Dear Madame:
Då var jag dock på BUP och nu skulle jag få gå till vuxenpsykiatrin och psykologer på BUP kanske inte är på vuxen?
De som jobbar på BUP jobbar inte på vuxenpsykiatrin. Det är två olika avdelningar. Synd att du haft oturen att få en otrevlig psykiater. Om det var många ja och nej frågor så var det inte MADRS utan ett längre personlighetsstörningsformulär. Sådana måste man också göra för att få en hel diagnos, men, jag tycker man borde få med dem hem (slöseri på tid att fylla i papper när man kan prata!). Att prata med doktorn och ge en personlig anames (sjukdomshistoria) är ju viktigt. Doktorn bör ju lära känna sin patient lite och bygga förtroende hos patienten och papperslappar gör ingetdera. MADRS tar fem minuter och man använder det för att mäta hur deppig man är (det är svårt med ord) och med det kan man se förbättringar och försämringar.
Tanken är väl god att ‹gå till botten› med ett problem, men om man kör för hårt på det så blir det nog rätt jobbig. Själv så var de så diplomatiska med mig att jag fick tjata lite för att få min diagnos och de lindade in den i rätt många snälla ord. Allt kallas ‹problematik› för ‹personlighetsstörning› låter så hemskt, etc. etc., ibland är de liksom för snälla tycker jag.
Dear Madame:
Men menar du benso och varför? En vän tar det och han menar att man aldrig skall börja ta det för att det är svårt att sluta eller något sådant.
Ja jag menar benso, och benso är knark. Man har som ‹standard› från psykiatrin att inte skriva ut benso till folk som är benägna att missbruka dem eller som man tror kommer försöka ta sitt liv med dem. Som ångestdämpande så har de bäst effekt – men om man hanterar dem fel kan man bli beroende. Bensoberoende ger svår abstinens och kan ta upp till ett år att komma ur, eller till och med i svåra fall kräva inläggning.
De är också ett stort no-no att kombinera dem med alkohol.
Tar man det enligt läkarens rekommendation och har respekt för medicinen och vad den kan göra är det inte farligt. Din kamrat har haft en dålig läkare eller tagit lite för mycket lite för ofta. Jag har aldrig någonsin använt mer än två tabletter i veckan och normal frekvens numera när jag är ‹stabil› är två gånger i månaden kanske.
Det kan vara så att du är förtroendeingivande nog att få dem, det beror helt på läkarens bedömning. Får man dem inte så är det från läkarens sida för att han eller hon vill ens eget bästa.
Dear Madame:
Ah, har typ märkt det på senaste tiden. Innan hade jag inga vänner alls och då var det väldigt jobbigt. Men på ett sätt känns det nästan som att det har blivit värre när jag väl är ensam.
Ensamhet är faktiskt farligt, och finns med nästan som en ‹sjukdom› på Vårdguiden. Ensamhet som inte är självvald mår många ofta väldigt dåligt av eftersom människan i mångt och mycket är ett flockdjur. Att inte ha vänner suger, been there… Mina problem härrör till stor del ur det och det gar givit mig social fobi och en inre känsla av att jag är kass och oomtyckbar som är svår att bli av med. Och som du skrev tidigare så är sällskap även ett skydd mot ‹dåligt› beteende: man kan inte skära sig, spy eller göra sig illa när man är med folk. Om man känner folk bra kan man även prata med dem och säga att man känner sig lite dålig när man gör det och få lite uppmärksamhet tillbaka vilket gör att man mår bättre. Eller bara en kram: underksatta inte kramar, vem de än kommer ifrån. Personligen tycker jag att de när man har lindrigare dov ångest är lika effektiva som benso.
Dear Madame:
Är rädd att det skall hända igen om jag går dit och att jag kommer att få honom igen.
Du har rätt att, om det nu mot all förmodan skulle vara han, be om ett byte. Att du känner dig trygg är viktigt för att det skall fungera över huvud taget så om personkemin inte fungerar så får man byta. Det gäller till och med för husläkare!
