Jag sätter mig på tåget, helt utan förväntningar, helt utan föremål, helt utan pengar. Bara min psykiska närvaro är med mig. Det enda jag har med mig är en penna och ett block med papper. Jag har bara en sak i tankarna "Hoppas inte pennan tar slut på bläck"
Jag går och sätter mig i vagn 3, inser snabbt att jag inte kommer komma någonstans, jag har ju ingen biljett. Men det tänkte jag självklart inte på när jag sprang hemifrån. Inte fan vet jag heller vart tåget går. Hoppade bara på första bästa tåg i hopp om att saker och ting skulle förändras. Men jag inser naivt när jag sitter där i den blåa fotölj liknande stolen att saker och ting inte kommer förändras när jag kommer tillbaka. Jag skiter i det och fortsätter skriva tills handen börjar krampa. Den drar och drar och i detta skede tjuter visselpipan och tåget började åka. I sista sekund lyckas jag ta mitt medvetande till en normal nivå och springer in på toaletten. Hur länge ska jag vara tvungen att sitta här? 1 timme, flera timmar? Jag vet inte. Ingen annan heller. Och det är jag glad för, för alla behöver inte veta. Det enda jag önskat att jag vetat då.. Var att den oskyldiga flykten skulle komma att påverka fler än jag trott.
Jag vaknar upp av att 2 poliser står och tittar på mig. Dörren in till toaletten är insparkad och de står och konverserar hej vilt. Pigg precis när jag vaknat har jag aldrig varit så inte förens en av männen tar tag i min arm som jag inser vad jag är påväg att gå tillmötes. Jag agerade instinktivt och väldigt dumt, men absolut inget jag ångrar. Jag slog till honom och tog hans pistol. Och sprang med häststeg därifrån. Bra start.. Planka på ett tåg och sen slå en konstapel. Men, men. Det kunde inte bli värre än va det var innan jag satte mig på tåget. Förtrycket från människorna runt omkring mig tog på min kraft och det kändes ganska bra att få slå nån. När jag sprungit tillräckligt långt bort ifrån tåget och kommit in i skogen sätter jag mig ned. Gråtandes vid ett träd. Fan jag bryter ihop. Jag har varken mat eller nya kläder. Men framförallt är hoppet nästintill borta. Mitt ansikte är inte de det en gång var. Det är blodigt och vill skrika så högt så att fåglarna ramlar ned från träden. Men jag kan inte. Jag sitter bara där och gråter. Vid ett träd. Ensam. Med min penna och mitt papper. Nu är det bara jag själv jag kan lita på. Ingen annan.
Jag vet inte hur jag klarade detta men nu sitter jag här. Blicken riktad mot Hinsholmen. Vattnet är klar blått. Tillskillnad från mitt samvete som är svart. Jag tittar ned i pappret, det finns inga tomma sidor kvar. Endast några få rader på sista sidan är blanka. Men bara för att bläcket i pennan tog slut. Fan tänker jag för mig själv. Jag borde tagit med en penna till. Historian kommer aldrig bli färdigskriven. Men vad gör det. Alla behöver inte veta allt. Jag lägger ifrån mig blocket och pennan. Tar fram pistolen jag tog från konstapeln första dagen. Den är rostig och full med skit. Jag rengör den så gott jag kan. Tar upp pennan sätter den i byxfickan och tar upp blocket. Sätter den mot pistolen för att ljudet skall dämpas. Riktar pistolen mot tinningen. Jag säger inget, jag har redan skrivit ned allt i blocket. Jag ska skjuta genom mitt egna liv och tillslut skall patronen glida fint genom min skalle. Det sista jag säger är "Jag ber om ursäkt för att bläcket tog slut gud"
Chrillf:
fotölj liknande
Chrillf:
nån
Chrillf:
klar blått.
Grammatiken och jag har aldrig dragit jämnt
Jag orkar inte gå lös på din felaktiga grammatik.
Då skulle mitt bläck ta slut (höhöh)
Dåligt skämt åsido, det var jobbigt att läsa.
Bra
Återkom när du lärt dig svenska, tack.
RakatKadaver:
Jag orkar inte gå lös på din felaktiga grammatik. Då skulle mitt bläck ta slut (höhöh)Dåligt skämt åsido, det var jobbigt att läsa.
Underbart att höra
var det meningen att man skulle bli kåt?
Randroid:
Återkom när du lärt dig svenska, tack.
