det kan vara smart att prata med en psykolog för att få en diagnos. på det viset kan det vara lättare för dig att få ekonomiskt stöd eller annan hjälp i framtiden, vilket är en skön vetskap.

ifall du tycker om dina hallucinationer ser jag ingen anledning att försöka bli av med dem. det finns exempel på personer som har ångrat sig djupt i efterhand; de har ju förlorat vänner.

även om du talar med en psykolog så kommer inte denna att försöka tvinga dig att gå i behandling för dina hallucinationer ifall inte du vill det. de finns ju till för att hjälpa dig. ge uttryck för din osäkerhet, bara.

I och med att du verkar tycka om dem och de inte skadar vare sig dig eller andra så är det nog inget du behöver göra något åt. Men som iosib säger ,så kan det komma att kännas bättre om du i alla fall har en psykolog att tala med.

Har hört haft väldigt milda psykotiska symptom en gång, men då var det folk som redan existerade som jag hade dialoger med. Jag tyckte det var obehagligt, men det försvann efter någon vecka. Sen så var det mesta åt helvete samtidigt men det orkar jag inte ta upp.

Mediciner kan bara ta bort de positiva symptomen, de negativa är svårare.

Så känslan av att inte förstå omvärlden riktigt och att inte kunna kanalisera tankarna kommer antagligen finnas kvar, men allt sånt är ju lättare om du endast kommunicerar med utomstående och inte sjunker in i dig själv på samma sätt.

Vad tror du att de kommer ifrån?

enni:

Vad tror du att de kommer ifrån?

Snälla säg inte att det även svart materia som talar med henne.....

Dan_the_ironman:

förstå omvärlden

Hur menar du att jag skulle ha problem med det?

enni:

Vad tror du att de kommer ifrån?

Ehm, kanske min bitterhet. Otillräcklighet. Avundsjuka. Men det är svårt för det behöver inte vara en situation som är bättre och lyckligare än min egen. Jag kan t.ex. gråta på 2 sek om jag sätter mig in i en hemsk situation och det brukar jag ofta göra. Dock njuter jag av det. Det är liksom som att jag själv vill det. Jag vet inte om det är för att det känns "längre ifrån" att gråta pga andras problem än mina egna.

iosib:

ven om du talar med en psykolog så kommer inte denna att försöka tvinga dig att gå i behandling för dina hallucinationer ifall inte du vill det.

Kan ju vara bra att veta, dock litar jag inte på dem. Är väldigt rädd för att bli instängd. Det känns som att detta är så udda, därför hade det varit skönt att veta att andra hade det. Är väldigt mån om min frihet.

iosib:

e finns ju till för att hjälpa dig

De har snarare gjort min situation värre tidigare så är rädd att jag skall träffa någon störd igen.

iosib:

det finns exempel på personer som har ångrat sig djupt i efterhand; de har ju förlorat vänner.

Ja och det är ju svårt i och med att jag inte vet om jag kommer att göra det. Jag vill absolut inte förlora mina vänner, men samtidigt njuter jag av det så mycket.

De flesta som är psykotiska eller har vanföreställningar är övertygade om att det de för stunden tror eller ser är på riktigt. Det alltså inte tal om några medvetna fantasier, utan snarare en åskstorm i huvudet som slår ut det mesta av sans. De flesta sjukdomar som innebär att den sjuka får psykoser ger många symptom som gör att den sjuke mår väldigt dåligt. Man är inte en happy-go-lucky person om man är schitzofren utan utöver psykoserna brukar man må rätt dåligt. Självmordsfrekvensen ho schitzofrena är hög.

Folk som har psykotiska symptom, som t.ex. röster, väljer ibland att inte äta antipsykotisk medicin för att de saknar rösterna och inte tycker att det är värt det p.g.a. bieffekterna. Vissa är ‹kompisar› med sina röster och tycker det är mysigt att ha någon att prata med. Andra har elaka och otrevliga röster och måste bli av med dem (då de kanske uppmanar personen att skada sig eller säger elaka saker).