Dear Madame:
Känns bra att veta att det kan bli bättre. Men har väldigt svårt att se att jag inte kommer att vara död inom några år. Just nu känns det som att jag väntar på att jag skall gå ut gymnasiet och ta livet av mig.
Det låter tråkigt. Jag skall inte ljuga och säga att du kommer bli en jättelycklig individ: men de flesta som får hjälp brukar ändå tycka att livet är värt att leva tillslut, trots mödan och vissa problem. Antidepressiv medicin och terapi botar inte svårare problem men de håller dem på en nivå som gör att man kan leva ett normalt liv och hantera ‹nedgångar› när de kommer. Ångesthantering är något som man får lära sig, man får gå till en psykoterapeut regelbundet och har den som stöd, samt om man blir akut ‹tokig› så blir man inlagd. De flesta ser det sista, om än som jobbigt då, som en trygghet när de inte är nere i djupaste ångesten, att de även om de hamnar där hindras från att ta livet av sig, så de kan komma upp igen och fortsätta sina liv.
Dear Madame:
Det finns liksom ingen mening och det gör skolan till ett helvete för jag känner inte att det finns någon anledning att plugga om jag inte tycker det är kul och jag tycker sällan att saker är roliga.
Låter som en massa depressiva symptom och just livets hopplöshetskänslor finns det rätt mycket man kan göra åt idag. Det finns många steg av antidepressiva mediciner, flera olika sorters terapi och även föreningar där man kan träffa andra med samma problem och lära av varandras tekniker för att hantera livets dalar. Jag brukar säga, och det låter lite morbidt, men, försök med vården, testa, för livet kan man alltid ta senare och det är ju faktiskt värt att försöka bli bättre – för ofta är man lite avundsjuk på dem som är glada. Man vill ju hellre leva glad än dö, men får man inte det första så blir döden den enda möjliga utväg man ser.
Dear Madame:
Anmälde det till JO och har fått beslut på att BUP gjorde fel osv. har även fått ett brev från psykiatern där han erkände att de hade gjort fel. Men även om det känns som ett avslutat kapitel så har det påverkat mycket.
Ja, det är lätt att man tänker i analogi, och drar alla över en kam. Det är naturligt och ett slags försvarsreaktion: bättre att tro ont om alla än om bara en, för man vet aldrig, tänker hjärnan som är kvar på stenåldern – ångest är också en stenåldersrest som ibland går överstyr, kroppen reagerar som om vi står inför ett lejon när det inte finns något att varken slåss eller fly från. Men tänk på att han faktiskt 1. gjorde fel och 2. BUP och JO har påpekat för psykiatern att han inte skött sitt arbete som han skall. Därtill så kommer du ha full förståelse för att du inte vill ha honom igen – och om du söker vård igen så kommer han nog undvika att ta an dig som patient.
Det är faktiskt, bara så att du vet, allmän kutym att psykvårdspersonal inte ens hälsar på sina patienter utanför mottagningen för att det helt enkelt är hemligt. Bara du och din(a) behandlare har att göra med dina problem – om du inte väljer att informera någon. Inom vuxenpsykiatrin så ses du som vuxen och de kontaktar ingen anhörig ens vid suicidalitet, däremot kan du uppmuntras att ta med någon anhörig vid något besök och om du vill får du självfallet ta med någon som stöd. Men, det är på dina villkor. Det finns en enda grej som gör att de bryter mot tystnadsplikten, och det är om du hotar att mörda någon och de tror att du kommer göra det – men det är extremt sällsynt som sådant faktiskt händer, och den enda personen du verkar kunna tänka dig att döda är sig själv. Så, de håller munnen och hälsar inte ens på dig, än mindre pratar om dig, när de går från jobbet.
