Jag vet fan inte vart jag ska vända mig... skulle kunna skriva på flashback också, men det får bli ett senare projekt.
Enligt vissa veteraner kanske det här inte ens är möjligt men however. Jag behöver hjälp.
För 1,5 månad sedan rökte jag på för första gången, tillsammans med alkohol (vet att det är dödsdömt, men det visste jag inte då). Saken blev inte bättre av att jag dum som jag var (tro inte att jag inte klandrat mig själv efteråt) drog 3-4 rejäla bloss av den starkaste spliffen tillhörande en kille som kört länge.
Efter det här upplevde jag det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Kanske inte "egodöd" i sin rätta bemärkelse, men det kändes så. Hade jag "släppt taget" hade jag nog kunnat uppleva det, för i stunden visste jag inte vem jag var, var jag var eller om jag överhuvudtaget fanns. Hade panik som fan, ville ringa ambulans och hade hela tiden ett behov av att upprepa att jag fanns, vad jag hette, min livshistoria osv osv.
Ni fattar grejen. Kommer nu till tiden efter som har varit lika jävlig. Har gått till ungdomsmottagningen och fått snacka med en tjej men tycker inte att det har hjälpt så mycket. Hon snackar om skam och skuld, men jag tror mer att det handlar om ohanterlig rädsla. Jag har inbillat mig saker efter det här, att jag inte är i verkligheten, att jag är schizofren, att jag ska glömma mitt ursprung, att overklighetskänslan ska komma tillbaka osv osv.
Har pågått så länge att jag tillslut börjat reagera över normala saker... Nyhetsmorgon på tv... hur kan det fortsätta gå trots att jag mår så här och varken vet in eller ut ibland? Hur kan kompisar snacka om skitsaker som sminkmärken när jag mår så här? Osv...
Jag gråter varje dag för att jag är rädd för att jag har förstört mitt liv. Fyfan vad jag ångrar mig!!!! Jag kan fan inte fortsätta mitt liv med det här i bagaget... det är så det känns nu.
Saknar att bara kunna vakna en morgon och känna sig lugn och trygg på vem man är, vad som har hänt och vart man befinner sig. Saknar att ta bilen till havet och bara njuta av livet.
Det finns ingenstans jag kan njuta längre. Jag är rädd för mina egna tankar. Känner mig otrygg överallt. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Är det någon som har upplevt en "egodöd" eller liknande? Tar man sig tillbaka? Blir livet som det varit innan? Just nu vill jag bara ha en stor famn att få gråta ut i och förbanna det som blev livet. Och så vill jag höra att "det kommer bli bra, det kommer bli bra".
caroline20:
Hon snackar om skam och skuld, men jag tror mer att det handlar om ohanterlig rädsla.
Jag tror att psykologer osv är för bra på att använda orden skam och skuld, även om dom låter simpla så är dom så svåra att ta in. Jag tror att hon kanske är lite som min psykolog som också pratade med mig om skam även om jag själv tycker att det är mer rädsla.
Det bästa du kan göra är att fortsätta gå till din psykolog och rätta henne när hon säger något som känns fel, t.ex. när hon pratar om skam eller skuld kan du säga att det inte är det utan rädsla eller vad du känner att det är.
Jag har inte varit i din situation, tror jag, visst har jag haft perioder där jag känt att jag egentligen är såpass "bortkopplad" från verkligheten och alla människor att ingen skulle märka om jag bara försvann, men jag har kommit till ro i att det finns människor som tycker att jag behövs.
Jag tror inte att livet kan bli som innan. Händer det något så kan det påverka hela ens liv, på gott och ont, och man vet aldrig hur det blir i slutet, även om det känns som om det här är det värsta som hänt dig så kanske det leder till något bra i slutet. Jag är just nu lyckligare än jag varit i hela mitt medvetna liv.
