När jag som liten brukade sitta i fönstret som vätte ut mot vägen vägen som så sällan var belastad av bilar. Brukade jag skrika av förtjusning när en bil for förbi.
"Mamma, mamma det kom en röd bild" Brukade jag ropa för att sedan återgå till mitt outtrötteliga stirrande på vägen där bilar så sällan for förbi.

Men en dag svängde en bil in på vår tomt och jag visste, jag visste precis vilka det var.
"Mamma, mamma! Mormor och Anita kommer" Ropade jag av vild förtjusning över att något annorlunda skulle hända denna dag. Jag hade som vanligt satt på mig de alldeles förstora gummistövlarna som räckte mig ända upp till knävecken och tagit min min lilla minimala korg för att så snabbt mina små ben förmådde springa ut till hönshuset och plocka ägg till frukosten.

"Mamma, mamma kom jag vill ner" Ropade jag återigen, för jag vill springa ut på gården och kasta mig i min mormors eller mosters famn. Jag visste precis vad om väntande, nu skulle jag snart ha en hallon och laktris klubba i handen och börja suga och bita. Och mormor eller min moster skulle säga:
"Men Amanda tänk på dina stackars små tände, de kan ju å sönder som du biter sådär"
Men jag tänkte inte på mina stackars små tänder. Jag brukade alltid bita på klubban för jag visste precis vad de skulle säga och jag ville ju ha en reaktion. Det var ju enbart därför jag malde sönder klubban mellan mina små tänder.

Medan de vuxna satt och pratade arbetade jag snabbt med mina små händer för att få nalle att sova. Öppnade en kökslåda där det fanns plats för en liten nalle och tog mig sedan upp på diskbänken för att få tag i disktrasan som nalle skulle ha som täcke. samtidigt som jag sög på de små smulorna från klubban som fanns kvar i munnen.