Nu har jag fan nått botten och det finns ingen väg upp från det här. Tänker varje dag på att ta livet av mig, för jag ser ingen anledning till att leva längre.
Är så jävla fruktansvärt ensam, har verkligen ingen. Den enda personen jag hade som verkligen fanns där var min idiotiska pojkvän som valde att slå mig sönder och samman varje helg. Jag lämnade honom men han vill ha mig tillbaka och jag överväger nästan det för att slippa ensamheten. Och det skulle inte göra mig ett skit om han slog mig tills jag dog.
Vad ska man göra när man känner såhär? Finns det nån i hela världen som kan hjälpa mig eller är jag så jävla hopplös att jag inte ens har nån chans?
Har pratat med några men tydligen är alla häromkring dumma i huvet. Den enda jag pratar med är min vägg och kudde. Med tanke på att mina vänner är helt jävla hjärndöda likaså min familj.
Det enda som står i vägen för mig att skjuta mig själv i huvudet just nu är min syster som betyder mer än hela världen för mig. Om inte hon fanns hade verkligen inte jag funnits.
Men det räcker inte. Hatar att ha det såhär och hatar allt
jenkannn:
Vad ska man göra när man känner såhär?
Sök hjälp. Nu.
jenkannn:
Jag lämnade honom men han vill ha mig tillbaka och jag överväger nästan det för att slippa ensamheten
Snälla, gör dig själv en stor tjänst och gör inte detta. Det är inte värt det. Min mamma var i den situationen gång på gång på gång under alla åren hon var gift med min pappa, det blev i det fallet ingen förändring. Det är inte värt risken såvida den som misshandlar inte ändrat sig.
jenkannn:
t
Har du pratat med kurator på skolan? BUP? Ungdomspsykiatrin? Eller andra som kan hjälpa dig med något inom det området?
jenkannn:
Är så jävla fruktansvärt ensam
Har du inga fritidsintressen som du kan träffa andra personer för att umgås med dem? Klasskamrater?
jenkannn:
Det enda som står i vägen för mig att skjuta mig själv i huvudet just nu är min syster som betyder mer än hela världen för mig. Om inte hon fanns hade verkligen inte jag funnits.
prata med henne
patrick bateman:
prata med henne
Hon är nio.
Zeppelin:
Sök hjälp. Nu
Knarko:
Har du pratat med kurator på skolan? BUP? Ungdomspsykiatrin? Eller andra som kan hjälpa dig med något inom det området?
Känns inte som det finns nån som kan hjälpa mig. Har pratat med flera olika människor. Från skolan som va sämst, sen från ungdomsmottagningen där det inte kändes bra först så blev jag skickad till en annan som också kändes skit. Sen orka jag inte ens bry mig om att träffa nästa människa för jag började misstänka att det var jag som var hopplös och jag hade nog rätt.
Knarko:
Har du inga fritidsintressen som du kan träffa andra personer för att umgås med dem? Klasskamrater?
Träffar en kompis lite mer efter skolan som jag pratar med ibland. Men hon sviker mig gång på gång hela tiden. Sen hade jag en väldigt bra kompis men hon skaffade pojkvän och är numera inte kontaktbar.
jenkannn:
Sen orka jag inte ens bry mig om att träffa nästa människa för jag började misstänka att det var jag som var hopplös och jag hade nog rätt.
Man måste våga fortsätta söka tills det klaffar med någon. Det blir värt det i slutändan + att du måste vara villig att ta emot hjälpen
jenkannn:
fritidsintressen
inget sådant då?
Knarko:
Man måste våga fortsätta söka tills det klaffar med någon. Det blir värt det i slutändan + att du måste vara villig att ta emot hjälpen
Men nu är det ett tag sen jag pratade med nån av dom så vågar inte ens ringa igen och börja gnälla och va jobbig. Känner mig jämt i vägen vad jag än gör och att jag bara är jobbig för andra.
Knarko:
inget sådant då?
Nae inte ett skit, gymmar och går på pass ibland men har börjat dra mig undan därifrån också. Känns som att folk tittar på mig och tycker jag är konstig och då får jag panik om jag ser att nån ens vänder blicken mot mig så då vågar jag knappt det längre. Bara på förmiddagarna när det inte är mycket folk
jenkannn:
va jobbig
så kommer de inte att tänka. deras jobb är att hjälpa dig, inte tycka att du är jobbig eller inte värd deras tid.
jenkannn:
Känns som att
där har du svaret på det problemet, det KÄNNS som det. Vilket inte betyder att det ÄR så
Knarko:
så kommer de inte att tänka. deras jobb är att hjälpa dig, inte tycka att du är jobbig eller inte värd deras tid.
Men känns alltid som att ingen fattar vad jag känner och jag hatar att sitta o dra hela min livshistoria för nya människor.
Knarko:
där har du svaret på det problemet, det KÄNNS som det. Vilket inte betyder att det ÄR så
Eller så känns det så för att det är så. Hatar när mina klasskompisar säger "Va nere du ser ut idag då" eller nåt liknande. Då vet jag så himla väl att det SYNS på mig vilken misslyckad idiot jag är
gå ite tillbaks till din pojkvän bara, bättre att vara ensam =)
Nintendos BFF:
gå ite tillbaks till din pojkvän bara, bättre att vara ensam
Fast att vara ensam kan kännas rätt fruktansvärt, när man inte har NÅN annan..
Dold text: Hade du varit man hade jag sagt: "man up".
Nu är du kvinna så jag säger: Grow som balls ![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
Nej, men seriöst. Den hårda sanningen är att DU behöver förändra dig. Du kommer aldrig kunna förändra världen. Det krävs att du anpassar dig, sen kommer lyckan, jag lovar.
Rannsaka dig själv, försök se hur andra ser på dig. Flreställ dig sedan hur du vill att andra SKA se på dig. Försök sedan aktivt förändra dina tankemönster och bli den personen du vill vara Börja tänk positivt. Man är inte bara vad man äter, man är vad man tänker. Det är deep shit i det jag säger, inget flumm jag bara kommer på nu. Människor förändras hela tiden. Det som du vill göra är att du vill kontrollera din förändring. Det gör du genom att vara medveten om den och hur du tänker. Det är svårt i början, enkelt sen.
Inse också att din värld är inte allas värld. Bara för att du tror folk ser på dig på ett sätt så gör dom inte det. Alla människor har olika sett de ser på världen.
sonson:
DU behöver förändra dig.
Men jag har ingen aning om hur jag ska förändra mig.
Så jävla svårt att börja tänka positivt när allt jag ser är bara negativt. Är så fruktansvärt trött på allt och alla omkring mig men mest är jag så trött på mig själv. Allt jag nånsin gör blir bara fel och jag är bara ivägen för andra.
Känns som att allt skulle bli mycket bättre om jag försvann, både för mig själv och andra.
Vet att jag låter som en gnällig apa men ser faktiskt inget positivt i nåt..
Välkommen till den dystra verkligheten. Bli inte ihop med svinet igen bara.
jenkannn:
Hon är nio.
oj
men sök hjälp då. prata med någon. och bli inte ihop med den idioten heller. har du inga vänner eller familj att prata med så sök hjälp. eller prata med människor online, det kan hjälpa
