Mole:
16 år går så fort, önskar man lagt lite mer tid på interna lösningar och mindre tid på forska om massa krämer och liknande men man kan ju inte vara efterklok. Det blir ju helt klart bättre ju mer avslappnad man kan vara, men det gäller ju det mesta iofs
Men helt klart är ju att det har format ens tidiga vuxenliv en hel del, man får vara medveten om att man antagligen är överdrivet självmedveten i många situationer som inte ens har med detta att göra, så det kan ju spilla över om man inte är vaksam. Men var lugna iaf ni runt 20 eller ännu mindre, it gets better... med majoriteten av sakerna iaf... oftast... hehe
Nu är man ju nyfiken. Hur har dett gått för dig med kinderna efter alla år? När du startade tråden var jag 8år, knappt.
Ibland ska man inte bry sig så mycket, bara vara sig själv och bara köra på. Lättare sagt än gjort men när man inser det och får bra självkänsla så känns det underbart! 
Hej rödkindade vänner. Jag skriver här eftersom den här tråden dokumenterar en del av min uppväxt, och jag inte vill att denna dokumentation ska försvinna. Jag har varit (och är) ensam om detta tillstånd (kprf, självdiagnosticerat) , förutom i just denna tråd, där jag kunnat möta andra med samma problem.
Åren går och för mig har jag kommit att tänka mindre och mindre på min kprf. Jag vet inte hur mycket det beror på att de fysiska symptomen minskat (oklart om de minskat och i sådana fall varför), eller på att jag lever ett annat liv nu. Nu har jag fru och två barn och har inte tid att tänka på mina kinder längre. Jag vill hursomhelst ge er som just nu lider lika mycket som jag gjorde för typ 15 år sedan mina största sympatier. Jag vill inte komma med några råd som sätter er i arbete eller gör så att kprf fylla mer plats i era liv än nödvändigt. Hav hopp, kanske inte om botemedel, men om att det kommer att bli bättre på många sätt.
Tack till Mole och Avalanche som varit så uthålligt aktiva i den här tråden!
Nu är man ju nyfiken. Hur har dett gått för dig med kinderna efter alla år? När du startade tråden var jag 8år, knappt.
Ibland ska man inte bry sig så mycket, bara vara sig själv och bara köra på. Lättare sagt än gjort men när man inser det och får bra självkänsla så känns det underbart!
Ja de är väl som de är, objektivt lite bättre än när man var 20 men definitivt inte "botade". Men ja, lider väl 90% mindre av det iaf så det är ju förstås bättre, har nog hjälpt mig att inse lite bättre att ens egna åsikter om saker och ting oftast är väldigt snedvridna... man vet ju det där gamla "alla tittar på mig"-känslan som väldigt många har, knappast någon tittar på dig... och om de gör det så har de glömt bort det 10 sek senare, varför ska du själv går runt och göra ditt liv jävligt genom att tro att alla andra bryr sig nåt speciellt?
Vet, "lättare sagt än gjort", har du redan lyckats så grattis, många kommer ju aldrig dit utan fortsätter leva och hänga upp sin självkänsla helt på vad andra tycker om dig hela livet... men ja, man behöver ju faktiskt inte ändra sina åsikter och bedömningar, man behöver bara träna sig att inte tro så mycket på vad man tänker... alla åsikter är ju bara mer eller mindre snäva/felaktiga perspektiv, inklusive dina egna, knappast en objektiv analys på något sätt även om man oftast tycker att det måste vara sant bara för att det "känns sant.
Plus att din identitet inte heller behöver stå och falla så mycket i vad som händer i form av omständigheter utan ligga mer i den som upplever det men ändå är "fri" från det, ungefär som den som tittar på (och lever sig in i) "livsfilmen" trots allt sitter säkert i biosalongen och aldrig kan skadas på riktigt, det blir inte lika allvarligt med allting då... inte bara kinder och sånt.
Yes ursäkta om jag "flummade" ut lite hehe, men det är nog sant att om man går igenom livet utan några svårigheter alls knappt så blir det VÄLDIGT jobbigt senare när saker börjar hända och "gå utför" på olika områden... se det som lite sund styrketräning och preparation för att bättre kunna hantera de verkligt tunga sakerna som alla kommer råka ut för (inget deppigt, bara the facts of life, allt börjar och slutar) då undrar man verkligen varför man brydde sig om t.ex. ett par kinder, och det är ju jättebra att inse det INNAN någon s.k. livskris händer för då kan du hantera även det mycket bättre, inte bara nåt tomt snack, lovar 😉
Mole:
Ja de är väl som de är, objektivt lite bättre än när man var 20 men definitivt inte "botade". Men ja, lider väl 90% mindre av det iaf så det är ju förstås bättre, har nog hjälpt mig att inse lite bättre att ens egna åsikter om saker och ting oftast är väldigt snedvridna... man vet ju det där gamla "alla tittar på mig"-känslan som väldigt många har, knappast någon tittar på dig... och om de gör det så har de glömt bort det 10 sek senare, varför ska du själv går runt och göra ditt liv jävligt genom att tro att alla andra bryr sig nåt speciellt?Vet, "lättare sagt än gjort", har du redan lyckats så grattis, många kommer ju aldrig dit utan fortsätter leva och hänga upp sin självkänsla helt på vad andra tycker om dig hela livet... men ja, man behöver ju faktiskt inte ändra sina åsikter och bedömningar, man behöver bara träna sig att inte tro så mycket på vad man tänker... alla åsikter är ju bara mer eller mindre snäva/felaktiga perspektiv, inklusive dina egna, knappast en objektiv analys på något sätt även om man oftast tycker att det måste vara sant bara för att det "känns sant.
Plus att din identitet inte heller behöver stå och falla så mycket i vad som händer i form av omständigheter utan ligga mer i den som upplever det men ändå är "fri" från det, ungefär som den som tittar på (och lever sig in i) "livsfilmen" trots allt sitter säkert i biosalongen och aldrig kan skadas på riktigt, det blir inte lika allvarligt med allting då... inte bara kinder och sånt.
Yes ursäkta om jag "flummade" ut lite hehe, men det är nog sant att om man går igenom livet utan några svårigheter alls knappt så blir det VÄLDIGT jobbigt senare när saker börjar hända och "gå utför" på olika områden... se det som lite sund styrketräning och preparation för att bättre kunna hantera de verkligt tunga sakerna som alla kommer råka ut för (inget deppigt, bara the facts of life, allt börjar och slutar) då undrar man verkligen varför man brydde sig om t.ex. ett par kinder, och det är ju jättebra att inse det INNAN någon s.k. livskris händer för då kan du hantera även det mycket bättre, inte bara nåt tomt snack, lovar 😉
Klok sagt, det är lugnt, man får flumma lite också! 😉
