Chib:

Det vet jag inte. Tyvärr är det som mycket annat; individuellt. Något som i detta fall kan leda till en ovisshet som kan tänkas uppfattas vara frustrerande. 

Jag måste erkänna att det var frustrerande till en början. Sedan så läste jag detta, och blev helt chill efter det. 

The self is a disruptive, false, and, as such, unnecessary metaphor for the process of awareness and knowing: when we awaken to knowing, we realize that all that goes on in us is a flow of "thoughts without a thinker." The impossibility of figuring out who or what we really are is inherent, since there is nothing that we "really are," just a void at the core of our being. Consequently, in the process of Buddhist Enlightenment, we do not quit the terrestrial world for another truer reality - we just accept its non-substantial, fleeting, illusory character; we embrace the process of "going to pieces without falling apart." In the Gnostic mode, for Buddhism, ethics is ultimately a question of knowledge and ignorance: our craving (desire), our attachment to terrestrial goods, is conditioned by our ignorance, so that deliverance comes with proper knowing. (What Christian love means, on the contrary, is that there is a decision not grounded in knowledge - Christianity thus breaks with the entire tradition of primacy of Knowledge which runs from Buddism through Gnosticism to Spinoza.)
Crucial to Buddhism is the reflexive change from the object to the thinker himself: first, we isolate the thing that bothers us, the cause of our suffering; then we change not the object but ourselves, the way we relate to (what appears to us as) the cause of our suffering: "What was extinguished was only the false view of self. What had always been illusory was understood as such. Nothing was changed but the perspective of the observer." This shift involves great pain; it is not merely a liberation, a step into the incestuous bliss of the infamous "oceanic feeling"; it is also the violent experience of losing the ground under one's feet, of being deprived of the most familiar stage of one's being. This is why the path towards Buddhist Enlightenment begins by focusing on the most elementary feelings of "injured innocence," of suffering an injustice without cause (the preferred topic of narcissistic, masochistic thoughts: "How could she do this to me? I don't deserve to be treated that way"). The next step is to make the shift to the Ego itself, the subject of these painful emotions, rendering clear and palpable its own fleeting and irrelevant status-the aggression directed against the object causing the suffering should be turned against the Self itself. We do not repair the damage; rather, we gain the insight into the illusory nature of that what appears to need repair.

What, then is the nature of the gap that separates psychoanalysis from Buddhism? In order to answer this question, we need to confront the basic enigma of Buddhism, its blind spot: how did the fall into samsara, the Wheel of Life, occur? This enigma is the exact opposite of the main Buddhist concern: how can we break out of the Wheel of Life and attain nirvana? The nature and origin of the impetus by means of which desire (deception) emerged out of the Void is the big unknown in the heart of the Buddhist edifice: it points towards an act that "breaks the symmetry" within nirvana itself and thus makes something appear out of nothing (as the quantum physics with its notion of symmetry-breaking). The Freudian answer is the drive: what Freud calls the "drive" is not, as it may appear, the Buddhist Wheel of Life, the craving that enslaves us to the world of illusions. The drive, on the contrary, goes on even when the subject has "traversed the fantasy" and broken out of its illusory craving for the (lost) object of desire. And therein lies the difference between Buddhism and psychoanalysis, reduced to its formal minimum: for Buddhism, after Enlightenment (or "traversing the fantasy"), the Wheel no longer turns, the subject de-subjectivizes itself and finds peace; for psychoanalysis, on the other hand, the wheel continues to turn, and this continued turning-of-the-wheel is the drive (as Lacan put it in the last pages of Seminar XI: after the subject traverses the fantasy, desire is transformed into drive). What psychoanalysis adds to Buddhism is thus in fact a new version of Galileo's eppur si muove: imagine a Lacanian being tortured by a New Age Western Buddhist into admitting that inner peace can be achieved; after the forced concession, as he leaves the room, he quietly mumbles: "But nonetheless, it continues to move!"
This is what Lacan is aiming at when he emphasizes the difference between the Freudian death drive and the so-called "nirvana principle" according to which every life system tends towards the lowest level of tension, ultimately towards death. To put it in terms of the Higgs field in quantum physics, "nothingness" (the void, being deprived of all substance) and the lowest level of energy paradoxically no longer coincide, at the lowest level of tension, or in the void, the dissolution of all order, it is "cheaper" (it cost the system less energy) to persist in "something" than to dwell in "nothing." It is this distance that sustains the death drive (namely , the drive as such, since "every drive is virtually a death drive"). Far from being the same as the nirvana principle (the striving towards the dissolution of all tension, the longing for a return to original nothingness), the death drive is the tension which persists and insists beyond and against the nirvana principle. In other words, far from being opposed to the pleasure principle, the nirvana principle is its highest and most radical expression. In this precise sense, the death drive stands for its exact opposite, for the dimension of the "undead," of a spectral life which insists beyond (biological) death. So does the paradox of the Higgs field not also prefigure the mystery of symbolic castration in psychoanalysis? What Lacan calls "symbolic castration" is a deprivation, a gesture of taking away (the loss of the ultimate and absolute - "incestuous" -object of desire) which is in itself giving, productive, generative, opening up and sustaining the space of desire and of meaning. The frustrating nature of our human existence, the very fact that our lives are forever out of joint, marked by a traumatic imbalance, is what propels us towards permanent creativity.

