"Så dålig att den blir bra"-genren är en inofficiell subgenre (som jag precis uppfann för denna recension) till actiongenren. Ni vet, alla filmer med Arnold och Dolph och Jean, dem filmerna? Där handlingen har slängts ihop lika ambitiöst och kärleksfullt som en Cheeseburgare från McDonalds, eftersom all fokus lades ned på specialeffekter och eventuell softcore-porr? Ja just det. District 13 är en sådan film.

Likt en Cheeseburgare kan SDADBB-filmer konsumeras snabbt, enkelt och lämnar en äcklig eftersmak och dåligt samvete. Och likt en Cheeseburgare har man alltid låga förväntningar inför konsumtionen: Du har ätit en förr, du minns den plastiga smaken, varför skulle denna smaka annorlunda? Likväl de flesta hade jag lika låga förväntningar när jag kollade på förpackni- förlåt, omslaget av District 13. Explosioner! Coola typsnitt där det står NON-STOP PARKOUR ACTION! Attackhelikoptrar i bakgrunder som har ingenting med saken att göra! Coola, muskulösa grabbar som hoppar mellan hustak! Den här filmen är piss. Utan tvekan.

"Men åh. Jag hade fel. District 13 var jättebra. Man ska inte döma håret efter hunden." Den första raden i tredje stycket är som gjord för den där meningen, men jag slipper skriva den för den här gången eftersom District 13 är en SDADBB-film. Men det är en ny typ av SDADBB. Som om du upptäcker att det ligger en hel chilifrukt i din Cheeseburgare.

Handlingen i District 13 uppfyller samtliga SDADBB-krav: Den är hjärndöd, förutsägbar, icke-originell och skrattretande dålig. En skallig, biffig super-jiujitsu-parkour-polis som ÄLSKAR sitt jobb sätts dit för ett brott han inte begick av en superhemlig-super-organisation-inom-supersäkerhetspolisen som är en hel av en konspiration och det är upp till honom och hans omaka partn.... Äh skitsamma. Ni fattar. Två snubbar hoppar runt, slår folk, gör och säger coola saker på franska samtidigt som de inkompetenta superpolis-skurkarna gör allt i sin makt för att skjuta på allting omkring huvudkaraktärerna. Det gamla vanliga, vid andra ord, fast med en chilifrukt utspridd lite här och där. Flera moment, när tempot varvar ner, är kryddade med sofistikerad fransk humor och variation vilket var ingenting man direkt förväntade när man kollade på omslaget. Mirakulöst nog förstör detta inte SDADBB-upplevelsen, utan förbättrar den.

Ta till exempel slutscenen, the big showdown. Där superparkour-polisen möter superskurkens hantlangare, en tid då superparkour-polisen insisterar på en fistfight, mano a mano, mellan honom och hantlangaren. Det... den... Nä. Vet ni vad? Jag kan inte förstöra detta för er. Jag bara kan inte. Hyr filmen, ladda ned den (Ungdomar.se tar inget ansvar om Henrik Pontén knackar på din dörr ifall du skulle ladda ned District 13) gör allt vad ni bara kan för att se slutscenen. Dess briljans fick mig att tro på Gud.

Actionscenerna, filmens största säljpunkt, är koreograferade innovativt och kreativt. Cyril Raffaelli som spelar superpolisen Damien Tomaso är kanske inte världens bästa skådespelare men damn, vad den där killen kan hoppa runt. Det fina med District 13 är att actionscenerna är jämnt fördelade genom filmens gång så man varken tröttna eller sukta efter mer, mycket tack vare de minimala actionscenerna som varar i tjugo sekunder. Ett exempel: När Damien låses in i häktet av två säkerhetsvakter lyckas han desarmera båda vakter, fiska fram den enes mobiltelefon och bryta armen på den andre. I handlklovar. Scenen är över på femton-tjugo sekunder, men vet ni vad? En Cheeseburgare blir inte godare eftersom den är större.

En annan fin detalj med District 13 är att huvudkaraktärerna avlossar inte ett enda skott genom filmens gång, en sällsynt företeelse inom SDADBB-genren. För hur många gånger har vi inte ifrågasatt logiken i en film, där protagonisten hyllas som en hjälte i slutet kort efter att ha massakrerat en hel poliskår? District 13 undviker denna fälla lika väl som Damien undviker kulor. Eller, baserat på hans gudomliga magrutor så undviker District 13 denna fälla lika väl som Cyril Raffaelli undviker Cheeseburgare. Från McDonalds.

District 13? Ett mästerverk. Helt klart. Full pott, utan tvekan. Hands down, en av de bästa filmerna jag har sett. Inte eftersom den är värdig en Oscar, utan för att det är den första SDADBB-filmen som ska njutas, inte konsumeras.