Jag trodde jag skulle bli av med alla barnsliga problem när jag började träffa en äldre kille, men icke sa nicke tydligen!! (Varning för lite längre text)
Jag har träffat en kille, som vi kan kalla för A, i cirka ett år nu. Han är supergullig, omtänksam och han gör verkligen allt för mig. Dock finns det ett stort MEN i det hela - han kan inte låta mig vara för fem sekunder och nästintill kväver mig.
Varenda dag får jag sms där det står typ "Vill du veta en sak? - Jag älskar dig mest av allt på denna jord", "Kan inte leva utan dig, du är mitt allt" och "Saknar dig redan, även om det bara gått 10 minuter sedan du stack" osv. Supergulligt till en början men nu får det mig bara att känna mig så kvävd och jag får i princip agera hans mamma i många fall. A har ett fast jobb på 75%, får in cirka 14-15k varje månad men lyckas ändå på något jävla vänster att spendera allt långt innan nästa lön vilket resulterar i att han får låna pengar av sina nära & kära. Han lägger pengar på massa skit och jag har sagt åt honom om detta & påpekade att han glömt betala hyran en månad (vilket gjorde att jag fick panik och gav honom 3k för att åtminstone kunna leva tills nästa lön). Han kan inte ta hand om sin lägenhet eller hund heller, jag har varit så jävla schysst och städat HELA hans lägenhet men redan samma dag är där samma röra igen. Hunden (en liten hund) går han ut med 2 gånger per dag...
Det känns som att leva med ett barn som inte kan ta hand om sig själv eller något/någon annan..!
Utöver hans ekonomiska problem är han klängig något så in i h'lvete (utöver det jag nämnde ovan).. Han kväver mig nästintill med sina känslor och både han och hans familj snackar redan om giftermål och annat liknande, vilket får mig att backa bak typ 20 steg. Han fjäskar hela tiden för mig (vilket jag inte riktigt gillar, vill ha lite att jobba för också!) och är allmänt barnslig i sin personlighet rätt ofta..
Han verkar ha problem med att låta mig träffa mina vänner, för när jag väl gör det och inte svarar honom inom 20 minuter så börjar han bli typ avundsjuk och skriver t ex "Varför svarar du mig inte?".
Jag har försökt att prata med honom och säga att jag 1) inte är van vid all den uppmärksamhet han ger mig och bett honom tona ner det hela då jag känner mig kvävd och att 2) jag behöver tid ensam också.
Vi har pratat varenda dag (minst 2ggr i timmen) sedan vi började träffas, vi bor inte tillsammans eller något. Jag vill gärna ha lite egentid, som jag sagt till honom, men han verkar inte förstå mig..? Detta har t om lett till att jag vid vissa tillfällen svarat väldigt kallt till honom, så att han kanske förstått att något är fel. Det förstod han men är tillbaka på samma spår igen nu. Vad i hela fridens namn ska jag göra?!
Låter som han inte har så mycket bra på gång i sitt liv och självförtroendet som följer av det, så du har nog blivit hans "viktigaste" sak just nu liksom. Det i kombination med att han är kär i dig gör det ju till en ganska olycklig ordeal.
Han måste själv komma till insikt i hur oattraktivt han beter sig, men hur det ska gå till vet jag inte riktigt. Men på nåt sätt försöka få honom att styra upp sitt eget liv innan han involverar sig i någon annans, typ. Han måste sluta slarva med sin lön och betala för sig själv och han måste ge dig utrymme. Få honom att fatta det somehow.
Tickstart:
Låter som han inte har så mycket bra på gång i sitt liv och självförtroendet som följer av det, så du har nog blivit hans "viktigaste" sak just nu liksom. Det i kombination med att han är kär i dig gör det ju till en ganska olycklig ordeal.Han måste själv komma till insikt i hur oattraktivt han beter sig, men hur det ska gå till vet jag inte riktigt. Men på nåt sätt försöka få honom att styra upp sitt eget liv innan han involverar sig i någon annans, typ. Han måste sluta slarva med sin lön och betala för sig själv och han måste ge dig utrymme. Få honom att fatta det somehow.
Och jag blir galen över att det känns så! Känns snarare som jag är en mamma till honom och han är 10 år. Hur kan jag ens få honom att förstå när jag sagt det rent ut till honom? Har verkligen gjort allt jag kommer på men han förstår inte..