Då ska jag aldrig komma hit igen Kom igen konstruktiv kritik jag tror att alla som kan läsa förstår vad det står.. De som klagar på grammatiken förstår kanske inte de djupa i texten? Rätta mig om jag har fel, men jag personligen läser hellre en text med grammatik fel som faktiskt har en slags innebörd.. Än att läsa en text som e helt felfri, men som inte har någon mening
Chrillf:
.. De som klagar på grammatiken förstår kanske inte de djupa i texten?
Kan inte uttala mig för det går fan inte att läsa vad du skriver utan att få huvudvärk.
Åkej, nu kör vi!
Chrillf:
helt utan föremål,
Chrillf:
penna och ett block med papper
lbarligen är du inte utan föremål om du har penna och papper. Sedan behöver du inte säga ett block "med papper", det är underförstått.
Chrillf:
Bara min psykiska närvaro är med mig
Väldigt konstig formulering. Är typ bara relevant om karaktären är schizofren och icke-närvarande större delen av tiden.
Chrillf:
Inte fan vet jag
Onödig svordom.
Chrillf:
Den drar och drar och i detta skede tjuter visselpipan och tåget började åka.
Tänk på tempus, gör om gör rätt.
Chrillf:
ta mitt medvetande till en normal nivå
Återigen en konstig formulering.
Chrillf:
1 timme, flera timmar
En timme
Chrillf:
Det enda jag önskat att jag vetat då
"önskar". tempus.
Chrillf:
2 poliser
Två poliser
Chrillf:
konverserar hej vilt.
Konverserar gör man inte vilt, hitta en bättre synonym.
Chrillf:
Pigg precis när jag vaknat har jag aldrig varit så inte förens en av männen tar tag i min arm som jag inser vad jag är påväg att gå tillmötes.
Behövde läsa om flera gånger för att förstå, formulera om.
Chrillf:
Jag agerade instinktivt och väldigt dumt, men absolut inget jag ångrar.
Andra halvan av meningen är förvirrad, vad ångrar du? Du kan t.ex. skriva "...väldigt dumt, men det är absolut inget jag ångrar"
Chrillf:
häststeg
Vad är häststeg? Skrattade högt när jag lästa detta, tror att det är en komisk effekt som du inte vill ha.
Chrillf:
Förtrycket från människorna runt omkring mig tog på min kraft och det kändes ganska bra att få slå nån.
Vilka människor?
Chrillf:
När jag sprungit tillräckligt långt bort ifrån tåget och kommit in i skogen sätter jag mig ned.
TEMPUS
Chrillf:
Mitt ansikte är inte de det en gång var.
är inte DET
Chrillf:
Det är blodigt och vill skrika så högt så att fåglarna ramlar ned från träden.
Vill ansiktet skrika? Säker på att det inte är du som vill skrika?
Chrillf:
Nu är det bara jag själv jag kan lita på.
mig själv
Chrillf:
klar blått.
klarblått
Chrillf:
i pappret,
på pappret
Chrillf:
Tar fram pistolen jag tog från konstapeln första dagen.
"första dagen" får det att låta som massa tid har förflutit, var tog den vägen?
Chrillf:
Det sista jag säger är "Jag ber om ursäkt för att bläcket tog slut gud"
Var kom gud ifrån?
Överlag så är berättelsen inte särskilt sammanhållen, läsaren får ingen direkt bakgrund till vad som har hänt och varför berättaren mår som han gör vilket gör det till en förvirrad läsupplevelse med alldeles för mycket som inte är uppklarat. Jag förstår att du har en poäng med din berättelse men om du inte kan berätta den med ett läsbart språk så är det ingen som kommer att läsa eller förstå den.
Tack så hemskt mkt Industrieproduktion!
Men efter att ha läst dessa underbara kommentarer inser jag att skriva e inget för mig.. Tack för mig
Chrillf:
Tack för mig
Plankade på ett tåg en gång, eller tja, har gjort flera gånger.. Men blev påkommen en gång.. Det var bara att ta det kallt o.s.v. Sitta där och ignorera tanten tills det var dags att kliva av.
Chrillf:
Men efter att ha läst dessa underbara kommentarer inser jag att skriva e inget för mig.. Tack för mig
Hej, jag tycker absolut inte du ska sluta skriva. Du har ju tydligen en bra grund där du vill få fram någonting. Det som fattas är själva skrivandet. Detta kan man bli bättre på. Det som skulle förbättra ditt skrivande är att läsa böcker. Det spelar ingen roll vilken typ av böcker, utan du kan läsa vad som helst. När du väl har läst ett par böcker så kommer du märka hur pass mycket man kan göra med vårt språk.