kulturmarxisten:
Jo, jag menar kärlek, vilket för beskrivs mer precist i denna situation som passion. Tänk Tristan och Isolde eller Romeo och Julia 😉
Passion behöver ju inte innebära kärlek. Förstår inte alls varför du tar upp dessa par, de var ju jättetajta.
isola:
Passion behöver ju inte innebära kärlek. Förstår inte alls varför du tar upp dessa par, de var ju jättetajta.
Jo, men frågan jag ställer mig är, hur såg de varandra? Var det idealiseringar av sin älskade, eller såg de varandra för vad dom var.
kulturmarxisten:
Jo, men frågan jag ställer mig är, hur såg de varandra? Var det idealiseringar av sin älskade, eller såg de varandra för vad dom var.
Du tror inte att man på riktigt kan åtrå och tycka om någon så mycket att man saknar den så pass mycket? Alla känner väl hemsk saknad, i alla fall i början av ett förhållande.
isola:
Du tror inte att man på riktigt kan åtrå och tycka om någon så mycket att man saknar den så pass mycket?
En dödlig person? Eller idealiseringen av denna dödliga personen?
kulturmarxisten:
En dödlig person? Eller idealiseringen av denna dödliga personen?
Ja. En dödlig person.
isola:
Ja. En dödlig person.
Klart man får sakna, jag säger inte att det är fel. Vad jag dock säger är att man speciellt i början bör vara medveten om idealiseringens dynamik. Och att man därför bör jobba på att praktisera kall passion så att säga, det är bara då nämligen som man kan acceptera sin partner i alla områden för vad hen är. Sann kärlek för mig, är när man trotts denna acceptans ser sin partner som absolut för en osv. I många fall så bryter nämligen kärleken när det uppstår sprickor i idealiseringen av den andra.
