En utav vår tids stora ideologiska dogmer är den om positivt tänkande. Det har länge varit en trend och är nu väldigt stort även i Sverige, men i länder som USA har det nåt helt extrema proportioner. Där är t.ex. boken "The Secret" en bästsäljare trots att konceptet är fullkomligt absurt:

I dag recenserade DN den amerikanska forskaren Barbara Ehrenreichs bok ”​Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” som nu kommit ut på svenska. Den boken är en välbehövlig uppgörelse med har den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet.

Någonting att läsa som motvikt till alla dessa jävla hjälvhjälpsböcker som svämmar över oss. Klipper in recensionen här:

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ”att välja glädje”, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren. Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet. När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen. Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.
Annons:

Hans lilla maktdemonstration påminner om det Barbara Ehrenreich skriver om i slutet av sin senaste bok, ”Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”: Att det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn. Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.

De västliga demokratierna har en besläktad tanke på detta: ”Offermentalitet”. Ett populärt begrepp i Sverige, men kanske ännu djupare rotat i USA och dess amerikanska mardröm: Om det inte går dig så väl i livet, är det enbart ditt eget fel.

Barbara Ehrenreich spårar den specifikt amerikanska tvångsglädjekulturen till kalvinismens grepp om kristendomen. Kalvinistens Gud är inte särskilt god, däremot kan han benåda den som ägnar all tid åt arbete och självrannsakan.

Enligt Ehrenreich en perfekt historisk jordmån för alltifrån ”vetenskapligt” inspirerad religiositet med ekonomisk framgång som främsta mål, till våra dagars coacher. Coacher, som är näringslivets bästa vänner, på grund av deras förmåga att få ett massavskedande att verka lika bubblande löftesrikt som en nyss öppnad flaska champagne.

Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier. Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.

Det ledsamma är att de uppenbara bristerna i detta möte mellan ekonomism och religion inte har hindrat spridningen av idéerna. En av Barbara Ehrenreichs viktigaste förklaringar till att positivitetstänkandet har varit så inflytelserikt är att tillräckligt många forskare från både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner har försökt bidra genom att ta fram resultat som bekräftar tesen om inställningens betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång. Genom slarviga rapporter och dåligt genomförda analyser har sådant som att en positiv stödgrupp ökar möjligheterna till tillfrisknande från bröstcancer fått fäste. Som Ehrenreich påpekar – stressfrihet är inte detsamma som entusiasm.

Positivitetskulten må ha en air av vältränad modernitet; den har ändå uppenbart frånstötande tankegods från gammalreligiöst strafftänkande i sig. I en svensk kontext är det uppenbart för de flesta att det är fel när en karismatiskt kristen kopplar ihop cancer med djävulen eller onda tankar. I det perspektivet är det mycket sorgligt att de sekulära varianterna av individuellt skuldbeläggande inte har mött samma massiva motstånd. När slutsatserna om bröstcancerpepp har reviderats, har ett visst antal sjuka kvinnor redan marinerats i idéer om att cancern är en enorm tillgång i livet, för den som bara orkar ta sig i kragen och hjälpa cellerna med en affirmation eller två.

Barbara Ehrenreich var en av alla dem och hennes erfarenhet av att det inte räckte att ha cancer, man skulle vara glad också, är själva ingången i boken. Hon landar en bra bit utanför sig själv, i slutsatsen att förbudet mot ”negativa attityder” har haft en avgörande betydelse för den amerikanska lånekraschen. Insatta röster beskriver i boken hur storfinansens viskande realister åkte ut med huvudet före innan de hann ta det roliga svänget ur all denna funky business.

Barbara Ehrenreich är en entertainer till reporter och essäist, vilket ibland är just underhållande, ibland tröttsamt. För den som tror på hennes grundantagande, att ett samhälle som inbillar sina medborgare att en positiv attityd är viktigare än att klaga över orättvisor är rätt sjukt, är läsningen motståndslös och inte särskilt ögonöppnande. Hon arbetar över huvud taget inte med tvivel, trots att boken just handlar om vikten av att inte gilla läget. I stället står indicierna på kö, och konkurrerar om uppdraget att fastställa domen.

Däremot uppskattar jag Ehrenreichs form av bevisföring – att koppla ihop en rosa bröstcancernalle med en finanskollaps och se den övergripande manipulationen – det kräver förmågan att identifiera en vanlig dag i världen som helt orimlig.