caroline20:

men det runt om mig säger förstås någonting annat... och det är det som bildar den här sjukt obehagliga känslan. tack ni som skriver - betyder oerhört mycket!

Så är det, men det kommer gå över.

När du känner att du får ett ögonblick som är i verkligheten så känn dig då glad, slappna av lite, och njut av stunden bara.

Du borde prata av dig med någon som har varit i samma sits. Ring en droglinje (brukar finnas i varje kommun) och prata av dig. De är vana att hantera folk med samma upplevelser som du har haft.

caroline20:

vart gör man det bäst?

jag har bara haft kontakt med bup, men jag skulle gissa på att du går till vårdcentralen och får en remiss till en psykiatrisk mottagning av deras läkare. eller kontaktar en öppen psykmottagning utan någon remiss. pröva:

http://www.vardguiden.se/Hitta-vard-och-omsorg/Hitta-vard-och-omsorg/

caroline20:

Det finns ingenstans jag kan njuta längre. Jag är rädd för mina egna tankar. Känner mig otrygg överallt. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag har en del erfarenhet om sådant... Men vet inte riktigt vart jag ska börja.

Tror du att du kan ta dig ur detta själv?

Känner många som varit på konstiga platser i sitt psyke, mig själv medräknad. Utifrån mina upplevelser är kontroll ett bra ord, lära sig se känslor objektivt och förändra sina känslor. Detta är emellertid oerhört svårt.

Är du intresserad kan du läsa om meditation, finns bland annat en kurs i småland på 10 dagar som är gratis (du får gratis boende och käk, kursen är dock väldigt krävande).

Jag har personligen tagit mig igenom mina värsta perioder själv, men det betyder inte att det passar alla bäst. Har aldrig vart i kontakt med psykiatrin men har vänner med goda upplevelser därifrån.

Jag tror det viktigaste är att vara aktiv i sitt sökande efter hjälp, allt passar inte alla. Det finns mediciner som kan hjälpa men i somliga fall blir effekten motsatt. Testa dig fram men var inte passiv i förhållande till dina problem

Donald Duck:

Tror du att du kan ta dig ur detta själv?

Jag tror det, eller jag tror och hoppas att det med tiden kommer att bli bättre. Jag kan ju redogöra för mig själv rent teoretiskt vad som har hänt, men praktiskt blir det liksom för mycket att ta in. Hur fan det kunde bli så här. Jag som alltid varit så stabil och trott mig känna mig själv och min värld så bra. Har läst på lite om traumatiska kriser och har kunnat dra lite paralleller till min situation. Någon som tror att jag kan vara inne på rätt spår där? Att händelsen blev för mycket för psyket helt enkelt. Känns skönt att läsa om "normala" reaktioner på traumatiska händelser, att det inte är konstigt eller ovanligt att tro att man blivit galen, att världen ändrats etc. Skänker så stor tröst att läsa att det är normalt! Om det nu är det jag är inne i, en traumatisk kris (eller liknande). Vad tror ni?

Vill berätta en sak också, bara för att få ur mig den. Jag var på en föreläsning om alkohol och droger förra veckan på min körskola och där "skrämde" mannen som höll i kursen upp oss och berättade att ÄVEN fast man bara testat cannabis en gång, och sedan aldrig mer, lagras drogen i fettcellerna och kan vid viktnedgång (han tog upp amning efter graviditet) orsaka en "haschpsykos" som han uttryckte det, även om det gått 10 år sedan personen i fråga använde drogen. Varför kan inte människor bestämma sig? Kvinnan jag pratat med på ungdomsmottagningen menade att detta bara kan hända hos personer som använt drogen länge. Vem fan ska man lita på? Jag vill inte ha den här skiten i mina fettceller... kan man kolla cellerna på något sätt?

Dan_the_ironman:

Så är det, men det kommer gå över.

Känner mig som världens nojigaste och vill inte besvära er med mitt tjatande, men kommentarer som denna får mig att gråta av lättnad. Går inte att förklara hur mycket det betyder.

Är fast i en mardröm och vet inte hur jag ska göra för att vakna, men era kommentarer får mig i alla fall att ta det lugnt och tro på att jag en dag kan se det här för vad det faktiskt är. Tack alla för att ni är så hjälpsamma!

caroline20:

Är fast i en mardröm och vet inte hur jag ska göra för att vakna, men era kommentarer får mig i alla fall att ta det lugnt och tro på att jag en dag kan se det här för vad det faktiskt är. Tack alla för att ni är så hjälpsamma!

Jag förstår hu du känner, men försök att inte bry dig om det så kommer de "normala" stunderna oftare och oftare.

caroline20:

Känner mig som världens nojigaste och vill inte besvära er med mitt tjatande,

ingen orsak

caroline20:

berättade att ÄVEN fast man bara testat cannabis en gång, och sedan aldrig mer, lagras drogen i fettcellerna och kan vid viktnedgång (han tog upp amning efter graviditet) orsaka en "haschpsykos" som han uttryckte det, även om det gått 10 år sedan personen i fråga använde drogen

detta är mest skrämselpropaganda och inget du tjänar på att bry dig om.

hur mår du nu jämfört med förut?

Brk g:

hur mår du nu jämfört med förut?

Jag mår fortfarande dåligt, men på ett annat sätt. Tidigare fick jag starka ångestkänslor när jag tänkte på vad som hade hänt och vad jag hade gjort det till (hur jag hade kunnat hypa upp det till något så stort, och rädslan för att aldrig kunna sluta). Jag var rädd för alla känslor som jag inte kunde relatera till mig själv, overklighetskänslorna, ångesten, nedstämdheten osv. Tidigare kunde overklighetskänslorna nästintill kunna trigga igång en ny panikattack.

Skillnaden idag är att jag lärt mig att kunna rycka på axlarna åt de här känslorna. Vet inte om det är positivt eller negativt egentligen... jag har slutat bry mig om att jag mår dåligt. Ju längre jag mår dåligt desto mer blir det "den jag nu mer är".

För några veckor sedan jobbade jag på en nattklubb. Jag var trött och det var mörkt och stressigt. Fick då enorma overklighetskänslor, "visste inte vart jag var eller vad som hade hänt/vad jag gjorde" (fast det visste jag förstås egentligen) och ett tag funderade jag på att söka upp en toalett och ta det lite lugnt en stund, men jag höll ut och det gick bra. Efter den händelsen har jag lärt mig att följa med overklighetskänslorna. Likaså när jag mår dåligt eller känner mig förvirrad... jaha, då får jag väl känna så då.

Fast kul är det ju inte. Tror att jag är/håller på att bli deprimerad. Allt känns så meningslöst och jag känner mig så ensam. När jag tänker tillbaka på livet innan det här hände och att det liv jag lever nu är fortsättningen på det livet, känns det fel. Som att jag inte vill fortsätta leva det gamla livet längre. Vet inte varför jag känner så.

Vad rökte du?

Låter som att du har fått en psykos enligt mig..

xiive:

Låter som att du har fått en psykos enligt mig..

Då vet du absolut ingenting.

Cannabis tar fram och förstärker alla känslor i dig. Vissa sorter ger mer uppåt känslor och vissa sorter ger mer avslappnade känslor. Är du samtidigt påverkad av alkohol som är ångestframkallande kan det hända att det så att säga "lutar för mycket åt ett håll" dvs ångesten tar över och alkoholberusningen gör att du inte kan kontrollera dig själv. Det kan vara väldigt läskigt!