakatt:
Jag känner någon som låg inne akut för PTSD med tillhörande panikångest i vintras, och som mår jättemycket bättre nu.
Får verkligen ta tag i det och åka dit. Känner mig lite hoppfull nu, har känts som att det inte finns en minsta chans att det skulle försvinna helt på sista tiden.
mediakatt:
Förmodligen så behöver de ändå få veta. Om du får en panikattack i deras närhet så vet de i så fall vad det är som pågår, och om du skulle behöva mediciner så behöver de nog helst veta om det också.
Vet du ifall BUP berättar för mina föräldrar att jag är där eller om de egentligen inte behöver veta något? Tänkte ifall jag tar mig i kragen och åker till BUP men väntar ett tag med att berätta för mina föräldrar.
jenkannn:
Får verkligen ta tag i det och åka dit. Känner mig lite hoppfull nu, har känts som att det inte finns en minsta chans att det skulle försvinna helt på sista tiden.
Det finns det, definitivt.
jenkannn:
Vet du ifall BUP berättar för mina föräldrar att jag är där eller om de egentligen inte behöver veta något? Tänkte ifall jag tar mig i kragen och åker till BUP men väntar ett tag med att berätta för mina föräldrar.
Du är så pass gammal att de inte kommer berätta för dina föräldrar att du går dit bara för att. Om du är orolig så kan du säga att du inte har berättat det för dina föräldrar än och att du helst inte vill att de gör det åt dig. Så länge de inte är rädda att du ska skada dig själv på något vis kommer de respektera det. Har du tur så kanske de dessutom har några goda råd om hur du ska prata med dem. De har definitivt erfarenhet av att folk inte vill prata med sina föräldrar.
jenkannn:
Har ofta mardrömmar och flashbacks så det låter verkligen inte omöjligt.
Det finns rätt många sätt att behandla postraumatiskt stressyndrom också. Finns till och med en terapimetod som bara används för PDS som kallas ögonrörelseterapi.
jenkannn:
Vet du ifall BUP berättar för mina föräldrar att jag är där eller om de egentligen inte behöver veta något? Tänkte ifall jag tar mig i kragen och åker till BUP men väntar ett tag med att berätta för mina föräldrar.
Det är dock rätt bra om du berättar för dina föräldrar förr eller senare. I det fall att du får någon medicin så kan det bli onödiga problem om de inte vet vad det är för piller du håller på med.
Lycka till :3.
mediakatt:
Har du tur så kanske de dessutom har några goda råd om hur du ska prata med dem. De har definitivt erfarenhet av att folk inte vill prata med sina föräldrar.
Det låter verkligen jättebra!
Hampie:
I det fall att du får någon medicin så kan det bli onödiga problem om de inte vet vad det är för piller du håller på med.
Ja, det förstår jag ju. Har tänkt länge på att jag måste berätta men har inte riktigt vetat hur jag ska börja osv, men det är väl dags. Får ta mig i kragen och bara berätta det, kommer antagligen kännas mycket bättre när jag väl har sagt det.
Tack så jättemycket!
jenkannn:
Tack så jättemycket!
Lycka till :3.
Hoppas att det här löser sig för dig.
/Medmänniska ![[love]](/img/smilies/love.gif)
Detta är hemskt. Men är ett levande bevis på att det blir bättre. Kram
Ta hand om dig!
jag önskar dig lycka till och att du ska må bättre tills dagen du mår så bra som du kan må