Det finns inte cockie-cut-diagnoser. Alla människor är olika och så även alla olika psykiska sjukdomar. Alla som har schitzofrena är inte likadana, har inte samma sorts psykoser, etc. etc. så om du inte tycker dig passa in i en diagnos behöver du inte vara orolig för att du är ‹frisk› om du upplever det du känner som ett problem. Psykatrisk diagnostisering är väldigt svårt och tar ofta lång tid, under tiden är det viktigt att man är ärlig för att man skall få så bra vård som möjligt.

Dear Madame:

Fast jag hör röster osv. som jag inte helt kan kontrollera men jag vet på något sätt att det är min hjärna som trollar fram dem. Jag ser även tydligt bilder eller vad man skall kalla det. Jag kan beskriva vissa typer väldigt ingående.

Det är väldigt svårt för oss på ett forum, och som lekmän, att svara på vad som är en psykos och vad som inte är en psykos. Att se saker, som inte finns, skulle väl jag kalla hallucination. Men jag kan ju inte säga med någon säkerhet hur det ligger till. Det finns personlighetsstörningar som innebär att man blir introvert och kan uppleva att man har ett slags sjätte sinne och det kan kanske möjligen ge sådana symptom.

Dear Madame:

Är förvirrad för jag är kluven när det gäller huruvida jag vill bli av med "vanföreställningarna". Jag älskar ju dem.

Du kommer inte tvångsvårdas i annat fall än om du är en fara för dig själv och din omgivning. Du och din psykiater kommer tillsammans fram till hur du skall behandling. Är man inte i en akut psykos eller mani ellet ett långdraget ångestanfall, så innebär all folk av vård att man har en dialog med ansvarig läkare.

Dear Madame:

Jag vill liksom plugga, men då tar det typ 3 h innan jag har kommit ur dem och under den tiden kan massa andra saker hända. De gör så att jag har väldigt svårt att koncentrera. Jag klarar dock skolan väldigt bra trots dessa saker.

Även om du inte vill bli av med dina syner så kanske psykoterapi eller KBT skulle kunna hjälpa dig med sådana saker. Psykiatrin har möjlighet att erbjuda samtalsterapi och KBT.

Dear Madame:

Ser ingen direkt mening i att plugga heller. Men det är en annan fråga.

Känner du dig deprimerad?

Dear Madame:

Skriv inte att jag skall berätta för psykolog för jag är inte säker på att jag vill bli av med detta som sagt.

En psykolog kan inte göra så du blir av med psykoser hur som helst. Psykossjukdomar är kroniska, om man har en sådan, och man kan bara ‹mota bort› psykoser med hjälp av kontinuerlig medicinering. Alla människor kan få psykoser vid en kris, men vid återkommande psykoser så är man i princip garanterad att få fler om man inte äter medicin. Om du inte skadar dig själv eller är suicidal kommer inte en psykiater tvinga i dig antipsykotisk medicin mot din vilja.

Dear Madame:

Kan ju vara bra att veta, dock litar jag inte på dem. Är väldigt rädd för att bli instängd. Det känns som att detta är så udda, därför hade det varit skönt att veta att andra hade det. Är väldigt mån om min frihet.

jag har inte hört om någon som har blivit instängd ifall den inte var psykotisk och/eller en fara för sig själv eller sin omgivning. vilket du inte verkar vara på något sätt.

men jag har inte några personliga erfarenheter av psykvården utöver samtalsterapi, så jag ska inte uttala mig för hur det ser ut i praktiken.

Dear Madame:

De har snarare gjort min situation värre tidigare så är rädd att jag skall träffa någon störd igen.

hur menar du?

Dear Madame:

Jag vill absolut inte förlora mina vänner, men samtidigt njuter jag av det så mycket.

med vänner menade jag hallucinationerna.

Dear Madame:

Dan_the_ironman: förstå omvärldenHur menar du att jag skulle ha problem med det?

Kanske har fått det om bakfoten/uttryckte mig dåligt.

Men en del med som är schizofrena har svårt att prioritera tankar och iaktagelser, om man ser ett rödljus kan omedvetet förså att man inte ska gå över gatan, utan man måste tänka igenom det. Typ som att allt man gör och förstår måste gå igenom medvetandet.

