Nu har vi ju fått så många fina artiklar så vi kanske ska köra en Peace & Love-special hela nästa vecka. Vad tror ni? Och hur ska vi strukturera upp det?

Vi skulle kunna ha en inledning på måndagen i stil med:

Peace & Love kunde nog inte gå bättre. Den kärleksfulla stillställningen slog publikrekord med 40 000 sålda biljetter och blev Sveriges överlägset största festival. Som en skänk från ovan fanns dessutom inte ett moln på himlen och det kändes mer som att man korsade mellan prunkande palmer på Bahamas snarare än mellan berusade campare i Borlänge. Årets tema var passion, vilket verkade smitta av sig på besökarna. Stämningen var överallt väldigt trevlig och enligt Dalapolisen var det hela en lugn tillställning trots att stadens invånare under veckan nästan fördubblades.
Ungdomar.se skickade dit Erik, André, Sophia och Jonas för att rapportera och titta på band. Här är deras intryck.

Och några kommentarer om festivalen där vi skriver vad vi tycker om det stora hela:

De klagomål som framfördes var angående köerna in på campingen under de första festivaldagarna, men på det hela taget verkade de besökare vi pratade med väldigt nöjda med arrangemanget. Många tyckte även att det var skönt och ”fräscht” med en stadsfestival så att man slapp klampa omkring ute på någon åker.

Keane-spelningen
Keane hade den något otacksamma uppgiften att spela samtidigt som det legendariska bandet Mötley Cruë. Men någonstans kanske det var uträknat - två helt olika band med två helt olika livsstilar. Mötley Crüe är en bunt depraverade rockers som under hela livet omgivit sig av tunga droger och Playboy-brudar. Keane är en bunt välkammade grabbar som aldrig ställt till med några skandaler och sångaren är en trevlig svärmorsdröm utan någon egen personlighet. Och det är förmodligen detta som gör att bandet aldrig kommer nå upp till samma nivå eller kändisskap som exempelvis Oasis eller Babyshambels. De blir för ljumma, för trevliga, för svenska. Och det gillar ju inte svenskar. Den här kvällen försöker sångaren Tom Chaplin charma publiken genom att ta på sig blågula kläder. Försök föreställ dig Noel Gallagher eller Pete Doherty göra något liknande.

De här grabbarna har dock andra kvaliteter än rockstjärneattityd. De sitter på en hel drös grymt sköna låtar som mer än väl räcker för att hålla en hög nivå en hel konsert, och med en frenetisk inlevelse och en röst från himlen drog Tom av nästan samtliga höjdpunkter från karriären. Denna spelning var bra mycket bättre än den de gjorde i Stockholm tidigare i vår, främst för att de denna gång inte hade med så många låtar från deras senaste skiva som enligt mig är deras överlägset svagaste. Det är synd att man ska behöva dra en soffa genom hotellfönstret eller skjuta heroin direkt i ögat för att få uppmärksamhet, men ja, det kanske är just något sådant som krävs.