Dear Madame:
Kan tänka mig det, dock känns det oroande i och med att de verkade vara så kvicka med att hitta diagnoser och grejer. Som jag skrev tidigare är jag jätterädd för att bli missförstådd och därmed feldiagnostiserad.
Ofta så får man först en primär diagnos, d.v.s. de gissar på det de har att gå på, men sedan så gör de en länge utredning. Den längre utredningen har i alla fall jag känner till tagit mer än en månad, ofta två. Man skall prata, fylla i sådana där svarsformulär, sen så skall man prata om hur man svarat på frågorna (kryss säger ju inte allt, dina känslor och sådant om sakerna du svarat ja respektive nej är också väsentliga). Om man har psykoser så brukar de även röntga hjärnan för att utesluta hjärntumör.
Primärdiagnosen är för att de skall kunna göra något första gången, t.ex. skriva ut antidepressiv medicin. Min primärdiagnos var ‹atypisk ångest›. Min nuvarande är fobisk personlighetsstörning, generaliserat ångestsyndrom och social fobi. Jag har även haft egentlig depression från och till. Ofta kan det låta mycket med en hel radda saker, men de går liksom hand i hand. Om man har ångest hela tiden så är det klart man blir deprimerad, och om man är deprimerad och tycker livet är meningslöst är det klart man får ångest. Så alla problem brukar liksom bli bättre samtidigt.
Dear Madame:
Det var en kontrast. Tänker inte att det låter hemskt, utan mer naturligt. Antar att jag nog är ganska insnöad i mina egna tankar.
De flesta som är deprimerade eller mår dåligt tror faktiskt att det är normalt. Visste du att många depressioner upptäcks för att folk söker för somatiska, kroppsliga, problem. De går till doktorn för sömnlöshet, att de har ont i nacke och axlar eller problem med magen. Alla de sakerna är problem man kan få av att vara deprimerad eller ha ångest. Man upplever ju liksom inte hur andra känner, så om man inte ingående frågar hur de ser på livet (och det gär man sällan ju) så vet man inte. Men det normala är inte att tycka att allt är skit och vilja dö. Och visst är det befriande att veta att det inte skall vara så, och att man faktiskt kan göra något åt det?
Dear Madame:
kan låta narcissistiskt och dömande men jag uppfattar de flesta som idioter.
Det är rätt vanligt, vanligare än du tror. Jag är väldigt empatiskt lagd men även jag uppfattar många som korkade och dumma. Och även om du är narcissist så gör det dig inte till en hemsk människa, vissa är bara sådana och det är inget att göra åt.
Dear Madame:
Men majoriteten av mänskligheten i mina ögon är idioter av en eller annan anledning, inklusive mig själv. Men samtidigt värderar jag mig högt jämfört med dem.
Inte heller ovanligt. En bekant till mig är narcissistisk, men även borderline. Lustig kombination, men samtidigt som hen tyckte hen var bättre än andra såg hen sig själv som ond och jämförde sin kropp med ruttet kött. Själv har jag pendlat mellan ‹det är fel på alla andra jag är den enda vettiga› alternativt ‹det kan ju inte vara alla andra fel på, det måste vara jag som är oduglig› för att intellektuellt tackla min ensamhet, och byter mellan dem beroende på hur jag mår.
Dear Madame:
Skulle jag prestera average är det lika med ingenting. Allt eller inget. Mycket är svart på vitt. Antingen lever jag ett helt fantastisk liv eller så är jag död. Just nu känns det som att jag flyter igenom något mellanting och mår inte alls bra av det.
Hmm, just det här ‹svart eller vitt-tänket› är något som är väldigt vanligt vid borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det heter numera). Man antingen hatar eller älskar någon, blir väldigt lätt arg på någon för att väldigt fort försonas igen. Man idealiserar väldigt lätt nära och kära och ser dem som nästan gudomliga för att senare hata dem. Men jag kan ju inte ställa en diagnos (det tar tid och skall göras av proffs) – däremot så skall man som vuxen inte ha ett så kontrastiskt tänkande och även om man skall ha känslor så skall man reagera lagom på lagom saker. Man ska sörja när någon dör, men blir man helt utom sig av sorg för en småsak, eller utom sig av ilska för en annan småsak, så är det något som är fel.
