Om den här dagen känns det som om det är paraden jag vill skriva om. Kanske. Fast den inte var idag. Inte någon mer stans än i tankarna, i konversationerna och i flygbladen som delades ut i alla fall. Den här dagen tillägnades bland annat, som brukligt någon gång så där under en festivalkväll, en av dem som inte längre är i livet men som det tycktes lite extra mycket om. I år var det Whitney Houston som övergivit livet men stannat kvar på listan över de omtyckta. Shirley Clamp var en av dem som ärade hennes minne med sin röst. När hon började sjunga my love is your love tänkte jag att om det är någon som klarar av att sjunga den så är det just Shirley Clamp och när hon lite senare sjöng I will always love you tänktes samma tanke. Återigen upptäckte jag att hon lyckades bra.

Artisterna som sjöng Houstons låtar hade själva fått välja bland alla hennes befintliga vilket gjorde att blandningen blev rätt brutal. Ena stunden högt tempo och i nästa inte alls lika högt. Om man skulle säga att hela festivalens tempo varierar en del under tiden var detta en dag då tempot var på den lägre nivån. Lite som i en andningspaus inför lördagens parad och gissningsvis mycket långvariga dansande och festande. Men om hela dagen var en andningspaus började kvällen med en paus på den pausen. Kvällen värmdes nämligen upp av Strula med Siri som bjöd på både fart och lugn, glädje och melankoli.

Men innan dess lyssnade jag på ett föredrag kring begreppet hen, vilket i min hjärna är ett väldigt nytt ord, men som jag fick höra egentligen inte är särskilt nytt alls. Jojo Stenberg berättade att hon ofta får höra kommentarer om hur dumt det är och att man då inte längre får vara tjej eller kille men hon menar att det inte alls är vad det handlar om. Det handlar om ett system där endast två alternativ finns och två är allt för lite sa Jojo Stenberg med eftertryck. Sedan uppmanade Nasim Aghili oss att testa att prova ordet eftersom det händer saker i ens huvud när man använder det, både i tal och skrift. Saker händer, saker förändras.