Dear Madame:

Ehm, kanske min bitterhet. Otillräcklighet. Avundsjuka. Men det är svårt för det behöver inte vara en situation som är bättre och lyckligare än min egen. Jag kan t.ex. gråta på 2 sek om jag sätter mig in i en hemsk situation och det brukar jag ofta göra. Dock njuter jag av det. Det är liksom som att jag själv vill det. Jag vet inte om det är för att det känns "längre ifrån" att gråta pga andras problem än mina egna.

Okej... förstår inte riktigt men kanske det. Borde ju bero på mer än just dig, sånt som är utanför dig. Du är ju knappast ensam om att ha "vanföreställningar" nu. Jag hart.ex också haft konversationer med röster i mitt huvud, och jag vet att de inte är verkliga men inte vad de kommer ifrån, det är som att jag måste resonera med dem om ifall vad jag gör är ok. Känner du igen det? Jag reagerar lite när jag läser detta:

Dear Madame:

"Schizofreni visar sig framförallt genom

att man blir inåtvänd och drar drar sig undan familj och vänner
hallucinationer och besynnerliga vanföreställningar, som att man är förföljd eller övervakad utan att vara det
oro, sömnsvårigheter eller plötsliga vredesutbrott."

pga nu är vi ju övervakade på riktigt. Speciellt när vi sitter vid internet.

Dear Madame:

Ja och det är ju svårt i och med att jag inte vet om jag kommer att göra det. Jag vill absolut inte förlora mina vänner, men samtidigt njuter jag av det så mycket.

Upplever du att dina vänner beter sig självsäkert? Som att de efterliknar gudar/stjärnor?

Hampie:

De flesta som är psykotiska eller har vanföreställningar är övertygade om att det de för stunden tror eller ser är på riktigt.

Jo, kände till det men visste inte vad jag skulle kallad dem. Gäller inte det även hallucinationer btw?

Hampie:

happy-go-lucky person om man är schitzofren utan utöver psykoserna brukar man må rätt dåligt. Självmordsfrekvensen ho schitzofrena är hög.

Det gör jag också. Har skadat mig själv sedan ca 3 år tillbaka och tänkt på självmord. Dock har det blivit mer intensivt det senaste året. Mer tankar på hur jag faktiskt skulle göra det. Innan var det mer att jag kände för att dö. Inte orkade osv. Ork är något som jag rent allmänt saknar. Känner aldrig att jag har energi. Väldigt trött och borta. Händer ofta att människor viftar med händerna framför mig osv. Kan bero på att jag är vaken på nätterna, men även när jag har sovit oerhört mycket (kan sova extremt mycket ibland) känner jag mig inte utvilad och jag är "borta".

Hampie:

ch kan uppleva att man har ett slags sjätte sinne

Fast så tänker jag inte. Jag ser det mer som något som händer och som jag själv, delvis, kan kontrollera. Om jag inte kan kontrollera det, alltså när jag vill komma ur tillståndet men inte kan, ser jag det mer som att jag är så inne i det att det är svårt att sluta, så som med många andra aktiviteter. Eller att det är något fel i hjärnan, aldrig att det skulle vara något slags sjätte sinne eller liknande övernaturligt.

Hampie:

Du kommer inte tvångsvårdas i annat fall än om du är en fara för dig själv och din omgivning.

Men jag skär mig själv och jag har även kräkts vissa gånger, både av det skälet att jag inte vill gå upp i vikt och att jag vill straffa mig själv. Jag gör dock inte det sista längre, men kan bero på att jag har väldigt dåliga möjligheter att göra det pga de ändrade omständigheterna. (Andra människor där jag bor, innan kunde jag vara ensam mycket hemma).

Jag är även rädd att min motvilja att bli av med synerna/rösterna kommer att göra mig mer "sjukförklarad". Jag är jävligt rädd för att bli missuppfattad.

iosib:

med vänner menade jag hallucinationerna.

Aha, kan väl säga att jag ser inte direkt dem som mina vänner. jag är aldrig inblandad i deras liv eller hur man skall säga. De pratar inte med mig utan med varandra.

iosib:

hur menar du?

