Sedan några dagar tillbaka har jag börjat läsa en del om postmodernismen och poststrukturalism. Som jag har förstått det menar poststrukturalistiska företrädare att formuleringar av sanningar och olika typer av sanningsanspråk innebär ett behov av att kontrollera andra, vilket i sin tur innebär ett maktövergrepp. Det jag inte hänger med i, är varför sanningsanspråk innebär en vilja att kontrollera. Vad är det som gör att det ena leder till det andra? Vad är teorin bakom?
Tacksam för för alla seriösa tankar och svar.
splebedehebedy-whatelihuh?? 
Var är ni, Kaja och Iosib?
sanning är väl inte mer "makt" än alla andra aspekter av tillvaron. ser inte hur det där tankespåret har annat att erbjuda än en omständligt orerande påminnelse om vikten av källkritik.
foucaults egna maktintresse ligger i att kunna vara en cool snubbe i basker som skriver coola böcker som man kan låtsas förstå för att verka bildad.
kan vi prata om monader pls? på tal om saker som antingen är svåra att förstå pga att de är konceptuellt komplicerade, eller att de har uppfattats vara så konceptuellt komplicerade att man övertänker något som egentligen är intuitivt? Tex att förklara hur man går.
thl*kt N.: foucaults egna maktintresse ligger i att kunna vara en cool snubbe i basker som skriver coola böcker som man kan låtsas förstå för att verka bildad.
Kan va helt ute och cyklar, men jag tror man har någon sorts konstruktivistiskt och sanningsrelativistiskt "teori" om hur verkligheten fungerar. Dvs. kunskap och sanning är något vi människor skapar och det finns inte en enda sanning, utan flera som s.a.s. tävlar med varandra i ett samhälle. De som påstår sig sitta på sanningen, eller som kanske till och med gör det (om man inte ser sanning som nåt relativt) kan då använda det för att få makt över de människor som är okunniga eller vill hävda en annan sanning. Nåt sånt... återkommer eventuellt med exempel...
Men ja, att det skulle vara nån sorts drivkraft har jag också svårt att se!