Dear Madame:
Just nu känns det som att jag flyter igenom något mellanting och mår inte alls bra av det.
Det är sådant man måste jobba på, att lära sig att man duger som den man är. Det är svårt. Jag har inte kommit dit och min självbild är rätt kass – men, förut mådde jag konstant illa. Jag bröt ihop och grät och hade ångestattacker dagligen och såg ingen utväg ur min ensamhet över huvud taget. Det kändes som ingen tyckte om mig ‹på riktigt› och att det lilla någon brydde sig var för att de skulle få dåligt samvete annars. Nu har jag någta få vänner och jag bryter ihop varannan månad max, jag ligger inte i sängen och kramar ett gosedjur flera timmar om dagen och jag vågar träffa nya människor utan att tro att de skall vända på klacken när de ser mig. Januari 2009 så frågade en kille jag chattade med om jag ville ses och då var min reaktion att få en panikattack och lägga mig på golvet och gråta. Nu har jag faktiskt träffat honom :P. Det tar tid, det gör ont, men det är värt det för det finns rätt mycket kul man kan göra som människa.
Dear Madame:
Det kan låta narcissistiskt och dömande men jag uppfattar de flesta som idioter. Jag stör mig otroligt mycket på människor, t.ex. när man sitter och äter och inte kan stänga ute en konversation några andra har. Börjar jag störa mig kan jag inte släppa det och det blir sjukt irriterande och tar massa energi. Sedan finns det ju ett fåtal personer som jag inte uppfattar så. Men majoriteten av mänskligheten i mina ögon är idioter av en eller annan anledning, inklusive mig själv. Men samtidigt värderar jag mig högt jämfört med dem. Alltså jag både anser att jag är mycket bättre och sämre än dem. Jag ser det även som att ifall jag inte lyckas riktigt bra så finns det ingen mening. Skulle jag prestera average är det lika med ingenting. Allt eller inget. Mycket är svart på vitt. Antingen lever jag ett helt fantastisk liv eller så är jag död. Just nu känns det som att jag flyter igenom något mellanting och mår inte alls bra av det.
Känner igen mig ^^ Är glad att det finns vissa som inte beter sig så. Förstår du nu hur jag menade med frågorna jag ställde förut?
Hampie:
Själv så var de så diplomatiska med mig att jag fick tjata lite för att få min diagnos och de lind
Hoppas verkligen att de inte är sådana för jag vill verkligen diagnos, medicin och hjälp. Testa vad som finns. Veta vad som är fel. Har känt att jag har klarat mig utan det tidigare, men nu håller allt på att falla samman så jag känner mig rätt desperat.
Hampie:
Ja jag menar benso, och benso är knark. Man har som ‹standard› från psykiatrin att inte skriva ut benso till folk som är benägna att missbruka dem eller som man tror kommer försöka ta s
Fick veta att det var en lite annorlunda historia bakom hur hon hade fått dem så det går bra ihop med vad du skrev.
Hampie:
Att inte ha vänner suger, been there… Mina problem härrör till stor del ur det och det gar givit mig social fobi och en inre känsla av att jag är kass och oomtyckbar som är svår att bli av med.
Kunde ha skrivit det där.. Var helt ensam länge. Helt isolerad i närmre ett år. Nu håller det dock på att vända lite efter mångt och mycket. Men mår fortfarande väldigt dåligt. En del av mig blir rädd och desperat just för att mitt psyke inte ändras i takt med sällskapet. Dessutom blir det nya sällskapet ångestframkallande på ett sätt, sedan har jag bara nått botten på andra plan. Står villrådig.
