Hej allesammen som känner att de vill ta del av mig och mina problem! Jag uppskattar det.

Såhär är det. Jag och en tjej har en ganska odefinierbar relation. I början så bara hände det några gånger att vi 'pussades', och det ena har lett till det andra. Vi har aldrig passerat någon gyllene gräns där det är "nu är vi ihop" så jag har inte sätt det som någon större grej. Men nu har på senare tiden sagt att hon har känslor för mig. Jag har inte velat säga tillbaka att "det har inte jag" för det skulle göra mig till en sådan dålig människa. Men såklart hon måste antagit att jag känt nått när vi varit nära, itimitet förknippas ju ofta med känslor. Vi hade aldrig nämnt kärlek innan så jag trodde inte att det handlade om det.. (stupid!). Nåväl så höll jag låg profil när hon berättade om sina känslor, jag ville inte verka som att jag "lekt" med eller eller utnyttjat henne, allt som man kan bli beskylld för om man är nära med någon utan att vara kär.

Jag har mer eller mindre ljugit och sagt saker för att kringå faktumet att jag inte har några känslor för henne. För jag vet att det skulle såra henne så djupt. Men jag inser ju själv att jag måste ta mig ur situationen, det är aldrig rätt att vara nära med någon som har känslor för en men man själv inte känner något tillbaka. Jag säger att det kanske är bäst att vi inte träffas, och att vi inte är intima. Men hon säger att det inte spelar någon roll hur jag känner - bara jag stannar... Hon har nu fått mig att starkt lova att aldrig försvinna, oavsett vilken relation vi har. Vad kunde jag säga, hon låg och grät i mitt knä..

Men, jag själv ser hur hon plågas när jag är nära. Och även fast hon aldrig skulle erkänna det själv så vore det nog bäst om jag försvann ur hennes liv helt. Jag kommer aldrig kunna ge henne kärlek på det sättet tillbaka. Men samtidigt hur kan jag bryta detta löfte! Det betyder så otroligt mycket för henne. Hon har sagt att om jag förvinner så dör hennes ljus i livet. Hur kan man lämna någon när någon sagt så?

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska tänka i situationen octh undrar om någon kanske har lite input i hur ni skulle tänk. Saken är, att hon är gravt deperimerad (hon har sökt hjälp för det men säger att jag är den enda hon kan prata med. jag försöker få henne att söka upp andra mottagningar men hon har inte blivit bättre för det), och jag misstänker att om jag lämnar henne så kan det bli farligt. Jag vet seriöst inte vad hon kommer göra. Och hon kommer defintivt sjunka djupare ännu längre ner i depression, och det är inget jag vill hållas skyldig till! Om det hade varit en "normalt stabil" person hade allt detta inte varit ett problem. Men nu känns det som att jag blivit ansvarig för hennes pskyiska hälsa. Och därför måste jag stanna.
Men - att stanna kvar i hennes närhet är inte heller rätt! Jag ser hur hur plågas runt mig när hon vet att hon inte längre kan röra mig som förut. Hon har öppet sagt att hon mår sjukt dåligt i min närvaro, samtidigt som hon aldrig mått så bra.

Har någon någon tanke? Skönt att få ett objektivt perspektiv på det. Hemsk situation.