Jag ville ju skriva om paraden redan i fredags. Det ville jag verkligen. Nu vill jag inte. Nu hotar en hel värld att springa ut ur mitt skribenthjärta och slå mig hårt i skallen, om jag inte gör det. För jag vill skrika, sjunga, dansa, för som Robert Fux så fint uttryckte sig ”Bygger den ju på kärlek och jävligt mycket gaffatejp också i och för sig”. Robert Fux stod nämligen, tillsammans med Tasso Stafilidis, som paradutropare i kurvan vid Kungsträdgårdsgatan och Hamngatan. Och jag behöver väl inte säga att det gjorde min dag?

Paraden stavas, givetvis, en blandning av en hel massa saker. Av i princip allt kan man nog säga, eller kanske snarare av alla. En blandning, en kompott. Glädje, ilska, kamp, politik, fritidsintressen, barn, ungdomar, föräldrar, polyamorösa, monogamer, scouter, judar, iranier, BDSM-älskare, sångare, dansare, kvinnor, transor, män och nästan allt du kan tänka dig. Resten av dagen stavas glädje, fest, gemenskap. Eller ja, kanske inte bara förresten. Jonas Gardell pratade nämligen lite om kampen mot HIV, den så kallade bögpesten. Om hur det, när den kom och bögarna fick ta all skit, var som ett krig mitt i fredstid. När MaryJet sedan klev upp på scenen blev det världens jubel i publiken, händer klappades för fullt och det verkade som att många ville att hennes textrad Holding on forever skulle bli sann.

Lena PH presenterade som den som inte behövdes presenteras och det var nog så sant som det kan bli. Hon intog scenen, ägde den och förförde publiken. Totalt. Efter några låtar plockades ett vitt mickstativ fram och hon berättade att hon efter en förfrågan om att köra det gör ont precis som för åtta år sedan inte kunnat motstå, fast det var så länge sedan och hon påstod att hon när hon känt sig tvungen att öva använt sig av golvmoppen. Jag hoppas det är sant. Jag hoppas allas kväll fortsatte lika bra som den började i Tantolunden.