Att tycka synd om en själv gör nog många ibland (inte ofta alls), men inte så extremt du beskrev.
Tråden syftar på de människor som (i olik omfattning) helt går ned sig i
självömkande offerroller där de är handfallna och hjälplösa. De söker
gärna sympati och detta så ofta de kan. De är offer i alla situationer
de hamnar i. De har svårt att släppa oförrätter begångna mot dem. De kan
eller vill inte gå vidare i livet och är närmast oförmögna att blicka
framåt. De bär sina motgångar utanpå som om det vore senaste modet.Vad kan man, som utomstående, göra för att hjälpa en person bort från detta extremt destruktiva tankemönster?
Vad kan man, som själv drabbad, göra för att hjälpa sig själv ur detta extremt destruktiva tankemönster
gnällspikar & töntar
hatar dom
Spiriller: Vad kan man, som utomstående, göra för att hjälpa en person bort från detta extremt destruktiva tankemönster?
tror man måste uttryckligen säga "hörrödudu, nu överdriver du!" dock är det inte kul att höra sånt, och man kanske till en början tycker mer synd om sig själv till en början, men samtidigt är det enda man kan göra tror jag.
min moder körde den på mig iaf och jag tror det var det som hjälpte mig mest ärligt talat
Spiriller: Vad kan man, som själv drabbad, göra för att hjälpa sig själv ur detta extremt destruktiva tankemönster?
man måste förstå att det inte leder till något bra att tycka synd om sig själv. det handlar om att börja tänka på ett helt annat sätt, vilket är pissvårt. professionell hjälp kan nog vara något (typ kbt har jag hört kan vara bra till sånt)
Spiriller: Jag har inte mycket empati kvar. Jag har lyssnat så många gånger.
Alla har ansvar för sitt eget liv. Du kan försöka hjälpa de så gott det går, resten är upp till de. Det är inte ditt ansvar att slita ut dig för de.
