De bara jobbigt i början , efter man har pratat ett tag så släpper de , så länge man vet vad man snackar om borde de inte bli så pinsamt .

Jag tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt men jag kör "chockmetoden" för att vänja av mig vid det - sätter mig jämt i situationen för att tvinga mig själv genom det. När jag gick i gymnasiet fann jag det lättare att prata inför folk om jag kunde gå in i en roll, t ex framföra en sketch - för då var det ju inte "jag" som var nervös, utan min karaktär! Efter det jobbade jag mig sakta men säkert på att göra min karaktär mer och mer som mig själv - jag går fortfarande in i en roll när jag ska prata inför folk men det blir mindre och mindre jobbigt. 

Tycker också att det är riktigt läskigt och svårt fortfarande, trots alla år av träning med olika presentationer. Blir dock lättare och lättare sålänge man även är väl förberedd - då går det oftast som en dans och bara det ger en lite självförtroende. Har vanligtvis fått bra betyg varje gång jag har presenterat något vilket känns stärkande, hur mycket jag än har tvivlat på mig själv innan. Där emot har det ju inte "botat" scenskräcken direkt. Var gärna dessutom först eller så tidig som möjligt med att presentera, på så sätt hinner nerverna inte byggas upp lika mycket och man har mindre att jämföra med när det kommer till andra.

För ungefär ett halvår sedan hade jag och två f.d klasskompisar en presentation inför ca 100 elever med mikrofon och allt, vilket förmodligen är den största folkmassan jag har pratat inför hittills. Det gick mycket bättre än förväntat och kände mig så himla stolt - det är ju också det jag har insett inför nästan varje tal, glöm inte att du är duktigast på att döma dig själv! De flesta känner detsamma som dig, tror att de gjorde värst ifrån sig, att man ser ner på dem osv. Skit i det, du gjorde det, du överlevde och har gjort ett fantastiskt bra jobb som ens pallrade upp till talarstolen

Det är klart ni ska skämmas när ni är så fula och säger så korkade saker. Inbilla er inget annat

jvdjrthergre:
Det är klart ni ska skämmas när ni är så fula och säger så korkade saker. Inbilla er inget annat

Ironin.

Jobbade som gymnasielärare ett tag, håll både i lektioner, informationsträffar och presenterade programmet under föräldramöten osv. Det var lite jobbigt i början men man vänjer sig fort, och det var rätt kul.

Klarar inte av att prata inför andra. Får världens största nervchock och enormt mycket ångest. 

Jag får dötts ångest

Det viktigaste är väl att man har bra koll på det man ska prata om och känner sig trygg med materialet. Då finns det ju absolut inget att oroa sig för. Har aldrig haft nåt problem med att tala inför folk. Brukade oftast köra mitt först för att andra skulle slippa den rollen i skolan.

Inte längre. Inte efter man kört rollspel och skrikit sig hes på folk  Men i början var det jobbigt pratade så lågt och dåligt men efter 6 gånger går det av sig självt att stå framför folk.

Tycker det är väldigt jobbigt, det räcker med en mycket liten grupp för att jag ska börja skaka på rösten och få lite smått panik

Det är skitjobbigt, på riktigt. Även fast jag har gjort det några gånger, såväl när jag gick i skolan som nu i jobbet. 
Riktigt nervöst. 

det gör mig lugn att veta att typ alla blir nervösa av att prata inför folk så trots att jag i övrigt är en ganska ängslig person har jag inga problem med det över huvud taget. men tips: ta av skorna! det känns mer ledigt då kanske

Var rätt blyg ett tag som liten, dock bara i skolan. Att min lilla stämma skulle fylla klassrummet kändes ofta otänkbart. Inte för att den hade kunnat överrösta vissa av klassens killar, men ändå. Lät rätt ofta bli att räcka upp handen även om jag kunde svaret etc.
Nu är det dock lugnt. Fast när jag skulle sjunga med några ungar när de skolades in i sexårsgruppen med sina föräldrar och de flesta ungar inte var så peppa på att sjunga och det endast var min lilla stämma som sjöng barnsånger inför allihop var det rätt pinigt.