Hej
Jag är en kille på 19år, har inte haft de lätt någon gång i mitt liv vad jag kan komma på.
Som liten var min mor en narkoman missbrukare under 13år, då hon avslöjar allt för mig men jag va inte dum, jag visste allt de var bara de att när jag fick reda på de flippade jag ur totalt, besviken på att ha levt en lögn i hela sin barndom. Tattar kompisar som kom o gick till henne hela tiden. Jag menar mina kompisars föräldrar va ju inte sånna, deras vänner va inte sånna heller.
Hon åkte på behandlingshem, jag fick flytta till min frånvarande pappa som jag kanske träffade en gång om året, de gick som de gick. Han har aldrig funnits där, han är en mytoman likadan som min mor, löften hit och dit, planer hit och dit. inget sker.
Efter några år flyttar jag hem till min mamma igen, som börjar umgås med samma polare igen, tror hon missbrukar adhd medicin och hon dricker vin varje dag.
Allt är mitt fel, jag har inte gjort något för att de ska bli bättre tydligen. De är lite svårt att hjälpa någon som ljugit för en i hela ens liv.
Jag har nu när jag blivit mer medveten om saker o ting, drabbats av panikångest, mitt ex kastar skit på mig. jag tänker för mycket på allt. kan inte sova om nätterna.
Jag har ambitioner, så ett ljus har jag allt i mitt liv de är jag glad över.
Men jag vågar inte be om hjälp, jag litar inte på någon psykolog, jag litar inte på de statliga. jag litar inte på de så kallade nätet som ska fånga dom som mår skit o de går dåligt för.
Va ska jag ta mig till?? ://
Helvete asså ..
Randomher0:
jag litar inte på någon psykolog
varför gör du inte det?
Som liten gick jag till någon, dom märkte väl antagligen att jag inte hade de som alla andra. Jag kände att hon inte hade något att ge mig direkt, och jag förstod aldrig riktigt vad hon var för något förrän jag blev äldre då jag fick reda på att hon va skolkuratorn vilket jag blev chockad över, jag fick gå till någon annan där jag va själv och fick leka typ som att dom övervakade mitt beteende och jag tyckte de var särbehandling och rentav elakt, jag ville inte missa lektioner bara för att dom skulle övervaka mig.
jag känner mig typ för stolt för att våga ge de en chans, känns inte som att en person som suttit vid några skolböcker och pluggat psykologi kan ge mig svaren jag söker. En med min erfarenhet som är psykolog skulle jag dock lita på tror jag.
Randomher0:
Som liten gick jag till någon, dom märkte väl antagligen att jag inte hade de som alla andra. Jag kände att hon inte hade något att ge mig direkt, och jag förstod aldrig riktigt vad hon var för något förrän jag blev äldre då jag fick reda på att hon va skolkuratorn vilket jag blev chockad över, jag fick gå till någon annan där jag va själv och fick leka typ som att dom övervakade mitt beteende och jag tyckte de var särbehandling och rentav elakt, jag ville inte missa lektioner bara för att dom skulle övervaka mig.
jag känner mig typ för stolt för att våga ge de en chans, känns inte som att en person som suttit vid några skolböcker och pluggat psykologi kan ge mig svaren jag söker. En med min erfarenhet som är psykolog skulle jag dock lita på tror jag.
okej, lät ju tjorvigt det där med när du var liten, men man har väll inte så mycket val då
någonting som är värt att understryka är att det alltid finns rötägg inom alla arbetskategorier.. därför är det bra att vara kritisk mot sin psykologkontakt och om det inte känns bra för dig, byt kontakt. det är rätt viktigt att personkemin stämmer. det är inget märkligt att byta runt, du förtjänar att få den hjälp du vill ha.
jag tycker du kraftigt undervärderar psykologer genom att beskriva dem som "känns inte som att en person som suttit vid några skolböcker och pluggat psykologi kan ge mig svaren jag söker". det finns fantastiska psykologer som brinner för sitt jobb. jag har fått otroligt bra hjälp av vissa kontakter. det krävs inte alltid att de har varit i samma sits som dig för att vara expert på sitt ämne, det enda ni isf delar är känslomässiga upplevelser. hjälpen kommer ändå bli densamma. dessutom är det guld att ha någon som ser objektivt på ditt liv, då du själv ser det som en enda gröt. på så sätt känns deras svar rätt mycket mer tillförlitliga än dina egna. det är många med liknande problem som dig och inget okänt problem. jag tycker det är rätt naivt att avfärda en psykologkontakt för att du är "för stolt". det finns liksom inget bättre alternativ än att du gräver ner dig i skiten ytterligare.
