Igår hittade jag lite information om schizoid personlighetsstörning och är oroad över hur alla symtomen passar in på mig.
Jag är otroligt ensam av mig och känner inte att jag klarar av att kommunnisera med andra, inte på grund av ångest utan endast för att jag inte vet vad jag ska säga och för att jag sällan hittar någon koppling till andra. Jag vill inte vara med andra människor utan bara mina föräldrar och jag är rädd att jag inte kommer kunna ta hand om mig själv eftersom jag inte vill flytta hemifrån. När jag väl försöker träffa andra vill jag strax efteråt hem igen och jag klarar inte ens av att svara när bekanta ringer. Jag hittar ofta på bortförklaringar varför jag inte kan träffa andra också. Jag har inte heller något behov av att ha en partner eller ha sex.
Jag har suttit inne på mitt rum flera månader, då jag inte går i skola eller jobbar. Trots att jag inte vill vara med andra direkt så känner jag mig väldigt ensam ofta.
Nu skriver jag väldigt oorganiserat för jag kan inte sätta någon struktur på allt detta. Men finns det någon med samma liv?
Jag känner dock att detta är ett problem (kanske jämfört med andra schizoider) men vill aldrig prata om det då jag känner att komunikation är jobbigt.
Sök kontakt med vården om du är orolig. Vi kan ej diagnostisera dig, inte internettest heller.
isola:
Vi kan ej diagnostisera dig, inte internettest heller.
Självklart inte. Vill dock inte ha någon diagnos, snarare någon som vill prata om det.
ickus:
lvklart inte. Vill dock inte ha någon diagnos, snarare någon som vill prata om det.
Vill prata om vad? Att du känner att det är läskigt att så mycket passar in?
ickus:
Jag är otroligt ensam av mig och känner inte att jag klarar av att kommunnisera med andra, inte på grund av ångest utan endast för att jag inte vet vad jag ska säga och för att jag sällan hittar någon koppling till andra.
ickus:
När jag väl försöker träffa andra vill jag strax efteråt hem igen och jag klarar inte ens av att svara när bekanta ringer. Jag hittar ofta på bortförklaringar varför jag inte kan träffa andra också
ickus:
Trots att jag inte vill vara med andra direkt så känner jag mig väldigt ensam ofta.
Är likadant för mig, och jag är inte schizoid
Jungman Jansson:
Är likadant för mig, och jag är inte schizoid
men du är väl autistisk? eller? har för mig att du skrivit det
håller ej reda på allas diagnoser tivärr
isola:
men du är väl autistisk? eller? har för mig att du skrivit det
Aspergare, men ansåg det inte vara relevant
Du kan prata med mig 🙂
va? förstår inte. jag har rätt schizoida vanor och tycker att det är skitsoft. mellanmänskligt utbyte är ju bara äckligt.
Jungman Jansson:
Aspergare, men ansåg det inte vara relevant
Asperg
Arpergare
Aspergast
Samhället som det ser ut i dag tvingar oss att vara intresserade av andra människor trots att det är helt mänskligt (och ganska logiskt) att vara osocial - bryter man mot normen så anses man i princip vara psykiskt sjuk på ett eller annat sätt och tilldelas diagnoser som i många fall är så löjligt godtyckliga och impulsiva att man kan undra vad fan psykvården egentligen består av för själlösa mjäk.
Å andra sidan finns det förstås bra företrädare för psykiatrin, och om du verkligen känner att något är fel/jobbigt med dig så tycker jag att du ska kontakta en psykolog och framföra din problembild. De vill (för det mesta, kan man anta) väl och har tystnadsplikt. Det är ofta bra att testa saker innan man dömer dem i alla fall.
Själv har jag börjat må lite bättre sen jag kom underfund med att jag helt enkelt är ganska ointresserad av människor. I alla fall i nuläget.
Vi är flockdjur och mår bäst av att ligga i en hög ovanpå varandra och gosa. Jämt.
prata med någon psykiatriker eller nåt kanske? har ingen koll alls på sånthär egentligen men är inte schizoid mer att man typ, ogillar mänskligt sällskap men egentligen inte har några problem med det, dvs att man inte skulle känna sig ensam utan andra människor? eftersom att du säger att du känner dig ensam och försöker träffa andra människor kanske det är mer social fobi eller nåt? men jag har som sagt ingen koll, ta kontakt med vården vilket fall för du verkar ju inte må bra =)
I stort sett alla psykiatriska diagnoser är samlingsnamn på samlade symtombilder. Du får inte svårare att reda ut din problematik för att det enligt DSM passar in på en särskild diagnos - symtomen är diagnosen, symtomen förändras inte av diagnos, du och dina problem förblir desamma oavsett diagnos. Alltså finns det ingen anledning till oro för att du stämmer in på en psykiatrisk diagnos, det finns ingen anledning att låta det faktumet förändra din relation till dina problem.
När du funderar över hur du mår, hur du ska må bättre och vad dina chanser till habilitering är - utgå ifrån ditt beteende och dina svårigheter - dina symtom som gör att du faller under särskild diagnos - inte diagnosen.
tycker de symptom du beskriver kan låta lite som asperger. Hur reller som, ta kntakt med psykiatriker, man behver ibland lite guidning för att veta hur man ska må så bra som möjligt.