Det här är dagen då festivalkänslan tränger sig på, skakar om mig, viskar i örat, skriker i bakgrunden. Dagen då Lisa Miskovsky för första gången på två år bryter en sträng under en spelning, dagen då Annika Lantz är alla kön på en gång, dagen då Pride park öppnas och invigs.
Jag lät den börja med att fresta mig om vad som ska komma när jag slog mig ner för att lyssna på utdrag ur pjäsen Jag och tystnaden som kommer sättas upp på Kulturhuset någon gång i början av januari. En pjäs som utspelar sig i Amerikas 50-tal och som enligt Annika Silkeberg ”speglar hur massa saker förändrats. Men ibland är det som om bara jättelite har förändrats.” Sedan gick jag vidare i litteraturens tema och insöp utdrag av böcker som författarna Håkan Lindqvist, Maja Lee Langvad, Kristina Nya Glaffey och Emma Juslin skrivit på hbtq-temat. Det är lätt att konstatera att det finns mycket som skrivits. Men helt säkert ännu mer som inte skrivits på temat.
Under eftermiddagen öppnade äntligen Pride park. Festivalkänslan sköljde in i samma stund och när jag gick genom parken var det inte bara en eller två gånger jag hörde kommentarer kastas ut om hur skönt det var att Pride är tillbaka i Tantolunden. Om det kan jag inte säga något och något annat som jag heller inte vet vad jag ska säga om är det faktum att Annika Lantz som höll i invigningen kom in på scenen utan byxor men med en löskuk dinglandes på ett par trosor som skulle ge sken av att vara hennes egen nakenhet. Hon skämtade på som hon brukar och jag skrattade precis som jag brukar, både på fel och rätt ställen.
Invigningstalet hölls av Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson som slängde ordet emellan sig som om de aldrig gjort något annat, men när de sista orden skulle sägas sade de dem tillsammans i en kör i form av den peppande frasen ”Homofober kommer och går men vår kärlek till er består.” Tillsammans talade de och tillsammans anknöt de till årets tema som är just Tillsammans. När Stockholms gaykör sedan fick tonen väntade jag mig inte att snart få höra sången med den söndernynnade refrängen ”det är bögarnas fel”. Men jag kan inte förneka att det på något närmast oförklarbart sätt blev helt underbart att se ett gäng bögar röra sig glatt och le stort samtidigt som de sjöng att allt är bögarnas fel. Ibland är kontraster bara underbara.
Kicki Danielsson var näst på tur att inta scenen och när hon efter att ha levererat sånger som uppenbarligen fick igång publiken säger att hon valt bort Skansen för det här är jag beredd att tro på det. Till 110 procent. Sedan tog Lisa Miskovsky över den uppvärmda publiken. Hon bjöd på härligt mellansnack och vi fick följa med henne i hjärtsorg, in i ett dataspel, till London och till Norrland. Plötsligt slängde hon ut uppmaningen att alla händer ska upp. Alla händer åkte upp utom ett par vad jag kunde se och det berodde bara på att personen som inte sträckte upp dem föll och jag tror att alla föll lite grann, minst, för Lisa Miskovsky.