Hampie:
Eller bara en kram: underksatta inte kramar, vem de än kommer ifrån. Personligen tycker jag att de när man har lindrigare dov ångest är lika effektiva som benso.
Ja, jag kramar sällan folk. Reagerar ganska kraftfullt inom mig när jag väl kramar någon. Så jag underskattar dem verkligen inte, utan förstår nog vad du menar.
Hampie:
Antidepressiv medicin och terapi botar inte svårare problem men de håller dem på en nivå som gör att man kan leva ett normalt liv och hantera ‹nedgångar› när de kommer.
Det är det jag behöver nu. Tror inte att allt kommer att ordna sig, men jag behöver stöd och framförallt behöver jag hjälp så att det inte går ut över skolan - vilket det länge har gjort. Men jag har lyckats hålla allt uppe, men nu går det inte längre. Det skrämmer mig oerhört mycket. Skolan har varit någon slags stabil punkt i livet som alltid har gått bra. Om jag inte klarar den klarar jag ingenting. Det finns liksom inget annat jag har kunnat "hålla uppe" i det normala livet. Så om skolan går åt helvete har allt verkligen fallit.
Hampie:
an inlagd.
Har tänkt mycket på det. Känner att jag bara vill "tas bort". Jag har verkligen ingen ork. Hade jag varit inlagd hade jag sluppit känna att jag borde massa saker. Då hade det varit okej att bara ligga i sängen och gråta. Det hade varit ett normalt beteende i den situationen. Jag hade kunnat fokusera på mig, utan en massa andra faktorer runt omkring som kräver uppmärksamhet. Fast samtidigt skrämmer situationen mig och folk skulle få veta. Man kan ju inte heller lämna sitt liv utan att det blir någon påverkan. Går inte att bara "tas bort". På så sätt lockar även att bara dö. Då behöver jag aldrig mer bry mig.
Hampie:
för livet kan man alltid ta senare och det är ju faktiskt värt att försöka bli bättre – för ofta är man lite avundsjuk på dem som är glada. Man vill ju hellre leva glad än dö, men får man inte det första så blir döden den enda möjliga utväg man ser.
Precis. Tänker testa den sista utvägen. På ett sätt är jag även rädd att om det inte funkar, om det blir krångel med vården igen osv. så kommer jag att få hopplöshetskänslor som jag inte kan hantera. Vården är så tydligt det sista alternativet för mig, har vägrat det länge.
Hampie:
Det är faktiskt, bara så att du vet, allmän kutym att psykvårdspersonal inte ens hälsar på sina patienter utanför mottagningen för att det helt enkelt är hemligt.
Det låter väldigt bra. Jag har lidit ganska mycket av det andra. Gick till en kurator och hon hälsade alltid i skolan osv. inte bara hälsade utan ville kramas till och med. Hon hade, i mina ögon, en oerhört irriterande personlighet och en del av den var att hon var så öppen och glad och... verkade inte tänka sig för. Jag påpekade det på ett fint sätt för henne till sist. Alltså att jag skulle föredra att hon inte hälsade i skolan. Men då invände hon och tyckte att det var helt normalt och började dra upp massa om att hon jobbade på skolan och att hon alltid hälsade på andra elever. Att ingen skulle fatta att jag hade kontakt med henne och det kanske hon hade rätt i. (Jag betvivlar det dock för hon hälsade ju knappast på alla). Men även om ingen märkte så gav det mig oerhört mycket ångest. Men hon slutade ändå inte.
Hampie:
Om man har ångest hela tiden så är det klart man blir deprimerad, och om man är deprimerad och tycker livet är meningslöst är det klart man får ångest. Så alla problem brukar liksom bli bättre samtidigt.
Det låter logiskt. Kan ju förklara det om man får flera diagnoser. Skall försöka tänka på det sättet och prata om dem med psykologen etc. vill vara säker på att allt går rätt till. Känns som att jag kommer att vara skeptisk under hela processen.
Hampie:
De går till doktorn för sömnlöshet, att de har ont i nacke och axlar eller problem med magen.
