Stod i kön till donken för ca 15 minuter sedan från att ha stått där i ungefär en halvtimme, kanske mer.
När jag och pappa kom in genom dörrarna, stod bara män och pojkar i kö, bortsett från några tonårstjejer som snart hade beställt klart. Jag var den enda tjejen som gick och ställde mig i kön och då i den längst bort, eftersom att den såg kortare ut. Efter ungefär tio minuter blir det fler tjejer/kvinnor i kön. Många i kön tittar snett och stirrar mycket på mig och pappa - antagligen för att vi är de mest mörkast färger på hår, hud och eventuellt ögon - men vem bryr sig, egentligen?
Snart är det vår tur och de två sista köerna har kopplats ihop till en kö med större vidd. Bredvid oss står folk från kön som tidigare stod bredvid vår kö och närmast - till höger om mig - står det två tonårskillar och två medelålders (är dock inte så duktig på att gissa ålder men de såg ut att vara ca 10-15 år äldre än jag) kvinnor. När mannen framför mig tar sin bricka och backar bakåt, tänker jag att det snart är min tur, efter nästa man, men då - plötsligt - tar en av tonårskillarna ett stor, bestämt kliv fram så att han hamnar framför lilla mig. Jag tittar upp mot honom och han möter min blick men kollar snabbt bort. Jag blir smått irriterad och ställer mig framför honom, för det gick med tanke på min lilla kropp. Då hör jag en av kvinnornas röst med en irriterad ton.
- Där stod de och nu kommer de hit, till vår kö.
Den första sekunden efter att hon avslutat sin mening, tänkte jag ingenting alls utan försökte förstå vad hon kommenterade. Den andra sekunden tror jag att jag förstod och den tredje sekunden var jag säker på att hon på något sätt syftade på mig, eftersom att jag var en av "dem", som hon kommenterade. Den fjärde och femte sekunden kände jag blodet rusa runt, snabbt, i kroppen. Jag stod och stirrade på den, kollade bort åt vänster och klev bakåt.
- Det är du nu.
Pappa sa det på persiska men jag svarade honom på svenska.
- Jag vet, vi har stått här i tre timmar men låt dem gå före - om det är det de vill.
- Va?
Pappa är (nästan?) döv på ena örat och stod på min vänstra sida med ett ganska långt avstånd från mig så jag antar att han inte hade hört hennes kommentar.
- Ja, låt dem gå före. Det är inte mitt samvete som blir lidande av det.
Pappa förstod inte riktigt, det såg jag på honom, men han ville verkligen ha fram mig för det var ju vår tur, så han sa till mig att komma fram men jag minns inte riktigt vad han sa eller på vilket språk han sa det. För mig spelade det dock ingen roll vilket språk han använde, det var heller inte viktigt att veta vad han sa för jag hade bestämt mig för att stanna kvar, bakom dem. Jag försökte möta kvinnans blick men hon kollade bort. Hon såg tårögd ut; kanske för att hon skämdes eller blev arg? Och det var jag också.
Vi var två stycken varav en av oss stod en bit bort från mig och såg halvt frånvarande ut, jag däremot stod i kön hela tiden och hade två tjugor i handen. De var fyra stycken och trängde sig före. De två kvinnorna kom in långt efter att jag ställt mig i kön, killarna vet jag faktiskt inte något om, de kanske var där innan men de stod inte framför mig/oss. Jag tänker mig att de kan ha stått på ungefär samma plats som mig men i kön bredvid... Hur som helst så stod de senare med kvinnorna och pratade med dem och då stod de snett bakom oss - det märktes tydligt - varför skulle han annars ha tagit ett stort kliv före mig, om han redan stod framför mig?
Hur det än var så tänker jag mig att det var en onödig kommentar från henne när hon vet att hon kom in efter mig och pappa. Jag hade observerat vartenda kotte därinne, särskilt i kön, och jag hade inte lagt märke till en endaste tjej förutom de där unga som var på sin väg ut. Om jag sett fel eller missat någon så såg jag iaf inte fel när de klev in i McDonald's.
- Fattar inte... Att gå före för en hamburgare... Haha.
Pappa höll armarna i kors, som han brukar, och pekade med pekfignret mot dem, så att bara jag skulle se.
- Ja, dem.
Sa jag och fortsatte på persiska
- Hörde du inte vad hon sa?
Pappa skakade på huvudet och jag gav ifrån mig en nonchalant, irriterad min följt av ett flin som bidrog till min kommande tystnad. Tonårskillen stirrade på mig. Han stirrade så, så, så mycket och tittade bort när jag försökte fånga hans blick.

Jag undrar vad hon tänkte när han sa det där, om hon ens tänkte alls, jag menar: Tror hon att jag står i hörnet, nära kassan, och bara "tar det lugnt" eller "kollar in" stället klockan halv två på natten? Vad tror hon att jag gör om inte köar? Och om hon nu ansåg att hon stod före oss, varför visade fysiklagarna inte det? Varför behövs det att man kliver före för att hamna just före, om man redan är före?!
Jag förstår inte riktigt... Och hon bör ha lagt märke till att vi stod där från början... Varför gör man inte det när det skapas stor kontrast mellan de långa, snaggade männen framför oss och lilla mig samt mörka pappa? Då är man inte tillräckligt uppmärksam, anser jag.
Förstår heller inte varför hon känner att fyra stycken ska gå före (eller hamna före - dock måste en kompromiss ske eftersom att två köer blev till en -) två, eller en, person. Hur tänker man då? Kan man inte visa lite medmänsklighet eller trevlighet genom att erbjuda "sin" plats?

Fult som fan, tycker jag, och pappa blev småirriterad över att jag inte tog den platsen jag förtjänade. Tycker hans irritation var onödig.

Hur hade ni reagerat?