Det är liv och rörelse. Det är ett rätt fullt kulturhus. Det är kaffekoppar och Prideflaggor. Det är ett festivalband som matchar mina skosnören och jag kan erkänna med en gång att jag överväger att ha samma skor hela veckan bara för det. Det är en förväntan som bubblar mer än kolsyran som vill smita iväg när jag öppnar lokaflaskan som tydligen skakats lite för mycket, för hela innehållet hotar att rinna över och ut och locka till sig allas uppmärksamhet. Fast det är ju just det som är grejen, att här väcker inte särskilt mycket uppmärksamhet. Här är det liksom inte konstigt att vara ”konstig”. Det är första dagen på årets Pridefestival i Stockholm.
Jag lät dagen börja med hbt:ets sista bokstav, T:et, när jag slog mig ner på ett seminarium om våld och övergrepp mot transpersoner och återigen fick upp ögonen för hur blind man kan vara för sånt som man helt enkelt vet alldeles för lite om. Det är så lätt att bara vara fast i sin egen lilla trygga bubbla. Eller hur? Har du till exempel tänkt på att personer som genomgår en utredning för könskorrigering kan känna sig tvingade att gå med på saker som egentligen känns helt åt skogen fel bara för att de annars är rädda att de skjuter sig själva i foten, att de förhalar sin egen utredning?
I princip allt verkade så spännande att det krävdes en helt egen liten tankevärld för att ens fatta beslutet om vad som skulle och vad som inte skulle besökas. Resultatet blev tillslut bland annat ett samtal om religion och hbt i samma kontext, en inte helt underbar kombination kan tyckas, men om man ska hålla på och tycka kan jag tycka att det är just det den borde vara. En underbar kombination. Men det är ju en helt annan diskussion. Precis som den om surrogatmödrarskap och en rätt livlig sådan startades i mitt huvud efter en paneldebatt med en specialistläkare, RFSL:s ordförande och ordförande för surrogatmödrarföreningen.
Intersektionalitet hann jag också pricka av på listan över dagens ämnen. Sandra Dahlén var en av dem som höll i det och det gjordes en hel massa smygreklam som varken skedde i smyg eller var ett dugg diskret om den skrift hon gjort i ämnet. Den heter ”Krokben och utsträckta händer” och jag vill också gärna göra smygreklam för den. Läs den vettja!
En ganska vacker dag så långt och vet ni vad? Jag lyckades med det man bör göra. Spara det bästa till sist. Kvällen avslutades nämligen med filmen weekend som jag skulle vilja beskriva som en träffsäker skildring både av kärlek och av kärlek som bryter normen. Nöjd och taggad inför resten av veckan, som startat lite så där mjukt som sig bör, gick jag och la mig med ett leende på läpparna och trötthet i fötterna.
