är nu med detta, eftersom att jag tycker att det är otroligt svårt att prata med folk om viktiga saker. läs inte detta om ni lätt blir kränkta osv heh. (självskada)
jag är en tjej på 13 (snart 14) år som heter Emma. sedan jag var 11 har jag haft bekymmer med ångest, stress, panikattacker osv. för ungefär ett år sedan skärde jag mig själv för första gången. jag har haft problem med att sluta och har nästan inte kunnat sluta. för ungefär 2 månader sedan slutade jag pga metallutslag. jag har en vana att när saker blir för jobbiga, skyller jag dem på mig själv. jag tycker att allting är mitt eget fel och att jag är den ”elaka” i varje händelse. då skär jag mig. jag tänker inte, jag bara gör det. varje gång livet blir skit händer det. jag vill, men kan oftast inte sluta. varje gång någon ser mina ärr/sår tror de att jag vill ha uppmärksamhet. det vill jag absolut inte, hatar att vara i centrum.
för ungefär två veckor sedan sa mina föräldrar till mig att de skulle separera. och det känns som on det är mitt fel. som om jag förstördes deras drömmar. de säger att de ”gör det för mitt bästa”. hur kan det vara för mitt bästa när jag lider så av det?!
jag känner mig bara mer ensam för varje dag som går. jag vågar inte heller prata ut med någon jag känner. alla vill att man ska vara perfekt och det gör mig så stressad och nervös.
ska försöka komma till saken
har någon tips på hur man ska kunna gå igenom detta utan självskadande och ångest?
jag mår bara sämre och sämre av att varjen dag gömma alla ärr och sår.
Jag har skälv haft ett självskadebeteende och tro mig, allt blir så jävla mycket lättare när man bara släpper ut sina tankar för någon annan person i sin närhet och låter orden skena. Ångesten lättar (kanske inte helt), men iaf väldigt mycket när man inte bara går själv och funderar på vad man gör för fel, utan när man delar sina känslor och tankar med någon annan. Det blir inte en lika stor börda att bära själv. Så det är mitt första tips, hitta någon, vem som helst som du känner dig trygg med och berätta ansikte mot ansikte hur du känner dig. Kanske är det jobbigt att ta initiativet till en början, men det är värt det i slutändan.
Du måste också inse att allting inte är ditt fel. Det är okej att inte vara perfekt, ingen är helt perfekt. Ställ inte så höga krav på dig själv och se istället på de bra saker som du gör!
Om du ska skära, kan du skära på ett ställe som ingen skulle se. Dock rekommenderar jag inte att skära men jag har inga tips på åtgärder
brokenwings: det känns som on det är mitt fel
Det är inte ditt fel.
I din situation tror jag det bästa är att ta hjälp hos skolsköterskan sä hen kan kontakta en psykolog så ni kan förhoppningsvis förklara ditt självskade-beteende. Då kan kanske psykologen i sin tur övertyga dina föräldrar att inte separera, ifall du inte vågar själv.
Iallafall så hade jag sökt professionell hjälp när situationen redan är så allvarlig.
Hoppas jag har varit till hjälp och du kommer må bättre i framtiden.
Kneg:
Jag har skälv haft ett självskadebeteende och tro mig, allt blir så jävla mycket lättare när man bara släpper ut sina tankar för någon annan person i sin närhet och låter orden skena. Ångesten lättar (kanske inte helt), men iaf väldigt mycket när man inte bara går själv och funderar på vad man gör för fel, utan när man delar sina känslor och tankar med någon annan. Det blir inte en lika stor börda att bära själv. Så det är mitt första tips, hitta någon, vem som helst som du känner dig trygg med och berätta ansikte mot ansikte hur du känner dig. Kanske är det jobbigt att ta initiativet till en början, men det är värt det i slutändan.Du måste också inse att allting inte är ditt fel. Det är okej att inte vara perfekt, ingen är helt perfekt. Ställ inte så höga krav på dig själv och se istället på de bra saker som du gör!
tack så mycket. <3
Maymay:
I din situation tror jag det bästa är att ta hjälp hos skolsköterskan sä hen kan kontakta en psykolog så ni kan förhoppningsvis förklara ditt självskade-beteende. Då kan kanske psykologen i sin tur övertyga dina föräldrar att inte separera, ifall du inte vågar själv.Iallafall så hade jag sökt professionell hjälp när situationen redan är så allvarlig.
Hoppas jag har varit till hjälp och du kommer må bättre i framtiden.
dock vet mina föräldrar inte om mitt självskadebeteende och jag vill inte göra dem ledsna/besvikna 🙁
brokenwings:
dock vet mina föräldrar inte om mitt självskadebeteende och jag vill inte göra dem ledsna/besvikna 🙁
Det kan nog vara bra att du berättar det för dem, angående skillsmässan och allt! Ditt mående är viktigt och det tycker dina föräldrar också! 
