Utan framtid eller bakgrund, i tomrum eller lägenheter fyllda av ljud håller jag fast i er med svettiga händer. En del av er är rätt så permanenta men de flesta är bara på besök, pjäser som jag använder tills jag kan andas igen. "Älskar du mig?" frågar ni och jag svarar alltid ja, med runda körsbärsögon och läppen mot er hals. Jag ljuger aldrig för er men jag talar nästan aldrig sanning (machokism är mitt mellannamn och på riktigt kan jag bara älska kalla hjärtan).

Mitt beroende: smärta, tabletter och vansinne. Att vara fången i en annan. Att vara fri.

Gör vad ni vill - jag orkar inte längre stoppa er. De flesta av er saknar fullständigt betydelse och för de som inte gör det finns jag inte ens till.