Hur ska man börja egentligen? Jag är en sjuttonårig brud som har ett stort jävla problem. Jag har inga vänner. Verkligen INGA. De flesta brukar ha åtminstone någon, men jag har verkligen ingen. Det är inte det att jag är mobbad/utfryst eller något sånt. Det är bara det att jag känner inga. Det finns INGEN jag kan ringa om jag är ensam eller har tråkigt. Jag har sådan grov ångest inför sommaren jag fyller 18. Skulle så gärna vilja gå på Bråvalla-festivalen, alla lokalfester. Summerburst. Jobba har jag otroligt svårt för på grund av social ångest och pojkvän är ju bara att glömma... var bara tvungen att skriva av mig, det finns anledningar till att det blivit såhär men vill inte ta allt på en gång då jag alltid skriver så konstigt när jag är trött. Så fråga på! Finns det någon annan i hela världen som känner som jag?
Jag är en helt vanlig brud. Inte ful, inte tjock eller allmänt tråkig. Inte supersnygg men långt ifrån ful. Jag älskar att festa, är öppen, social och spontan och sjukt omtänksam. Helt vanlig förutom min sociala ångest då.
Hjälp mig, orkar inte leva ett liv i total ensamhet!
Jag har själv kännt likadant förrut, vet hur det känns. Har öppnat upp mig mer nu och gillar att träffa nya människor på internet och irl 🙂 kanske ska till bråvalla på sommaren också! är inte så aktiv här men chattar gärna 🙂
Mitt bästa tips är att börja snacka med nya människor i skolan, våga ta intiativ och se till att du lär känna de människor du är nyfiken på att lära känna!
Man kan även träffa riktigt goa vänner via internet!
Här finns massor av finisar du kan bli vän med!
hmmm tror allt ligger i att man ska våga chansa lite och sätta sig i utsatta positioner för att komma ur det där. hmm ensamhet e det värsta som finns enligt mig, så jag hoppas det blir bättre för dig 🙂
dra ett pm om du har tråkigt nån gång
'Hur ska man börja egentligen? Jag är en sjuttonårig brud som har ett stort jävla problem. Jag har inga vänner. Verkligen INGA. De flesta brukar ha åtminstone någon, men jag har verkligen ingen. Det är inte det att jag är mobbad/utfryst eller något sånt. Det är bara det att jag känner inga. Det finns INGEN jag kan ringa om jag är ensam eller har tråkigt. Jag har sådan grov ångest inför sommaren jag fyller 18. Skulle så gärna vilja gå på Bråvalla-festivalen, alla lokalfester. Summerburst. Jobba har jag otroligt svårt för på grund av social ångest och pojkvän är ju bara att glömma... var bara tvungen att skriva av mig, det finns anledningar till att det blivit såhär men vill inte ta allt på en gång då jag alltid skriver så konstigt när jag är trött. Så fråga på! Finns det någon annan i hela världen som känner som jag?
Jag är en helt vanlig brud. Inte ful, inte tjock eller allmänt tråkig. Inte supersnygg men långt ifrån ful. Jag älskar att festa, är öppen, social och spontan och sjukt omtänksam. Helt vanlig förutom min sociala ångest då.
Hjälp mig, orkar inte leva ett liv i total ensamhet!'
Vi Sitter typ i samma båt om jag ska va ärligt , fast jag har en del bra människor runt mig som jag kan umgås med men ,de är sällan sånt blir av . Har med funderat på hur jag ska dra mig ur denna typ av livssituation .ah suger gör det 
jag är också ensam. dock har jag själv valt det, då jag skäms över hur jag ser ut och hur jag beeter mig.
är totalt socialt handikappad. kan inte ens skriva med folk på internet elr sms. och är livrädd för skype, kik etc.
Yngre:
jag är också ensam. dock har jag själv valt det, då jag skäms över hur jag ser ut och hur jag beeter mig.
Med den inställningen blir inte många barn gjorda. Du får ha mer positiv attityd mot dig själv om någon ska falla för dig. Om du har negativ inställning mot dig själv, sänder det ut fel signaler till andra.
Har goda människor runt omkring mig, men inte många jag kan lita min vänskap på precis, inte många heller som ser eller går på mitt sätt, inte vad jag ser åtminstone och det tycker jag är en av få sätt att bli en bra vän med mig. Har varit sån länge nu, bryr mig inte heller längre, tröt på sk-tet. Minns när jag tyckte att det var jätte jobbigt så pass mycket att jag behövde gå ut jämt och ständigt, jag vet inte ens vad som händer nu men klagar inte heller precis, låter strömen gå vart den vill.
Jag kan känna ungefär likadant ibland, jag har aldrig haft någon brist på vänner men sedan jag började gymnasiet så har jag många gånger känt så. Jag trodde det skulle bli tvärtom, att jag skulle skaffa jättemånga härliga människor att ha kul med men så blev det inte så jag får oxå ångest ibland eftersom jag knappt har ngn att umgås med though I have some men det är inte sådana jag kan ringa till och träffa varje helg utan ofta får jag försöka sysselsätta mig själv. :/
Skriv en dikt
Tänkte du gå på Summerburst i Stockholm?
Jag sitter nämnligen i samma sits som dig, är en helt vanlig kille (96a) som älskar att festa, problemet är bara att jag inte har någon att göra det med.
Vill verkligen gå på summerburst i år men som sagt, inga roliga eller myndiga vänner.
Skicka gärna ett pm om du vill chatta, kanske blir början på en ny vänskap 🙂
får man ut ngt av att vara social när man lider utav social ångest?