Varit slarviga och brutit tystnadsplikt och för mig var det väldigt hemskt just i och med vilka som fick reda på saker. Så det påverkade mig väldigt mycket.

Kan ju tillägga att det med psykolog även känns väldigt jobbigt med tanke på att jag skäms så mycket över det här. Det är oerhört privat och det tog rätt mycket att bara skriva det på den här sidan, trots att ingen ens känner mig eller kommer träffa mig.

Dan_the_ironman:

Men en del med som är schizofrena har svårt att prioritera tankar och iaktagelser, om man ser ett rödljus kan omedvetet

Ah men jag upplever det åtminstone som att jag inte har några problem med verklighetsuppfattningen. Jag kan dock bli lite rädd för att jag skall råka göra bort mig ibland. Typ om jag råkar halvt komma in i det tillståndet när det är folk runt omkring. Alltså kan blir rädd för att jag kommer att råka säga något till dem som var menat till någon i min fantasi. (Dock inte av mig egentligen, utan jag som en annan person). Kan även känna mig väldigt paranoid när jag varit inne i det tillståndet i några timmar. Alltså undrar om någon har hört mig prata för mig själv. Känns som att någon står utanför min dörr och lyssnar. Blir osäker på om jag har pratat högt eller om det har varit i huvudet. Jag kan ju göra vissa saker ibland t.ex. ställa mig upp och gå någonstans. Tillståndet kan liksom fysiskt påverka mig.

enni:

Känner du igen det?

Nja, inte resonera med rösterna. Men har spenderat många tankar efteråt på huruvida det är normalt och att jag kanske är störd eller liknande. Kan bli rädd för att bli galen.

enni:

Upplever du att dina vänner beter sig självsäkert? Som att de efterliknar gudar/stjärnor?

Både och. Jag har en narcissistisk typ som jag nog skulle kunna se som idealet för en man för mig. Han påminne räven lite om en viss person. Så är det med många, att de påminner om andra personer. De är ofta väldigt vackra och intelligenta. Annars står de ut otroligt mycket. Och är de väldigt vardagliga så är det de som gör dem speciella. Alltså alltid något speciellt. Har under åren märkt att vissa har försvunnit eller utvecklats in till någon annan. När någon försvinner är jag väldigt säker på att det är för att den har blivit tråkig. Det finns ofta även en huvudkaraktär om man säger så. Eller att en stunds tillstånd fokuserar just på en person mer än de andra.

Dan_the_ironman:

Men en del med som är schizofrena har svårt att prioritera tankar och iaktagelser, om man ser ett rödljus kan omedvetet förså att man inte ska gå över gatan, utan man måste tänka igenom det. Typ som att allt man gör och förstår måste gå igenom medvetandet.

->

Dear Madame:

Nja, inte resonera med rösterna. Men har spenderat många tankar efteråt på huruvida det är normalt och att jag kanske är störd eller liknande. Kan bli rädd för att bli galen.

Ok... men visst är det konstigt. Alltså att fantisera mycket som barn är okonstigt men detta är konstigt. Kanske inte farligt eller sjukt men konstigt, och det måste bero på nåt?

Dear Madame:

Så är det med många, att de påminner om andra personer. De är ofta väldigt vackra och intelligenta. Annars står de ut otroligt mycket. Och är de väldigt vardagliga så är det de som gör dem speciella. Alltså alltid något speciellt.

Menade detta. Speciella. Typ att de sätter fokus på sig själva och hur de uppfattas, tycker du det stämmer att säga så?

Dear Madame:

Har under åren märkt att vissa har försvunnit eller utvecklats in till någon annan. När någon försvinner är jag väldigt säker på att det är för att den har blivit tråkig. Det finns ofta även en huvudkaraktär om man säger så. Eller att en stunds tillstånd fokuserar just på en person mer än de andra.

Vad betyder tråkig? Att man beter sig som ett skal och konstant försöker ignorera att man är en medveten varelse?

enni:

->

Menade såklart att de inte kunde det. Dåligt formulerat...