Har ju gått till sjukgymnast i och med muskelspänningar. Men det togs typ aldrig reda på varför.
Hampie:
Man upplever ju liksom inte hur andra känner,
Ah det är sant. Lätt att man blir blind inför sina egna känslor.
Hampie:
Och visst är det befriande att veta att det inte skall vara så, och att man faktiskt kan göra något åt det?
Om man kan det, ja. Jag är fortfarande skeptisk till att jag kommer att kunna få hjälp med allt. Känns hopplöst. Hopplöst att ändra mitt tänk. Mitt beteende. Jag har inte höga förväntningar på psykiatrin, samtidigt som jag verkligen hoppas att den kan göra det bättre då jag ser det som en sista utväg. Då blir det ju på ett sätt förväntningar. Inga alls och väldigt höga.
Hampie:
Och även om du är narcissist så gör det dig inte till en hemsk människa, vissa är bara sådana och det är inget att göra åt.
Jag ser mig inte som en hemsk människa på det sättet. Mer som en hycklare. Jag känner mig så misslyckad, men stör mig ändå så mycket på andra misslyckade människor. Dock skulle jag kanske ur ett perspektiv ändå vara mer "lyckad" än dem, men känns ändå fel då jag har misslyckats på så.. grundläggande punkter i livet.
Hampie:
Själv har jag pendlat mellan ‹det är fel på alla andra jag är den enda vettiga› alternativt ‹det kan ju inte vara alla andra fel på, det måste vara jag som är oduglig› f
Känner igen det. Men på något sätt har jag alltid känt att det inte kan vara fel på mig på det sättet. Alltså mer att jag har hamnat i fel situation. Att jag kanske har haft svårt för en sak och samtidigt dåliga förutsättningar. Många gånger att jag faktiskt inte har varit intresserad av människor. Bara vetat att de orsakar mig ilska. Sedan har det blivit lite bättre nu och jag kan inte förklara om det är pga. jag skulle ha blivit öppnare eller pga. jag hamnade i rätt situation/hade tur. Jag tror det sista. Men samtidigt hände det något i somras som skulle kunna ha givit mig en annan styrka och givit mig bättre förutsättningar att ändras. Men jag kan inte se att jag har gjort det.
Hampie:
Man antingen hatar eller älskar någon, blir väldigt lätt arg på någon för att väldigt fort försonas igen.
Jag tror inte att jag har borderline. Brukar inte försonas så lätt. Hatar allt och alla och låter det vara så, nej men, har brutit snarare med den jag verkligen hatar. Men kan lätt bli upprörd. Dock tror jag att jag har svårt att bedöma om det gäller småsaker. Jag tror att jag kopplar mindre saker till det andra och det tredje och sedan går världen under. Ungefär.
Hampie:
Det kändes som ingen tyckte om mig ‹på riktigt›
Det känner jag också. Emellertid kan jag känna att någon kanske, faktiskt, kan tycka om att spendera lite tid i min närvaro. Men när det kommer till att älska så tror jag knappast att någon gör det. Mina föräldrar och jag har inte den kontakten så det är ganska naturligt. Jag tror det är viktigt att få känna sig >älskad< och behövd.
Hampie:
Januari 2009 så frågade en kille jag chattade med om jag ville ses och då var min reakti
Det är inspirerande att höra. Blir glad för din skull. Hoppas verkligen att det blir bättre och bättre.
Hampie:
Det tar tid, det gör ont, men det är värt det för det finns rätt mycket kul man kan göra som människa.
Får tårar i ögonen när jag läser det. Man tänker inte på att det kan bli bättre. Hur det skulle vara då. Vad man kan ta sig för etc. Inte på ett positivt sätt. Tänker jag på vad jag skulle kunna göra ger det mig ångest.
enni:
Förstår du nu hur jag menade med frågorna jag ställde förut?