Till sist, om du behöver gråta gör det, om du har någon som du kan gråta på så gör det, det är i princip det människor är till för. Jag hoppas verkligen att allt löser sig för dig. Det är bara att kämpa på, hur kliché artat det nu än kan låta så är det sant.
det låter inte kul.
nu känner jag inte dig men kanske bottnar rädslan du nämner i den skam och skuld som psykologen talar om? även om en traumatisk upplevelse som den du hade förstås inte ska förringas och förnekas så är det kanske rimligt att fundera över om ångesten du upplever i efterhand är kopplad till skammen som ligger i att uppleva sig själv så bräcklig och oskicklig som man är i det där förvirrade tillståndet. där ingår ju liksom att gränsen mellan en själv och omvärlden luckras upp lite, och då förefaller det självklart att man blir osäker på sina värderingar, rättigheter, skyldigheter - något jag tycker kan vara konstruktivt lika gärna som destruktivt, i längden. i slutändan är man ju dock bara människa och behöver fungera kortsiktigt också.
cannabis misstänks ha en betydande förmåga att utlösa latent schizofreni men dina grubblerier pekar inte så mycket ditåt som på något mer "psykosocialt" ångestproblem (eller vad man ska säga), får man hoppas. nu ska jag låta bli att spekulera mer och i stället svara på dina frågor rakt av:
caroline20:
Är det någon som har upplevt en "egodöd" eller liknande? Tar man sig tillbaka? Blir livet som det varit innan?
standardsvaret bland "psykonauter" är väl att man genom ett starkt perspektivskifte lär sig något som man sedan kan välja att integrera eller förneka (där det förra alternativet är lika självklart som planhalvan för ett fotbollslag). för dem är alltså nedbrytandet av psyket något i grunden önskvärt. psykologer i allmänhet skulle nog hellre undvika den mer spirituella aspekten för att i stället tala om trauma och vikten av att etablera fungerande rutiner; våga tvinga sig själv lite för att kunna komma tillbaka på rätt spår. båda perspektiven är väldigt förenklande.
att bära på självförintande tankebanor är oerhört lukrativt och givande om man kan kanalisera dem kreativt men också allmänt handlingsförlamande och dåligt för självbevarelsedriften (en väldigt grundläggande mental funktion som i någon mån beror av ett integrerat jag). dessutom riskerar de att slå över i något annat, nämligen trångsynthet, envishet och omedgörlighet - till följd av den bristande bekantheten med vem man är socialt - i synnerhet om man inte pratar om dem eller får utlopp på annat sätt.
för att avsluta: jag tror att du har varit med om en väldigt stark upplevelse, men inget oåterkalleligt. det tar alltså kanske längre tid att läka än småsaker, men någon gång kommer du nog över det hela. jag ska inte säga att du kommer att bli "starkare" eller "lära dig något" av det som hänt för så är inte alla alltid. det viktiga är att fokusera på vad du vill kunna åstadkomma och sedan ta hjälp av andra för att nå dessa mål. sedan vänjer du dig förhoppningsvis. hjärnan är hyfsat flexibel. ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
det är naturligt att tillskriva rädslan man känner ett väldigt stort sanningsvärde, eftersom den är så påtaglig. men den är en känsla, som kan förändras.
jag hoppas att du fick ut något av detta inlägg.
EDIT: usch vad ånga edits det blev
Har varit med om lite samma sak, fast jag blev mer eller mindre galen däremellan också. Det var fördjävligt men jag värdesätter det idag. Det kommer ta ett tag innan du är helt återställd men det kommer.
Det viktigaste är att hitta någon att prata med, jag vet inte om du känner samma sak som jag gjorde men ibland kunde jag känna att jag var som vanligt, även om det snabbt gick över. Det blev mer och mer så och till slut så var det det det andra tillståndet som blev onormalt.
Försök att ta tag i andra problem med din psykolog, om man hittar sig själv på någon front är det lättare att komma tillbaka. Om du tar tag i saker som du har haft problem med länge så kanske det kommer hjälpa, det funkade för mig i alla fall.
