I början av sommaren, när benen var vita som snö och huvudet fyllt med semesterkänsla, satte jag mig på ett flygplan och landade i Kroatien. Ett turistland som sprudlar av kultur och vacker natur att njuta av.

Det viktigast för mig under somrarna är alltid baden och det blev det givetvis många av. Havsbad som inte ger resten av dagen en ton av irritation då sand satt sig överallt där man minst kunnat ana. Stränderna är nämligen täckta av småsten, kanske lite hårdare och elakare mot ryggen, men hundra gånger roligare. Sedan, när badandet blev en aning långtråkigt gav jag mig av mot ett av oräkneliga berg för att få prova på att vara lite mer äventyrlig. Det var ett sånt berg som ser och är högt men som trots allt är möjligt att klättra upp på själv utan utrustning och utan att det känns som om man därigenom riskerar livet. Och det är troligen ett av mina bästa minnen från resan.

Ett annat fantastiskt minne som jag vill dela med mig av är hämtat från staden Pula. Där finns en av världens bäst bevarade romerska arenor och jag kan erkänna att jag gick dit lite med inställningen att det säkert skulle bli intressant i ungefär sju minuter och sedan övergå till att mest bara vara trist och allmänt enformigt. Men icke. Det visade sig att man inte alls behövde vara någon historienörd för att hänföras av arenans mäktighet och glatt springa runt överallt för att upptäcka så mycket som möjligt. Det var stort, det var mäktigt. Det väckte min döda historiepassion och bejakade mitt inre barn.

Som student inom kultursektorn kan jag förstås inte låta bli att intressera mig för kulturen, dras in i vartenda galleri, insupa konsten och sedan le varje gång jag skymtar något kulturarrangemang. Man kan säga att det är svårt att missa att kulturen ständigt är en del av samhället. Det kryllar av gatumusiker, livespelningar och andra kulturarrangemang.

Något annat som jag heller inte kan låta bli att gilla är det stora antal turister som talar tyska. Jag glömmer ofta bort det emellanåt när vardagen översköljs av svenska uppblandat med engelska, men sedan när jag helt oväntat i ett land där man talar ytterligare ett annat främmande språk får höra en tysk fras känns det lite som att komma hem. Jag blir alldeles varm inombords och trots att jag läst tyska galet mycket kortare tid än jag läst engelska finner jag en trygghet och en lycka där som engelskan omöjligt kan ge mig. Konstigt, men sant.

Något annat som är nästan lika konstigt och i varje fall minst lika sant är hur snett och liksom slumpmässigt bilarna många gånger står parkerade. Eller hur man kan få åka med en direktbuss och gå av på en hållplats som den egentligen inte stannar vid, allt helt utan det klassiska krånglandet vi ofta är vana vid.

Det blev en resa fylld med upplevelser och många nya upptäckter och insikter. Kroatien är ett land jag varmt kan rekommendera dig att besöka. Ett land för kulturfantasten, äventyraren, strandnjutaren eller allt man kan tänkas vara.