Ja, jag tror det. Lämnade tråden för ett tag så har tappat bort mig lite i hur det var.
Du bör nog söka hjälp.
Verkar fö öv vara rätt många som hör röster och liknande. Hade blivit livrädd om jag började höra röster och typ ringt 112.
En morron hörde jag någon som grät med eländig stämma, trots att jag var ensam hemma, jag gick ut på balkongen, men ingen på parkeringen, på väg in passerade jag spegeln, då såg jag att det var jag själv som grät fast jag kände inte igen min egen röst.
Det kändes lite surealistiskt.
Hör inga främmande röster.
Dear Madame:
Hoppas verkligen att de inte är sådana för jag vill verkligen diagnos, medicin och hjälp. Testa vad som finns. Veta vad som är fel. Har känt att jag har klarat mig utan det tidigare, men nu håller allt på att falla samman så jag känner mig rätt desperat.
De är lite försiktiga för att vissa kan ta väldigt illa upp av att få ens tämpel på sig. Men man behöver liksom inte vara otrevlig för att få veta vad som är fel på en, utan det räcker med att fråga :). Psykiatrar är generellt sätt väldigt positiva till medicin. Är du över 18 kan du få det mesta. Till barn är man jätterestriktiv med medicin och bara fluoxetin och sertalin är tillåtet officiellt. När man är 18 kan man få alla.
Om en medicin inte fungerar så skall man berätta om detta, och då kan man få byta. Alla människor är olika och vi vet inte hur hjärnan fungerar tillräckligt för att kunna förklara psykiska sjukdommar eller psykofarmakas fulla verkningsmekanism. Man vet att de fungerar, vad de gör, men inte riktigt hur det hänger ihop. Därtill så är det väldigt individuellt, eftersom man inte kan titta in i ditt huvud och se vad som funkar bäst, så får man testa sig fram. I dag finns det många olika sorters antidepressiva, flera steg, etc. etc.
Jag har fått det mesta jag har genom att berätta hur jag mår och vad medicinen gör. Jag fick byta en medicin för att den inte var stark nog för att mota min depression i låg dos, men för att jag fick för mycket biverkningar av en hög dos. Men låt inte bieffekter skrämma dig, de är inte värre än problemen de skall mota, och är de det så byter man till en annan medicin som förhoppningsvis inte ger en samma biverkningar.
Dear Madame:
Fick veta att det var en lite annorlunda historia bakom hur hon hade fått dem så det går bra ihop med vad du skrev.
Precis. Det finns en anledning till att man använder dem inom psykiatrin (och primärvården!) fastän de är narkotiska och det är just för att de är väldigt effektiva om man använder dem med respekt. Det finns andra sorters lugnande också som fungerar, men de är lite otrevliga att ta (man blir bara trött av dem, av benso mår man lite ‹bra› också…). Väldigt många vuxna ryggar tillbaka rätt bra om man säger Sobril just för att det är så vanligt med folk som inte skött dem; har man mycket svår ångest så tycker jag att det är en risk värd att ta. Dessutom så sköter man sig av sig själv eftersom man vet att man inte får mer om man ‹leker› med dem och psyk får reda på det.
Dear Madame:
Dessutom blir det nya sällskapet ångestframkallande på ett sätt, sedan har jag bara nått botten på andra plan. Står villrådig.
Mjo, det är lite fucked if you do, fucked if you don’t över det. Man mår skit om man sitter hemma ensam och ugglar – men man mår pyton av att vara med folk. Mitt tips är att ‹härda ut› ångesten som är när du är med folk om du inte upplever att de är elaka. För att bygga upp sin självkänsla så är det viktigt att kunna vara i en grupp och känna sig lika värd som de andra där. För att sluta vara rädd för folk måste man lära sin hjärna att det inte är farligt: exponeringsterapi. Men, även om du har börjat umgås med folk, så tycker jag det är viktigt att du får hjälp att hantera dina ångestkänslor.