Nachac:

Ville mest framföra att rubriken är missvisande. Relationsanarkism har inte en inneboende brist, bristen ligger hos människorna. Kort och hänsynslöst uttryckt.

Saker är som dom är, och det är ingen brist att dom är som dom är enligt mig. Relationsanarkism bygger på en ide som allt annat, och den iden är inte värd något om den praktiskt ej går att genomföra. Så om det inte går att hjälpa människorna överkomma bristen, så är det inte människorna det är brist på utan iden som sådan. Det är min fasta uppfattning. 

Bra bok 7/10 smultron

space: Saker är som dom är, och det är ingen brist att dom är som dom är enligt mig. Relationsanarkism bygger på en ide som allt annat, och den iden är inte värd något om den praktiskt ej går att genomföra. Så om det inte går att hjälpa människorna överkomma bristen, så är det inte människorna det är brist på utan iden som sådan. Det är min fasta uppfattning.

När människor motsatte sig kvinnlig rösträtt var det fel på människorna, inte idén att kvinnor ska ha rösträtt.

Ni är problemet, inte polygami.

Barbar:
Ni är problemet, inte polygami.

+1

Pga varför ska man "prata om sin relation" första gången man träffas? Och vad är det för konstigt att inte vilka "mysa" på en gång? Du verkar ej komma ihåg att det faktiskt var första gången ni träffades, trots att ni pratat lite på nätet innan.
Den första tjejen verkar dras åt alla håll av killar hon knappt är intresserad av och ej vågar säga ifrån.
Du verkar ta allt för seriös alldeles för tidigt.

Tror att det är mer av aspergerns baksida än polygamins.

isola: Pga varför ska man "prata om sin relation" första gången man träffas? Och vad är det för konstigt att inte vilka "mysa" på en gång? Du verkar ej komma ihåg att det faktiskt var första gången ni träffades, trots att ni pratat lite på nätet innan.
Den första tjejen verkar dras åt alla håll av killar hon knappt är intresserad av och ej vågar säga ifrån.
Du verkar ta allt för seriös alldeles för tidigt.

Jag vet inte riktigt hur du kan komma fram till att hon "knappt är intresserad". Hur kommer du fram till den slutsatsen? 

NEMI:
Tror att det är mer av aspergerns baksida än polygamins.

Säkert. 

space:

Jag vet inte riktigt hur du kan komma fram till att hon "knappt är intresserad". Hur kommer du fram till den slutsatsen? 

sammanfattning: var ej så påig.

isola:

sammanfattning: var ej så påig.

Har inte pratat med henne på 2 veckor. Hon flyttade 1 december. Träffade henne veckan innan det. Jag är faktiskt inte påig, men du har rätt det ska jag inte vara. 

Det faktum att jag försvarar mig, visar ju dock att jag är lite påig. 

Fast jag har faktiskt försökt att INTE vara påig. Och jag skulle säga att det har gått rätt så bra.