KOMMUNIKATION IS KEY. Prata med honom, om det är menat att bli så blir er relation bättre efter samtalet och om inte så kommer det nog ändå inte bli så kul i framtiden.
mallennallen: Och jag blir galen över att det känns så! Känns snarare som jag är en mamma till honom och han är 10 år.
Hur beter du dig själv då, vilken roll intar du när du är med honom liksom..? Ni har kanske väldigt olika förväntningar på hur ett förhållande ska vara och så blir det en mismatch när ni inte har redogjort för varandra vad ni kräver, typ.
Känner igen det där med att känna sig som en morsa till nån, har hört det sagt om mig i ett tidigare förhållande. Min reaktion har mest varit "va?", jag behöver inte två mammor och jag är fullt kapabel att klara mig själv, men hon måste ju uppenbarligen känt sig tvungen att "hjälpa till" i något avseende hon tyckte jag negligerade. Min poäng är att man måste vara tydlig med varandra vad man förväntar sig och vad som är problemet. Vi män har liksom fortfarande inte lärt oss tankeläsning, tyvärr.
Du säger ju dock att du förmedlat detta till honom, så du är ju inne på rätt spår iaf. Det är svårt det där med kritik osv, ger man det på fel vis kan den andra parten bli defensiv och resentful.
Hur svarar han, hur reagerar han när du sagt ifrån?
mex:
KOMMUNIKATION IS KEY. Prata med honom, om det är menat att bli så blir er relation bättre efter samtalet och om inte så kommer det nog ändå inte bli så kul i framtiden.
Jag har pratat med honom flera gånger, det blir bättre i ungefär 1-2 dagar sen är han tillbaka i samma spår igen. När han gått tillbaka till samma igen så har jag sagt till honom men han förstår inte vad jag menar då. Det känns inte som han lyssnar på mig..
Tickstart:
Hur beter du dig själv då, vilken roll intar du när du är med honom liksom..? Ni har kanske väldigt olika förväntningar på hur ett förhållande ska vara och så blir det en mismatch när ni inte har redogjort för varandra vad ni kräver, typ.
Känner igen det där med att känna sig som en morsa till nån, har hört det sagt om mig i ett tidigare förhållande. Min reaktion har mest varit "va?", jag behöver inte två mammor och jag är fullt kapabel att klara mig själv, men hon måste ju uppenbarligen känt sig tvungen att "hjälpa till" i något avseende hon tyckte jag negligerade. Min poäng är att man måste vara tydlig med varandra vad man förväntar sig och vad som är problemet. Vi män har liksom fortfarande inte lärt oss tankeläsning, tyvärr.Du säger ju dock att du förmedlat detta till honom, så du är ju inne på rätt spår iaf. Det är svårt det där med kritik osv, ger man det på fel vis kan den andra parten bli defensiv och resentful.
Hur svarar han, hur reagerar han när du sagt ifrån?
Jag har sagt åt honom väldigt tydligt att jag inte vill vara någon mamma till honom, jag har låtit honom fixa allt själv men när det gick ut över hans hund blev jag riktigt frustrerad och lät även det andra han inte skött komma med haha.
att läsa tankar hade dock varit något väldigt bra.. haha. Jag har varit helt öppen med honom om hur jag känner och att jag inte pallar av att ha det såhär. Däremot är han som en mussla kring allt.. när jag väl öppnar mig för honom säger han att han förstår & försöker ändra på beteendet i 1-2 dagar men när han sen går tillbaka till samma beteende och jag säger ifrån, då förstår han inte vad jag menar. Har det gått in genom ena örat och ut genom andra? :/
:/ kass sits.. Du verkar ju ha gjort allt man rimligtvis kan begära
mallennallen:
Jag har pratat med honom flera gånger, det blir bättre i ungefär 1-2 dagar sen är han tillbaka i samma spår igen. När han gått tillbaka till samma igen så har jag sagt till honom men han förstår inte vad jag menar då. Det känns inte som han lyssnar på mig..
Då blir det svårt. Det kanske är bäst att avsluta det i så fall eftersom det då inte blir bättre och han inte lyssnar. Men you do you boo and as long as you're happy så blir allt bra!
