Nu har dagen kommit. Dagen då jag sa att jag ville gå vidare i mitt liv och lämna pojkvännen bakom mig. Jag sa att jag bara ville vara kompis (klyscha jag vet) och han blev ledsen, men tog det ändå ganska bra.. Vi gick upp på ett berg och vi grät och kramades och jag förklarade varför. Han sa att han förstod och gjorde inte minsta försök att övertala mig eller få mig att må dåligt. Det blev 5 år tillsammans.
Senaste tiden har han varit jättedeppig, på gränsen till självmordsbenägen på grund av att han inte får springa eller idrotta hårt igen. Han har tyvärr också dragit ner mitt humör, eller det är ivarjefall vad jag tror. Jag vet ju inte om det är hans deppighet som smittat av sig eller om det bara ligger i mig själv, att jag är lite ensam och kanske deppig för det (självförvållat, då jag inte "orkat" skaffa och underhålla kompisar). Jag var 17 år när jag träffade honom. Nu är jag snart 23. Attraktionen fanns inte riktigt där längre, men den djupa kärleken fanns fortfarande, den när man vet precis vad den andre tänker eller vill göra, den "omhändertagande" känslan... Vi hade växt samman så starkt ändå. Nu känns allt tomt. Tomt, tomt tomt. Jag blev grät såklart också mycket. Och jag kommer sakna honom fruktansvärt mycket även om vi alltid kommer att vara kompisar och kunna hitta på roliga saker tillsammans. Jag ville nog mest gå vidare, upptäcka mer på egen hand (även om vi aldrig var tillsammans på det där superseriösa planet) och försöka bli en gladare människa.
Men den största oron jag har just nu är att jag gjort fel. Det kändes rätt tidigare, men nu vet jag inte. Han hade allt. Han var den snällaste människa jag mött, romantisk, klok, bra berättare, ömsint, kärleksfull, bra i sängen, sportig osv. Jag är så rädd att jag aldrig kommer att träffa någon som kan mäta sig med allt det där. Jag är så rädd att jag dumpat nåt av det bästa jag nånsin kunde få.
Samtidigt som jag känner mig ännu mer ensam. Nu finns det ingen att krypa ner hos, ingen att säga godnatt till, ingen som lägger armen runt en och värmer en när man fryser.
Gah. Usch vad allt är svårt. Jag vill bli kär igen, den där härliga känslan. Tänk om jag aldrig mer blir kär? Tänk om jag aldrig hittar nån go kille?
Usch jag hatar sånt här! Det är JAG som dumpat, men det är JAG som är skiträdd. Kanske är normalt jag vet inte.
När man är 23 år som ska man vara glad och partaja varje helg och dra hem en kille minst en gång i månaden. Fattar inte varför jag inte kan vara som alla andra och tycka att sånt är roligt. Fattar inte varför just jag måste vara så förbannat annorlunda och konstig.
Är det någon som blivit singel som kan skriva några tröstande ord? Hur lång tid var ni singlar innan ni träffade någon ny? Hur ensamma kände ni er?
det var nog rätt
yesset:
Hur lång tid var ni singlar innan ni träffade någon ny?
6 månader and counting
yesset:
Fattar inte varför jag inte kan vara som alla andra och tycka att sånt är roligt.
Jag har aldrig tyckt att sånt är roligt, jag är också onormal isåfall.
yesset:
Jag är så rädd att jag dumpat nåt av det bästa jag nånsin kunde få.
Jag blev visserligen dumpad, men så kände jag också. Ingen kunde mäta sig med henne.
Men ack så fel jag hade. Det fanns en som kunde tävla med henne och vinna med hästlängder. Jag hade bara inte hittat henne då, men nu är hon min.
yesset:
Hur lång tid var ni singlar innan ni träffade någon ny?
Nästan 8 år. Helt och hållet singel, rörde inte en enda tjej på 8 år.
Det var lätt värt varenda ensam sekund.
Hmmm... pwnd.
yesset:
När man är 23 år som ska man vara glad och partaja varje helg och dra hem en kille minst en gång i månaden.
Varför ska man det? ![[tard]](/img/smilies/tard.gif)
Det verkar mest dumt att hålla på så.
Föv får du väl försöka komma fram till om du saknar honom eller om du bara saknar någon.
yesset:
Är det någon som blivit singel som kan skriva några tröstande ord? Hur lång tid var ni singlar innan ni träffade någon ny? Hur ensamma kände ni er?
Jag blev singel efter ett jävligt trassligt förhållande. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna möta någon som honom. Han var min första och enda definition på kärlek, hur skulle jag någonsin kunna älska igen? Han hade varit en del av mitt liv i 10 år och det gav honom ett försprång ingen skulle kunna ta sig förbi. Trodde jag.
Ditt förhållande kommer märka dig för livet och ge dig en historia ingen kan ta ifrån dig. Men du måste tänka att det finns en anledning till att du gjorde slut från första början. Du vill klara dig på egen hand och upptäcka mer. Ingen kan säga om det är rätt eller fel. Det finns människor som ångrar sig och förlorar sitt livs kärlek, men sen finns det också väldigt många människor som misstar sig om vem som är deras livs kärlek.
En sak jag dock tycker att du ska tänka på är att antagligen ingenting kommer kunna mäta sig med tonårens himlastormade känslor. Den där totala förlamningen, berusningen och pulserande känslan av naiv kärlek kommer nog aldrig igen. Jag har accepterat det och jag tycker att det är skönt. Nu har jag hittat en partner som jag älskar för att han är han, inte för kärleken i sig.
Håll inte fast vid något av rädsla för ensamheten. Du har alltid dig själv som sällskap ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
yesset:
Nu har dagen kommit.
grattis, och välkommen ut på marknaden igen då![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
uppenbar:
En sak jag dock tycker att du ska tänka på är att antagligen ingenting kommer kunna mäta sig med tonårens himlastormade känslor.
wtf, var du tvungen att skriva en hel bok bara för du gjorde slut med killen?![[shake]](/img/smilies/shake.gif)
yesset:
Är det någon som blivit singel som kan skriva några tröstande ord? Hur lång tid var ni singlar innan ni träffade någon ny? Hur ensamma kände ni er?
9 månader och har inte kysst en annan kille.
känner mig fortfarande ensammast i världen men det kan bero på att jag fortfarande är dödligt kär.
it can only get better, though.
hade en sommarflört som varade en månad, inte ens en kyss.
Räknar man bort den så är det snart 17 år då, and counting..
Ni har det så mycket bättre, byta liv?
yesset:
Hur lång tid var ni singlar innan ni träffade någon ny?
14 år.
Sen 5 månader.
yesset:
När man är 23 år som ska man vara glad och partaja varje helg och dra hem en kille minst en gång i månaden. Fattar inte varför jag inte kan vara som alla andra och tycka att sånt är roligt. Fattar inte varför just jag måste vara så förbannat annorlunda och konstig.
alla är vi olika å det är bara så. jag vill häldre ha kärlek än sex med nya partners hela tiden
e oskulld än så länge å nyligen dumpat känner igen ensamheten du känner å det känns förjävligt
yesset:
Är det någon som blivit singel som kan skriva några tröstande ord? Hur lång tid var ni singlar innan ni träffade någon ny? Hur ensamma kände ni er?
Jag har klarat mig i singelträskat i 20 år, så det skall nog gå bra för dig skall du se
yesset:
Det kändes rätt tidigare, men nu vet jag inte.
Antagligen så är det närheten och tryggheten du saknar mest och inte honom?