Brk g:
men inget oåterkalleligt
det här blev dumt (trots att jag ändrade sju jävla gånger). vad jag menade är att de känslomässiga efterdyningarna på ett vardagsplan inte behöver vara för evigt. händelsen kommer förstås inte att bli ogjord, som jag antydde med den klumpiga formuleringen.
caroline20:
Är det någon som har upplevt en "egodöd" eller liknande?
ja: depersonalisation, vilket kan utlösas av cannabisbruk. att tro att man är på väg att bli "galen" eller schizofren är ett vanligt symptom, men schizofrena saknar vanligen en sådan sjukdomsinsikt.
dysentery green:
ja: depersonalisation, vilket kan utlösas av cannabisbruk. att tro att man är på väg att bli "galen" eller schizofren är ett vanligt symptom, men schizofrena saknar vanligen en sådan sjukdomsinsikt.
bra tänkt
derealisation kan också vara värt att läsa på om. tänkte på det när jag läste det du (caroline) skrev om hur du uppfattade omvärlden som irrationell m.m.
Tack för allas svar! Det här är verkligen förjävligt att gå igenom. Logiskt vet jag att jag är tillbaka i "verkligheten", men känslorna och tankarna säger mig något annat och hela jag sparkar bakut av att fortsätta leva i "mitt gamla liv". Om ni visste hur mycket jag ångrar, ångrar, ångrar, ångrar, ångrar mig!!!!! Skulle skänka alla pengar och ägodelar jag har för att få det här ogjort.
Tack för era svar! Värdesätter det högt ska ni veta, att ni vill hjälpa mig!
Brk g:
cannabis misstänks ha en betydande förmåga att utlösa latent schizofreni men dina grubblerier pekar inte så mycket ditåt som på något mer "psykosocialt" ångestproblem (eller vad man ska säga), får man hoppas.
Om jag inte visat några konkreta tecken på att ha blivit schizofren so far, är det lugnt då eller är det något som kan fortsätta att utvecklas?
Dan_the_ironman:
Det blev mer och mer så och till slut så var det det det andra tillståndet som blev onormalt.
Det är precis så det är för mig, och det är fan lika äckligt att uppleva som själva ruset. Känner mig som en ensam galning i min "gamla värld".
Dan_the_ironman:
Det kommer ta ett tag innan du är helt återställd men det kommer.
Du som själv gått igenom det, vad har du för tips? Hittills har jag ägnat mycket tid åt att söka och leta på internet, skriva sida upp och sida ner om min ångest och så vidare. Har väl på så vis också förminskat "den vanliga världen". Inte så bra kanske... men när ångesten slår till vill jag bara ha ett svar. Allt känns som en lögn och jag förmår mig nästan inte att stanna kvar i den situation jag är (typ vid ett matbord etc).
Brk g:
derealisation kan också vara värt att läsa på om.
Är det något övergående eller något som man måste leva med hela livet?
Och ni alla, angående psykolog. Jag har inte fått prata med någon psykolog än. Hon som jag pratat med 2 gånger på ungdomsmottagningen är en socionom med inriktning på ungdomar med drogproblem. Känner inte att hon förstår vad jag snackar om när jag börjar prata mer om mina filosofiska tankar. Tror inte hon förstår vad jag går igenom. Ni som har fått bra psykologisk hjälp, hur har ni gått till väga?
Vissa tycker att jag ska försöka "förtränga" det jag var med om och lära mig leva i nuet, när jag pratar om det drar jag ju upp alla känslor igen och förstärker "den världen" ännu mer.
Vad tror ni? Personligen känner jag ändå att jag behöver få prata ordentligt med någon för att kunna bearbeta, och för att kunna börja leva som vanligt igen. Men jag vet inte... kanske är sämre? Några erfarenheter?
kjam
jag har läst allt här i och jag vet inget svar
caroline20:
Känner inte att hon förstår vad jag snackar om när jag börjar prata mer om mina filosofiska tankar.
kontakta en psykiatriker (läkare) istället. socionomer är inte utbildade för att känna igen psykiatriska symptom.
caroline20:
Allt känns som en lögn och jag förmår mig nästan inte att stanna kvar i den situation jag är (typ vid ett matbord etc).
