Jag vet seriöst inte vart mitt liv är på väg. Jag har inga framtidsplaner, jag vet inte vad jag vill bli. Att bli en psykolog har alltid varit en dröm. Men mina betyg är så jävla kassa och jag ligger efter. Jag har försökt bättra mig, men det går bara neråt istället. Efter jullovet måste jag bättra mig, jag vill inte förstöra det här.

Jag vågar inte drömma , för allt jag vill ha försvinner. Den senaste tiden har jag förändrats så jävla mycket. Jag hör ofta kommentarer som ’’du ser deppig ut’’ , ’’du ser trött ut’’ , ’’men gud du ser ju helt förstörd ut’’ De här kommentarerna har jag hört de senaste veckorna men jag orkar inte ta in det, det kommer in i ena örat och ut i det andra. Allt känns så falskt, jag känner mig falsk när jag ler, när jag skrattar , när jag pratar. Jag har alltid gått ut med en mask på ansiktet , jag har alltid visat en glad yttre men vad hände på vägen? Jag känner mig inte värd någonting. Så fort någon pratar med mig märker jag hur falsk personen är, det visar sig efter ett tag. Jag vill inte umgås med folk som snackar skit om andra. För snackar dom skit om andra då fattar jag ju att de kanske snackar skit om mig ? Så när jag hör folk prata om någon annan med mig så håller jag mig undan, jag är tyst och försöker göra allt för att byta samtalsämne.

Jag vet att jag är rätt blyg utav mig, det har jag varit så länge jag kan minnas, jag är inte social, jag är inte den bästa på att prata, men jag lyssnar och försöker, vill förstå och hjälpa. Jag har aldrig haft riktiga vänner, jag hade en men hon försvann. Och jag har försökt, jag har faktiskt försökt att skaffa vänner på fritiden, jag har några som jag tränar med men det är bara det, jag umgås inte, jag hittar inte på något roligt med någon. Varför? Jag orkar inte vara falsk, jag orkar inte vara någon som jag inte är.

Men grejjen är den att, när jag visar mitt riktiga jag. Det är då folk försvinner. Okej jag fattar att jag är den tråkigaste på jorden när jag är tyst och osocial, men det är ju JAG? Varför ska man vara sig själv när folk inte accepterar det? Jag klagar inte, har aldrig gjort det. Är någon tyst så accepterar jag det, jag kan ju inte förändra personen om den känner sig tryggare på att vara tyst än att prata? Är det inte så det ska vara?

Jag känner mig levande död, en död själ som bara går omkring och fattar ingenting, en själ som inte orkar bry sig om sig själv, en själ som dör varje dag. Jag har tappat kontrollen, jag har tappat taget om mig själv, jag orkar knappt tänka. Mina tankar har tagit över min kropp och själ, jag tänker så mycket att jag ibland inte vet vad jag håller på med. Jag kan gå ut någonstans och sedan helt plötsligt vet jag inte varför jag är just där jag ska vara, nu var det där ett exempel men ni fattar?

Jag känner knappt igen mig själv när jag kollar i spegeln, det enda jag ser är en vilsen tjej. Ögonen som ser tomma ut, munnen som knappt orkar le längre. Jag vet inte vad det är som händer.

Det är bara träningen som håller mig vid liv. Jag skäms inte för att visa vem jag är, jag VILL att folk ska se hur jag mår, jag vill att folk ska se hur förstörd jag är, jag vill att folk ska acceptera mig som jag är. Så det är inget som jag döljer egentligen.

Det står uppmärksamhet med stora bokstäver på min panna, men det är inte det jag vill, jag vill bara att folk ska förstå. Jag söker inte uppmärksamhet, jag hatar att få uppmärksamhet. Jag hatar att folk ska tycka synd om mig och jag hatar att tycka synd om mig själv.