Jag sitter på min säng och stirrar apatiskt på datorskärmen. Det är meningen att jag ska skriva en recension av ”Broder Daniel - When we were winning”, boken jag läste ut för ungefär en halvtimme sedan, men får inte hur mig någonting. Jag är lika tom som Word-dokumentet. Knäpptyst fortsätter jag stirra in i datorn när en tår sakta letar sig ner från mitt ena öga. Efter den följer en till. Och en till. Snart strömmar de ljudlöst ner för kinderna. Historien om Broder Daniel kan omöjligt lämna någon oberörd.

”Jag vågar inte börja lyssna på Broder Daniel. Jag är rädd att jag ska älska dem”, säger min kompis en vecka tidigare och jag förstår precis vad hon menar. På Way Out West i somras spelade banet sin sista konsert någonsin, och att ramla kär i dem när de slutat turnera vore lite som att bli vegetarian om Quorn gick i konkurs. Tjusningen är borta liksom. Men när jag ser att det ska släppas en biografi om Broder Daniel, som dessutom är skriven av briljante Klas Ekman, är jag beredd att råka ut för obesvarad kärlek.

Och det är precis vad som händer, från första sidan är jag fängslad och fascinerad. ”Resten av världen hade Nirvana. Sverige fick Broder Daniel”, skrev Markus Larsson 2008, och tyvärr var fuck everything-attityden inte det enda bandens öde fick gemensamt. ”Broder Daniel - when we were winning” är historien om legendarer. Utanförskap, brödraskap och galenskap i en destruktiv men åtråvärd blandning.

Det enda jag saknar i boken är fansens närvaro. Man ägnar ett par sidor åt subkulturen som växte fram vid sidan av Broder Daniel, de så kallade ”pandorna” med svarta stuprörsjeans, snedluggar, kajal och stjärnor under ögonen, men i övrigt är det rätt tyst om publiken. Jag hade gärna läst mer om mötena med fansen, deras tankar om skandaler och kaoskonserter och hur bandet hanterade situationer där ungdomar kom fram och sa att Broder Daniel faktiskt räddat deras liv. Hur förhåller man sig det? Hur axlar man ett sådant enormt ansvar?

Men ”Broder Daniel - When we were winning” är inte främst en biografi om Broder Daniels kändisskap och artisteri, utan om relationerna och personligheterna i bandet. Boken handlar om de missanpassade tonåringarna som gav fingret åt allt och fick en miljonpublik på köpet. Några unga killar från Göteborg som ville ta revansch på samhällets alla idioter och festa mer än de ville briljera musikaliskt. De behövde bli hatade, mordhotade och bojkottade innan de blev älskade, hyllade och geniförklarade.

Anders Göthbergs självmord (som skedde för ett år sedan nästan på dagen) är likt en mörk skugga närvarande boken igenom, även om kronologin gör att det tas det upp först i slutet. Sidorna blir då svarta och vi får veta när och hur alla bandets medlemmar får beskedet om gitarristens död. I en bok där allt avslöjas är det när Theodor Jensens säger att ”samtalet med Henrik Berggren om Anders bortgång är bara för mycket att snacka om” som jag berörs på riktigt.

Sammantaget är ”Broder Daniel - when we were winning” en bok jag varmt rekommenderar. Efter att ha haft den med mig vart jag än gått i ett par dagar känns det som jag byggt upp en relation till varenda medlem, just eftersom man får komma dem och deras historier så nära inpå. Martin Norbergs (frilansfotografen som tog de första professionella bilderna på bandet) foton är fantastiska, och bidrar ytterligare till den mytiska och lätt dekadenta stämningen i boken. Klas Ekman skriver som vanligt fängslande, underhållande och osentimentalt om bandets alla eskapader, hans texter varvas dessutom med iakttagelser och tankar från 2009 års Henrik Berggren. Det här är en bok som får dig att skratta högt (till exempel åt det faktum att Anders Göthbergs och Henrik Berggrens första möte började och slutade med att Henrik utan förvarning slog en trafikkon i magen på Anders) och fälla ljudlösa tårar. Det är en vacker saga med ett tragiskt slut, och oräkneliga urspårade fyllor däremellan.

”Farväl mina barn”, sa Henrik Berggren på den där Way Out West- spelningen för snart ett år sedan, och satte punkt för bandets kaotiska karriär. Men att upptäcka Broder Daniel först nu behöver kanske inte vara som att bli vegetarian utan Quorn. De har lämnat efter sig ett livsverk som betytt mer för fler generationer än vad någon trodde var möjligt när de för 14 år sedan avfärdades som en engångsgrej på speed, och även om det är en förlust att aldrig mer kunna se en av deras mytomspunna konserter så är det inget skäl till att gå miste om bandets storhet. Dessutom lever vi i en värld med full tillgång till Youtube, konsert-dvd:er och inte minst böcker som den här. Så låt oss älska Broder Daniel för vad de en gång var. När de var störst, när de var fullast, when they were winning.

"When we were winning" i Sen kväll med Luuk