är det kombinerat med ångest?
caroline20:
Hittills har jag ägnat mycket tid åt att söka och leta på internet, skriva sida upp och sida ner om min ångest och så vidare.
det var absolut nödvändigt för mig att ägna mig åt det här i några dagar, för att kunna förstå vad som hände.
överdriven analys och ältande av situationen kan förstärka overklighetsskänslorna, så försök lägga märke till och undvika det när du blir för inlåst i ditt eget huvud.
blir det bättre av samtala med vänner, koncentrera sig på någon viss uppgift, etc?
caroline20:
Du som själv gått igenom det, vad har du för tips?
Ta tag i andra problem med din psykolog, försök att motionera, försök att alltid ha något att göra istället för att älta och till slut kommer du hitta tillbaka.
dysentery green:
kontakta en psykiatriker (läkare) istället. socionomer är inte utbildade för att känna igen psykiatriska symptom.
vart gör man det bäst? via landstinget eller? hur mycket får man betala för sådana samtal (fyller 20 i år). skulle vilja ha "en egen" psykolog, men hur får man det?
dysentery green:
är det kombinerat med ångest?
ja, eller alltså jag får ångest av att känna den overklighetskänslan och varken veta ut eller in.
dysentery green:
det var absolut nödvändigt för mig att ägna mig åt det här i några dagar, för att kunna förstå vad som hände.
problemet är bara att jag har ägnat typ all min vakna tid efter att det här hände åt saken, och nu har det gått 1,5 månad. vet förstås om att det inte är bra och försöker sysselsätta mig och träffa folk så mycket jag kan. hade önskat att jag hade haft ett roligt och givande heltidsjobb eller att jag fortfarande hade gått i skolan, men får tyvärr bara extrajobba då och då.
dysentery green:
blir det bättre av samtala med vänner, koncentrera sig på någon viss uppgift, etc?
det känns bättre med vänner och familj, absolut. har precis varit med en kompis som verkligen är "one of a kind" och väldigt pratglad. med henne försvinner alla tankar (för stunden) om att det är någon annan slags "värld" jag lever i. samtidigt känns det konstigt också, för "hur kan allt vara så vanligt när så mycket har förändrats (syftande på mig själv och det jag varit med om)?"
Dan_the_ironman:
Ta tag i andra problem med din psykolog, försök att motionera, försök att alltid ha något att göra istället för att älta och till slut kommer du hitta tillbaka.
tack! känns så bra när någon skriver att jag kommer hitta tillbaka, det ger hopp.
tänkte på det när jag var i stan idag, gick gamla gator fram och stötte på barndomsvänner... mitt minne och mina tankar säger att jag "dog" under den där händelsen. men det runt om mig säger förstås någonting annat... och det är det som bildar den här sjukt obehagliga känslan.
tack ni som skriver - betyder oerhört mycket!
caroline20:
Om jag inte visat några konkreta tecken på att ha blivit schizofren so far, är det lugnt då eller är det något som kan fortsätta att utvecklas?
om en psykotisk episod utlöstes av din traumatiska upplevelse skulle det nog ha märkts redan. annars är det främst vid långvarigt bruk som man bör oroa sig.
caroline20:
Är det något övergående eller något som man måste leva med hela livet?
derealisation är ingen sjukdom som sådan utan en aspekt som kan vara mer eller mindre närvarande vid olika störningar och tillstånd... en obehandlad schizofren kan uppleva derealisation hela tiden; en neurotypisk person kanske kortvarigt i samband ångestfyllda händelser eller drogintag...
Ifall du vill så kan du PMa mig. Jag har haft det i ett halvår.
