Har börjat skriva en "berättelse" eller vad man nu säger.
Nu undrar jag om den är värd att satsa på och skriva mer på eller om jag helt enkelt ska lägga ner? ( suger på styckindelningar btw.. )

Jag satt ensam i mitt rum, och lyssnade på tystnaden.
Försökte hitta något ljud.
Inte ett ljud hördes, förutom tickandet från min vita klocka, som satt uppsatt på min ljuslila vägg, på en spik. Trots att jag var totalt ensam hemma, så visste jag att jag inte var ensam.

Jag kände av en stark närvaro. Något var i samma rum som mig. Jag försökte hålla mig lung och blundade och tog långa djupa andetag, och sa åt mig själv " Du inbillar dig bara, okej Emma, du är ensam, ENSAM.". Jag kände att något stod bakom mig och jag fick kalla kårar. Håret på armarna reste sig, men jag frös inte. Och jag vände mig om. Snabbt oxå. Ingenting där, som jag visste. Men ändå, jag visste att jag faktiskt inte var ensam, jag kände de ju. Men jag var ju ändå ensam.

Kunde inte mamma komma hem från sitt dötrista jobb som bibliotikarie. Pappa var utomlands och gör "bra affärer", som han alltid säger innan han kysser mig i pannan, tar sina fullpropade resväskor och kliver ut ur deras svarta ytterdörr. Han var bara hemma ungefär två månader om året. Han hade missat min födelsedag tre år i rad. Han brukade alltid skicka ett "grattis-kort" där han förklarade hur mycket han saknade mig, och att han snart skulle komma hem. I kuvertet låg det nästan alltid en liten nalle, och en femhundring. Jag hade lärt mig hans spel. Skrev han att han skulle komma hem snart, menade han ungefär tre månader. Jag tycker synd om mamma, som aldrig inser vilket svin han är som väljer jobb framför familj.

Jag är ensambarn föressten. Ibland saknar jag att ha någon att prata med. Eller i och för sig, jag har Louise, min barndomsvän, och bästa vän. Men hon är inte som en syster för mig. Hon förstår inte mig, eller hur jag har det. Hon bor i en stor familj, har tre syskon, och en mamma och pappa som båda jobbar halvtid.

Jag kände en flåsande anderäkt i mitt öra och rykte till i mitt dagdrömmande. Tillbaka till ensamheten i mitt rum. Fast jag var ju ändå inte ensam, fast ändå var jag ensam. Komplicerat. Någongång hade jag läst om anden i glaset. Men det törs jag inte spela efter alla tragiska saker jag läst om som hänt när folk spelat det, som att anden stannat kvar i huset, eller att man fick kontakt med djävulen.

Jag hörde plötsligt steg från trappan utanför vårat hus, de var snabba steg, vilket betydde att det var mamma. Hon var alltid stressad efter jobbet.