Dear Madame:
Det är det jag behöver nu. Tror inte att allt kommer att ordna sig, men jag behöver stöd och framförallt behöver jag hjälp så att det inte går ut över skolan - vilket det länge har gjort.
Ja. Sök snarast. Endera så ber du din husläkare om en remiss eller så söker du direkt hos psyk. Du är rätt ung, så du är prioriterad, du verkar ha haft lite vanföreställningar, sådana är också prioriterade, så det borde gå fort hur som. Husläkare remitterar alltid vid psykoser, så om du går den vägen berätta om dem – depressioner och ångest behandlar husläkare annars gärna själva. De symptom du beskriver låter som något way out of husläkares kompetens så var noga med att ta med allt het skamlöst när du berättar om det. Det är svårt, men allt måste fram, för att man skall få bra vård.
Dear Madame:
Fast samtidigt skrämmer situationen mig och folk skulle få veta. Man kan ju inte heller lämna sitt liv utan att det blir någon påverkan. Går inte att bara "tas bort". På så sätt lockar även att bara dö. Då behöver jag aldrig mer bry mig.
Mjo. Det kan kännas skönt att bara bli av med allt. Men just eftersom du ännu tycker att det vore hemskt att andra påverkas, etc. etc., så låter det som du inte sjunkit så djupt i suicidalitet. Det är bra. Men sådana tankar är ändå viktiga att berätta om för vården.
Dear Madame:
Om man kan det, ja. Jag är fortfarande skeptisk till att jag kommer att kunna få hjälp med allt. Känns hopplöst. Hopplöst att ändra mitt tänk. Mitt beteende.
Jag är inte helt ‹bra› än, men, från att ha legat under ett skrivbord med panikattacker när folk föreslagit att de vill träffa mig så har jag numera fått ett par kompisar, haft sex ett flertal gånger, och jag vågar träffa nya människor. Tidigare bröt jag ihop och grät över hur kasst mitt liv ar 3-5 gånger i veckan (i flera timmar n.b.) men numera så händer det nästan aldrig. Mina problem finns kvar, men, alla symptom är kraftigt mildrade och jag tycker livet är hoppfullt.
Min bror som är borderline och manodepressiv säger att hans medicin gjort honom i princip helt symtomfri. Det tog ett tag och i början så var han på lugnande (inte benso) varje dag – men efter ett tag så stabiliserade han sig och nu så är hans småpsykoser, miserabla självkänsla, och humörssväningar i princip helt borta.
Räkna med ett till två år för att nå ‹toppen› av vad du kan komma. Man blir sällan helt symtomfri: jag kommer t.ex. alltid få leva med ångest över hur andra ser på mig – men man får lära sig hantera den.
Dear Madame:
Mer som en hycklare. Jag känner mig så misslyckad, men stör mig ändå så mycket på andra misslyckade människor. Dock skulle jag kanske ur ett perspektiv ändå vara mer "lyckad" än dem, men känns ändå fel då jag har misslyckats på så.. grundläggande punkter i li
Kass självkänsla. Symptom på depression, och ett flertal andra psykiska problem. Men något som även fullt friska personer kan ha. Men problem går hand i hand. Det där är något du kan få hjälp med både medicinellt och terapimässigt.
Dear Madame:
Man tänker inte på att det kan bli bättre. Hur det skulle vara då. Vad man kan ta sig för etc. Inte på ett positivt sätt. Tänker jag på vad jag skulle kunna göra ger det mig ångest.
Jepps. Du är helt obehandlad med mycket ångest. Allt kommer ge dig ångest – och om du inte får hjälp finns det risk att det blir ännu värre. Tyvärr. Palla dig iväg till Vårdcentralen eller ta kontakt med Öppenpsyk där du bor och se till att du får hjälp. Antidepp och en karta Atarax är liksom minimum (men Oxascand eller Lergigan är bättre att få med sig..).
isola:
Du bör nog söka hjälp.
Word.
